Varmt och kallt – och sött!

Vad sägs om dagstemperaturer på + 6 C på Mars, fast det fortfarande är vinter där dessa temperaturer nu har uppmätts av NASA:s nya Mars-rover Curiosity ? Hur varmt kan det då bli på sommaren i denna del av Mars (som ligger strax söder om planetens ekvator)? Kanske omkring + 20, tror forskarna nu! Fast det ska tilläggas att krävs längre perioder av temperaturmätningar för att avgöra hur ”normala” dessa nu uppmätta dagstemperaturer är i detta område – och att kontrasterna mellan dags- och nattemperaturer i området är dramatiska. (1)

Solen värmer också på Mars. Dagstemperaturer på + 6 C har uppmätts under vintertid i Gale Crater!

Och nu har planet- eller klotforskarna också upptäckt överraskande paralleller eller likheter mellan två andra världar i vårt solsystem som man tidigare – inte minst temperaturmässigt – har uppfattat som stora kontraster eller motpoler, nämligen den ”heta” Venus och den ”kalla” Titan. Dessa nya upptäckter verkar visa att det också finns ”Venus-heta” eller varma energier i aktion på och under Titans yta (2), liksom det även finns ”Titan-kalla” energier i aktion i Venus övre atmosfärlager, där det har visat sig att det finns ett skikt med ”Titantemperaturen” minus 175 C – där det också kanske kan bildas snö och is! Det är faktiskt mycket kallare än i något atmosfäriskt lager här på jorden – och som sagt i klass med de temperaturer som forskningssonder tidigare har uppmätt i Titans atmosfär – fast Venus ligger betydligt närmare solen än vad jorden gör, och har en klotyta som är hetare än en bakugn! Det är nya forskningsresultat från den europeiska rymdflygstyrelsen ESA:s sond Venus Express, som visar att det finns ett sådant sensationellt kallt atmosfäriskt lager högt upp i Venus atmosfär (3)

Och också i Titans atmosfär, där minus 175 C alltså betraktas som en ”normaltemperatur” – med tanke på dess stora avstånd till solen (avståndet är mer än 9 gånger så stort som jordens) – visar det sig ske stora förändringar i temperaturer och annat på överraskande kort tid, enligt nya data förmedlade genom NASA:s forskningssond Cassini. (4)

Tre med andra ord tämligen sensationella nya meteorologiska rapporter från tre andra världar i vårt solsystem, som just nu är föremål för jordmänskliga utforskningar. Man kan onekligen fråga sig om dessa för forskarna så överraskande upptäckter kanske har något att göra med att det faktiskt är levande väsens organismer som man här studerar? Levande organismer med sin egen individuella och unika balansering mellan – för att tala med Martinus – tyngd- och känsloenergi, dvs värme och kyla?

Trots de stora skillnaderna i avstånd till solen finns alltså intressanta paralleller eller likheter i processer på klotytan på Venus och på Titan, som har kunnat registreras på radarbilder av olika forskningssonder (en annan likhet mellan Venus och Titan är att båda har en mycket tät moln- och smogfylld atmosfär, som gör att det bara är med hjälp av radarbilder som detaljer på deras respektive klotytor kan ”ses” av forskningssonderna). Det som har överraskat forskarna mest är att det inte bara är klotytan på Venus som verkar visa att där pågår liknande processer som i en ”bakugn”. Samma ”bakugnseffekter” har nu också upptäckts på nya radarbilder av landskapsformationer på Titans norra halvklot. Citat:

”Vid bakning orsakar värmen från ångan ofta att toppen av brödet lyfter och spricker. Forskarna tror att någon liknande process med värme kan vara igång på Titan” (http://www.jpl.nasa.gov/news/news.php?release=2012-326)

Samma typ av sprickmönster i landskapet både på Titan och på Venus. Är orsaken också densamma?

På radarbilder av landskapsformationer på Venus ses alltså motsvarande fenomen där, och där är det ju inte överraskande på samma sätt som det är att upptäcka att något liknande är i aktion också på en så ”kall” himlakropp, som Titan ju har förmodats att vara. Om sådana värmekrafter är aktiva på och under klotytan där, så blir det speciellt intressant, eftersom Titan också har en atmosfär som till 1,6 procent består av den oerhört potenta växthusgasen metan (som jämförelse kan nämnas att i jordens atmosfär utgör metan bara 0,0002 procent av den totala atmosfären). Som växthusgas är metan enligt de senaste forskningsresultaten 30 till 35 gånger mer potent än vad koldioxid är, så när den förekommer i sådana rikliga mängder som den gör i Titans atmosfär, så kan den ju ha en mycket stor inverkan på klimatet och temperaturen – under förutsättning att det finns värmealstrande krafter under och vid klotytan där, som man nu alltså verkar ha fått bildmässiga bevis för.

En del forskare tror för övrigt att jorden på ett tidigt utvecklingsstadium, när solens värmeinstrålning här var betydligt svagare än den är idag, hade en liknande värmeinkapslande ”sköld” av metan i sin atmosfär, som Titan har idag, och att det var det som skapade betingelser eller förutsättningar för att de första formerna av biologiskt liv kunde slå rot här (5).

Sett ur ett livsforskarperspektiv kan kanske en sådan atmosfärisk ”metansköld” liknas vid en skyddande och värmande ”livmoderhinna” för ett spirande liv. I så fall är det alltså också något som finns med i den genetiska ”ritningen” för utvecklandet av de levande organismer vi kallar klot och planeter.

Socker, genetik och ”stjärnmoln”

Astronomerna forskar som bekant också i hur sådana levande organismer skapas. Där är den senaste stora nyheten att en dansk forskargrupp, ledd av Jes K. Jørgensen från Niels Bohr-institutet, med hjälp av det stora radioteleskopet ALMA i Chile har registrerat en karaktäristisk radiostrålning från ett sockerämne som kallas “glykolaldehyd”. (6)

Sockerämnet har hittats i gasen kring en mycket ung – bara omkring 10 000 år gammal – dubbelstjärna i Vintergatan som kallas IRAS 16293-2422. Den är belägen ungefär 400 ljusår från oss, vilket med astronomiska mått är relativt nära jorden, och därför är den ett utmärkt ställe för astronomerna att studera molekyler och deras kemi omkring unga stjärnor. Genom att utnyttja kraften hos en ny generation av radioteleskop som ALMA, har astronomerna nu möjlighet att detaljstudera gas- och stoftmolnen som bildar planetsystem.

En NASA-bild av området där den unga stjärnan finns

Det är inte första gången, astronomer har upptäckt glykolaldehyd i rymden, men det är första gången som glykolaldehyd har hittats så nära en stjärna som liknar solen – stjärnan är ungefär lika tung som vår egen sol – på ett avstånd som motsvarar avståndet mellan planeten Uranus och solen i vårt eget solsystem.

Glykolaldehyd kan bilda sockerämnet ribos, vilket är en viktig del av RNA-molekylen. Här på jorden är RNA-molekylen nödvändig för överföringen av levande organismers genetiska information, och forskarna förmodar därför att RNA-molekylen har spelat en nyckelroll i det biologiska livets ursprung.

Forskarna menar att både denna och tidigare studier tyder på att bildandet av det man kallar ”livets byggstenar” kan vara en universell mekanism. Det verkar alltså som om de stora gasmolnen i rymden, som är födelseplatser för nya stjärnor med sina planetsystem, ständigt blir berikade med molekyler som utgör ”livets byggstenar”. Citat:

”Anders Johansen, astronom vid Lunds universitet i Sverige, forskar i hur planeter bildas, och han säger att upptäckten visar att livets byggstenar finns överallt i universum.

– Man har sett många olika kolhydrater i stjärnbildningsområden, men det är första gången som man ser en så enkel molekyl som socker. Det har man inte sett tidigare och det är det som är det intressanta med den nya upptäckten.

Hur stort är upptäckten?

– Jag tycker att det är mycket stort. En av de största frågorna är hur vanligt liv är i universum och jag tror att den här upptäckten kan svara på en del av den frågan, åtminstone på att livets byggstenar finns överallt. ” (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5250739)

Vad säger då Martinus om dessa ”livets byggstenar”? I Livets Bog 2 stycke 419 kan man bl.a. läsa:

”Det första som blir till vid en organisms skapelse är alltså en ansamling av mentala krafter som kan fortplanta sig genom fysiska krafter. Och det är precis detsamma som sker ute i världsrymden, när en ny himlakropp skall skapas…

Det första som för jordmänniskan framträder materiellt synligt av denna process, denna “makrokosmiska sexuella akt”, är det som existerar i form av ”stjärnmoln”. Sådana utgör alltså i verkligheten utlöst “makrokosmisk säd”.I denna “säd” blir allt flera koncentrerade punkter synliga, vilka efter hand glider ut ur sitt nebulosatillstånd och förtätas till självständigt lysande system. Det är sådana system vi känner under benämningen ”solsystem”. (7)

Om dessa ”stjärnmoln”alltså är ”utlöst makrokosmisk säd”, som Martinus här påstår, är det kanske inte så märkligt att de innehåller ämnen som uppbygger molekyler av avgörande betydelse för överföring av ”genetisk information”?

Noter:

1) http://www.space.com/17828-mars-weather-curiosity-rover-discovery.html

2) http://www.jpl.nasa.gov/news/news.php?release=2012-326

3) http://www.esa.int/SPECIALS/Venus_Express/SEMILCERI7H_0.html

4) http://www.universetoday.com/97654/pictures-from-t-86-cassinis-latest-flyby-of-titan/#more-97654

5) http://fof.se/tidning/2010/6/paradoxen-om-var-kalla-sol-galler-inte-langre

6) http://videnskab.dk/miljo-naturvidenskab/sukker-i-rummet?utm_source=vores+nyhedsbrev&utm_campaign=0e4cfc400f-nyhedsbrev_201209029_2_2012&utm_medium=email

7) http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=52&stk=419

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4-2014.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: