Solsystemets ”barnkammare” – och andra gåtor

I Kosmos nr. 2-1998 skrev jag en artikel med titeln ”En vändpunkt i rymdforskningen?” (se här). Eftersom rymdforskningen är ett dynamiskt forskningsområde som hela tiden utvecklas har det också hänt en del sedan den artikeln skrevs som delvis förändrar bilden av vårt solsystem. Bland de nya upptäckterna under de allra senaste åren hör att antalet klot i solsystemet visat sig vara mycket större än man tidigare anat…

Tidigare trodde rymdforskarna att vårt solsystem förutom solen, de nio kända planeterna och deras drabanter månarna bara bestod av diverse ”rymdgrus” (astreoider, kometer och meteoriter). Nu har man upptäckt att den bilden måste kompletteras med tusentals små och ännu mindre klot ute i det så kallade Kuiperbältet i solsystemets periferi bortom planeten Plutos bana. I själva verket tror många rymdforskare i dag att Pluto och dess måne Charon bara är de största kända kloten i detta bälte eller denna ”storfamilj” av småklot i solsystemets utmarker. Det är dock inte osannolikt, menar man idag, att det längre ut i Kuiperbältet kan finnas klot som till och med är större än Pluto. Himlakroppar som ligger på ett sådant avstånd från solen är extremt ljussvaga och därför väldigt svåra att upptäcka. Trots det har man hittills hittat flera hundra sådana småklot och enligt de senaste uppgifterna tror man att det finns minst 40 000 av dem som har en diameter på minst 100 kilometer (1). De flesta av Kuiperbältets klot tros dock vara ännu mindre och räknar man också med dem så kan antalet klot i detta ”bälte” kanske räknas i miljoner…

I november 2000 upptäcktes ett klot i detta område med en diameter på 900 kilometer (2). Det fick namnet Varuna och ligger cirka 42 gånger längre bort från solen än vad jorden gör. Det är efter Pluto och dess måne det hittills största kända klotet (storleken är drygt 1/3 av Plutos) i solsystemets periferi. Något som också förvånat forskarna är att Varuna visat sig ha en ganska mörk yta (det gäller delvis också Pluto och Charon), vilket tyder på att den inte är täckt med is, som man annars hade kunnat förvänta i dessa kyliga nejder av solsystemet.

Kloten i Kuiperbältet kallas i alla fall ”isplaneterna” av forskarna, och de skiljer sig, menar man, från de tidigare två kända typerna av planeter i vårt solsystem. I det inre av solsystemet finns de så kallade jordliknande planeterna – Merkurius, Venus, Jorden och Mars – som består av sten och metall, och i det yttre solsystemet har vi de stora gasplaneterna som till största delen består av väte och helium (i förtätad form. På grund av trycket på dessa jätteklot tror forskarna att i alla fall i de inre strukturerna på dessa klot är gaserna lika förtätade som flytande vätska på jorden, vilket gör det berättigat att kalla dessa världar ”gasoceaner”). En tredje typ av klot i vårt solsystem är alltså Kuiperbältets ”småklot” som enligt forskarna består av is och sten. Och om man ser till antalet klot är alltså denna klottyp, enligt de nya forskningsrönen, den överlägset dominerande i solsystemet. Men också den av oss ännu minst kända och utforskade. Vad kan dessa små isplaneter vara i ett kosmiskt perspektiv? Ja, under alla omständigheter är de en form av livsenheter som på något sätt hör hemma i klotspiralen. Martinus har ju inte, mig veterligen, gett oss några närmare upplysningar på detta område. Men jag vet att han en gång, som ett svar på en fråga om hur vi i nästa spiralkretslopp lär oss att bygga upp en klotkropp, med glimten i ögat svarade: ”Vi får börja med småklot.” Kanske är Kuiperbältet en slags solsystemets egen ”barnkammare” eller träningsplats för ”unga” planetväsen som övar sig i klotskapandets ädla konst? Här finns mycket att utforska och upptäcka för framtidens livsorienterade rymdforskning…

Livstecken på Mars?

I min artikel i Kosmos nr. 2-1998 skrev jag om ett experiment som utfördes redan 1976 av den amerikanska Marssonden Viking och vars resultat var både svårtolkade och omtvistade. Experimentets syfte var att utröna om det fanns levande mikroorganismer i markprover från Marsytan. Därför var Vikingsonden utrustad med både en grävskopa att gräva i Marsjorden med och en näringsvätska med radioaktivt kol som inne i sonden hälldes över det insamlade materialet. Tanken bakom det hela var att eventuella levande organismer skulle ta upp näringen och avge radioaktivt märkt koldioxid som sondens mätinstrument skulle kunna registrera. Instrumenten registrerade verkligen en sådan koldioxideffekt, men den gången valde majoriteten av forskarna att se det bara som ett resultat av kemiska reaktioner utan anknytning till liv, eftersom man inte kunde hitta spår av organiska molekyler i de insamlade proven.

Det var dock en slutsats som man aldrig kunde nå riktig enighet om bland de inblandade forskarna. Idégivaren bakom och konstruktören av ”koldioxidtestet” har t.ex. hela tiden stått fast vid att hans experiment bevisade att det finns liv på Mars, och att ingen annan tolkning är rimlig eller sannolik. Nu verkar det som om han med 25 års fördröjning eller försening är på väg att få rätt. Med hjälp av dagens biologiska kunskap har en forskare vid NASA sammanställt Vikings testmaterial på nytt (3). Det visar sig då att man kan konstatera att mängden koldioxid varierade med en rytm på 24 timmar och 40 minuter, vilket är ungefär detsamma som längden av ett Marsdygn. Den ”dygnsrytmen” i testresultaten är en indikation på att man här har att göra med kretsloppseffekter orsakade av levande organismers aktiviteter.

Kanske har vi till och med nu fått bevis för att det också finns levande organismer av större dimensioner än mikroorganismer på vår röda grannplanet (4). Den 7 september 2001 höll nämligen tre ungerska evolutionsbiologer en presskonferens där de – efter att ha detaljstuderat tusentals fotografier tagna av den amerikanska forskningssonden Mars Global Surveyor under flera års tid – påstod att de årstidsbundna variationerna av stora mörka fläckar i kratrarna runt sydpolen på Mars måste vara en effekt av levande biologiska organismer som – precis som här på jorden – livnär sig genom fotosyntes (koldioxid och vatten blir kolhydrater och syre med hjälp av ljus). Dessa mörka fläckar som sprider sig på våren när solljuset återvänder till dessa områden kan ibland ha en diameter på upp till flera hundra meter (se bildexempel nedan). Enligt de ungerska forskarna handlar det sannolikt om en form av alger liknande de organismer som finns på tundran nära Jordens poler. De menar att organismerna kan överleva i en ”skyddad zon” mellan Marsytan och ett tjockt islager som isolerar dem mycket väl från den annars stränga kyla som råder här. När våren kommer och solljuset tränger igenom isen absorberar organismerna solenergin och värms upp. Temperaturen under isen stiger till strax över noll grader och det betyder att ett tunt inre islager smälter och skapar förutsättningar för liv. Men på sommaren när hela istäcket smälter och vattnet förångas torkar organismerna ut. Detta är, enligt forskarna, förklaringen till att spridningen och tillväxten av de ”mörka fläckarna” endast sker på våren varje år.

Bild: NASA Mars Global Surveyor

Inga motargument mot de ungerska biologernas förklaringsmodell av ”de mörka fläckarnas mysterium” (se också http://en.wikipedia.org/wiki/Geysers_on_Mars#Hypothetical_biological_origin) har ännu hörts i den vetenskapliga världen. Man menar dock att det behövs ytterligare undersökningar – bl.a. så kallad spektralanalys – för att bevisa att fläckarna innehåller materia som har förmåga till fotosyntes.

Själva tror de ungerska forskarna att fläckarna kan vara de sista kvarvarande resterna eller kvarlevorna av ett tidigare mer utbrett (och utvecklat?) biologiskt-organiskt liv på planetens yta – härstammande från den tid för kanske årmiljoner eller årmiljarder sedan när Mars hade hav och floder på sin yta – vilket man ännu kan se tydliga spår av i terrängen där – och andra atmosfär- och temperaturförhållanden än i dag.

Fler vattenklot?

Vatten är ju som bekant en grundförutsättning för alla av oss kända biologiskt-organiska former av liv. Det är inte så många år sedan forskarna trodde att jorden var det enda existerande vattenklotet i vårt solsystem – och därmed också det enda ställe i solsystemet där biologiskt-organiskt liv haft förutsättningar att utvecklas. Det är en uppfattning som man nu fått anledning att revidera. Och det är rymdsonden Galileos förtjänst. Denna rymdsond har nu under flera års tid utforskat Jupiter och dess galileiska månar (som de kallas efter upptäckaren Galilei Galileo) Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Dessa himlakroppar har ibland kallats ”ett solsystem i miniatyr” med Jupiter i solens roll. Jupiter är också en märklig himlakropp som enligt mätningar bl.a. avger dubbelt så mycket värmeenergi som den själv tar emot från solen. Vissa forskare menar att Jupiter, om den varit en något större himlakropp, skulle haft förutsättningar att utvecklas till en sol (dess nuvarande storlek räcker inte till för att utveckla de kärnreaktioner som behövs för det, menar man). Men värme utstrålar den alltså i rik mängd inte minst till sina inre eller närmast belägna månar i den “galileiska familjen” – se fotomontage nedan – som inte verkar vara några vanliga ”klotlik” (se Livets Bog 2 stycke 420) eller stenöknar.

Den “galileiska familjen”: Från vänster till höger Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Fotomontage av NASA Photojournal

Utifrån Galileos bilder och andra mätresultat drog forskarna redan för några år sedan slutsatsen att månen Europa måste ha en global vattenocean under sitt permanenta och tjocka istäcke (se artikeln i Kosmos nr. 2-1998) och nu menar man att man fått bevis för att detsamma gäller Europas ”syskon” eller grannar Ganymedes och Callisto (två av solsystemets största månar). Olika mätresultat från Galileo indikerar starkt att dessa klot – liksom Europa – har saltvattenoceaner dolda under sin isiga yta.

Om det dessutom finns geologisk aktivitet – vilket man också har tydliga indikationer på – på dessa klot så finns med all sannolikhet varma källor på deras havsbotten. Och omkring varma källor på djuphavets botten (så kallade ”Black smokers”) här på jorden så vet man att det – oberoende av solljus och fotosyntes – utvecklas och frodas många märkliga livsformer. Martinus lär oss ju också att livet inkarnerar överallt där betingelser finns. Samma eller likartade betingelser ger samma eller likartade livsformer.

Den dag naturvetenskapen får ett för den godtagbart slutgiltigt bevis för att livet inte är något som enbart begränsar sig till vårt lilla klot, så måste dess världsbild förändras, och frågan ”vad är livet?” – eller ”vem är livet?” för att tala med Martinus – måste då ställas också av materieforskningens representanter och utövare. Mycket tyder på att den dagen inte längre är så avlägsen.

Källor:

1) Illustrerad Vetenskap nr. 14-2001 sid. 54

2) Dagens Nyheter 27/5 2001

3) Illustrerad Vetenskap nr. 15-2001 sid. 24

4) Dagens Nyheter 7/9 2001

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-2002.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: