I jordmänniskans utvecklingszon är uppdelningen i manligt och kvinnligt en av de mest fastlåsta föreställningarna, dvs man tror att förekomsten av bestämda han- och honväsen är ett absolut villkor för det fysiska livets existens, reproduktion och utveckling. Det är också riktigt – men bara inom ett bestämt utvecklingsavsnitt. Det utvecklingsavsnitt som vi känner som djurriket. Vi behöver ju inte gå särskilt långt för att finna exempel på andra väsenstillstånd. Så t.ex. visar vissa av våra grannar i växtriket att den maskulina och den feminina principen kan samsas i samma organism. Blommor utrustade med både ståndare och pistill uttrycker ju en tvåkönad natur. En tvåkönad natur vars kroppsliga konsekvenser kan spåras även hos vissa primitiva djur som exempelvis daggmasken, som ju är samkönad, dvs försedd med både kvinnliga och manliga könsorgan.
En annan art av tvåkönsvarelse är t.ex. räkan. Den är visserligen inte samkönad som daggmasken, men den äger förmågan att byta kön. Den börjar som hanne, men blir sedan hona. Vissa har väl däri velat se ett uttryck för räkans kvalitetsmedvetenhet – ett uttryck för dess strävan att “byta upp sig”. Men vare därmed hur det vill. Det intressanta i detta sammanhang är alltså att räkan inom sig bär dispositioner för båda könsnaturerna.
Så är också fallet med vissa fiskarter. Om ett stim korallrevsfiskar t.ex. förlorar sin ende hanne börjar den starkaste honan snart att bete sig som en hanne och efter tio dagar kan hon producera manlig sperma.
Hos andra arter kan två fiskar byta kön mitt under parningsakten så att de både befruktar och själva blir befruktade. Undersökningar visar att hos minst 14 fiskarter kan honorna förvandla sig till hannar och hos minst åtta arter kan hannarna bli honor. Fiskar är således ett ombytligt släkte som inte fastnat i sina könsroller. Men hur kan denna könsliga flexibilitet förklaras? Ja, därpå har den biologiska vetenskapen egentligen inget svar. Det är som tidskriften Illustrerad vetenskap nr. 5-1985 framhåller ett “mysterium man ännu inte funnit lösningen på”. Teorier finns dock, och enligt t.ex. fiskgenetikern Klaus D. Kallman vid New York Aquarium så är det en förmåga fiskarna utvecklat efter hand genom evolutionen och att de alla härstammar från fiskar som ursprungligen bara var enkönade. Orsaken till att vissa fiskar förvärvat förmågan till könsbyte skulle, enligt denna teori, vara att man får långt bättre möjligheter att fortplanta sig. Individerna hos exempelvis en del former av djuphavsfisk lever så isolerade att de endast mycket sällan träffar på en artfrände. Skulle då båda vara av samma kön är det nödvändigt att en av dem byter kön.
Denna teori kan ses som ett typfall av materialistisk förklaringsmodell. Inre skeenden och förvandlingar förklaras med utgångspunkt i yttre omständigheter och betingelser. Svagheten i denna förklaringsmodell är uppenbar. Djuphavsfiskar är ju nämligen inte de enda ensamma varelser i denna värld vars möjligheter till fortplantning skulle underlättas av att man förvärvade förmågan till könsbyte. Varför är det då inte fler arter och individer som har kommit på könsbytets fördelar? Ja, här måste de materialistiska teorierna bli svaret skyldig. De yttre betingelser och förhållanden som de anger som könsbytets orsak kan på sin höjd vara dess utlösande moment. I en passande temperatur blir ett ägg till en kyckling, men ingen temperatur i världen kan förvandla en sten till en kyckling. Stenen saknar nämligen de inre dispositionerna för ett kycklingliv som ägget har.
På samma sätt måste man se på frågan om vissa arters könsbyte ur andligt-vetenskaplig synvinkel. Martinus förklarar att i det stora kosmiska ”spiralkretsloppet” finns det en kulmination i sexuell “dubbelpolighet” och en kulmination i sexuell “enpolighet“. Den förra äger rum i ”spiralens” högsta andliga världar och den senare i djurriket. Mellan dessa båda kulminationspunkter finns en serie övergångsstadier där de olika naturerna samexisterar i olika proportioner och blandningar. Att den tvåkönade naturen t.ex. dominerar hos många växter är, kosmiskt sett, en följd av att dessa väsen fortfarande står mycket nära den “dubbelpoliga” tillvaron i de andliga världarna. Växten är en varelse som har sin huvudsakliga livsupplevelse på ett inre andligt plan och som bara påbörjat sin ”inveckling i materien“(Martinus) på det fysiska planet. Men denna “inveckling” fortgår hela tiden och förvandlar så småningom växten till djur. I och med detta degenererar också dess “dubbelpolighet” och individerna börjar istället framträda i enkönade organismer.
Men som vi har sett finns det alltså vissa primitiva djur, som ännu inte har hunnit så långt i sin utveckling som djur, och vars “dubbelpolighet” därför inte heller är helt degenererad (denna ”dubbelpolighet“ är naturligtvis inte dagsmedveten, utan helt baserad på gamla automatfunktioner). Här har vi den inre orsak som t.ex. möjliggör könsbyte hos vissa fiskar. En företeelse som ju är helt otänkbar hos mer utvecklade eller högtstående djur, där “enpoligheten” kulminerar (här måste vi naturligtvis bortse från de konstlade “könsbyten” som kan äga rum hos jordmänniskan i kraft av operativa ingrepp).
Hos det mest utvecklade djuret, den jordiska människan, är dock “enpolighetens” kulmination redan passerad och har börjat degenerera till förmån för utvecklandet av en ny “dubbelpolighet“ En utveckling som också den efter hand får vissa fysiskt-organiska konsekvenser. Men det är en annan historia. En historia som faller utanför ramen för den här artikeln, men den intresserade läsaren vill jag gärna hänvisa till del 5 av Martinus stora huvudverk Livets Bog, där denna fråga behandlas ingående.
I den andliga vetenskapens ljus får många av naturvetenskapens “mysterier” eller olösta gåtor sin lösning och naturliga förklaring.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-1986.