Nya upptäckter väcker nya frågor

“Blixtsnabbt skapade sfärer av gas som nästan lever. De kan ställa alla teorier om det jordiska livets ursprung på huvudet. Och peka på liv på andra planeter. (Ny teknik nr 41 2003)

I tidskriften Ny teknik nr 41 2003 berättas om att Mircea Sanduloviciu och hans kolleger vid Cuza-universitetet i Rumänien har fått gas att på någon mikrosekund spontant forma sig till celliknande sfärer. Två elektroder placerades i en kammare fylld med en gas bestående av laddade och oladdade partiklar – ett s.k. plasma. När en hög elektrisk spänning lades över elektroderna uppstod ett flöde av gnistor mellan dem. Vid den positiva elektroden ökade då koncentrationen av laddade partiklar och celliknande sfärer formades helt spontant. Sfärerna består av en kärna av gasatomer som omges av ett dubbelt ytskikt, ett av negativa elektroner och ett av positiva joner. Deras livslängd och storlek bestäms av energin i gnistan.

Ett celliknande självskapande system bestående av gas är ett helt nytt fenomen som aldrig tidigare observerats och det ställer därför forskarna inför helt nya och spännande frågor.

Den första frågan är givetvis: är dessa sfärer verkligen levande? Ja, enligt de rumänska forskarna uppfyller de fyra (naturvetenskapliga) huvudkriterier för definitionen av ”liv”, nämligen: reproduktion, kommunicering av information, ämnesomsättning och tillväxt och slutligen en distinkt gräns mellan objektet och dess omgivning. Det enda som saknas för att alla kriterier på ”liv”, enligt naturvetenskapens vedertagna definitioner, ska vara uppfyllda är arvsmassa.

Den andra frågan är: Om dessa ”sfärer” kan betraktas som uttryck för liv hur påverkar det då naturvetenskapens nuvarande teorier om det jordiska livets ursprung och utveckling? I försöken har de rumänska forskarna studerat miljöer som liknar de som fanns på jorden innan biologiskt liv uppstod här. Enligt Mircea Sanduloviciu kan ”gascellerna” ha varit de första cellerna på jorden och de kanske till och med kan vara en förutsättning för biokemisk utveckling. I det sammanhanget kan man ju också notera att dessa ”gascellers” bildande eller uppkomst sker i ett elektriskt högspänningsfält, vilket också väcker frågan om elektricitetens roll i processen. Enligt Martinus är det ju individerna i det kosmiska spiralkretsloppets sjätte och sista rike, dvs salighetsriket, och deras längtansenergier i förhållande till det fysiska planet som åstadkommer det fenomen vi känner som “elektricitet”. Citat:

”Som nämnt fortplantar sig de himmelska väsendenas (salighetsväsendena. Min anm) längtansenergier efter hand till spiralens tre första stora grundenergier: “instinkt-“, “tyngd-” och “känsloenergierna”. Genom längtansenergins beröring med “instinktenergin” i “salighetsriket”, vilken energi, som symbolen visar, redan är i sitt andra uppåtgående stadium, och genom denna energikombinations beröring med “tyngdenergin”, som i denna zon endast är i sitt första uppåtgående stadium, uppstår den ocean av kraftreaktioner eller energiformer som man på det fysiska planet känner till under namn av – “elektricitet”. Och härmed är det första grundmaterialet tillrättalagt för skapelsen eller tillkomsten av en fysisk värld. ”Elektriciteten” utgör bron mellan ”salighetsriket” och den fysiska världen.” (Livets Bog del 2 stycke 418).

Den tredje stora frågan som de rumänska forskarnas upptäckt väcker är enligt artikeln i Ny teknik: innebär det att liv kan ha uppstått eller kan uppstå på andra planeter i en form som skiljer sig radikalt från det liv vi känner till i dag?

Det är en befogad fråga också mot bakgrund av vad som stod att läsa i en artikel i tidskriften Illustrerad Vetenskap nr. 6-2003. En artikel som handlar om att vissa rymdforskare nu lanserat en – som det tycks – relativt välunderbyggd hypotes om livsformer i planeten Venus högre atmosfärlager (där det inte är så hett som närmare planetens yta).

Det är de båda amerikanska astronomerna Dirk Schulze-Makuch och Louis Irwin som har lagt fram dessa nya teorier efter att ha analyserat data från tidigare rymdsonder som besökt Venus. De har framför allt studerat atmosfärlagret drygt 50 kilometer ovanför Venusytan. Där är temperaturen endast +70 grader C, vilket är en sval temperatur med Venus-mått mätt, och där har man också hittat den högsta koncentrationen av vattendroppar i Venus atmosfär, vilket ju också är en förutsättning för allt känt liv (i alla fall det av naturvetenskapen kända). I det här atmosfärlagret har astronomerna noterat ett par märkliga fenomen. Citat ur artikeln:

”Större delen av Venus atmosfär består av koldioxid, och man skulle därför förvänta sig att solens ultravioletta ljus och blixtar skulle producera stora mängder koloxid. Nu visar det sig att det tvärtom finns ett underskott av koloxid i atmosfären. Det verkar som någon för oss okänd process tar bort koloxiden i takt med att den bildas.

Forskarna har också märkt att det finns både svavelväte och svaveldioxid i atmosfären. Normalt reagerar dessa gaser med varandra och kan därför existera tillsammans endast om de hela tiden bildas. Ännu konstigare är närvaron av ämnet karbonylsulfid, COS. Detta ämne är känt för att vara speciellt svårt att producera oorganiskt, och betraktas därför vanligtvis som ett tecken på biologisk aktivitet. Kombinerar man alla dessa iakttagelser så kan en närliggande förklaring vara att det i dessa lager av Venus atmosfär finns mikroorganismer som lever av att ombilda svaveldioxid, väte och koloxid till svavelväte, H2S, och karbonylsulfid, COS. Man kan i så fall tänka sig att energin kommer från solens ultravioletta ljus. Denna ämnesomsättning känner vi från mikroorganismer på jorden. Kanske har vi redan sett spåren efter dessa mikroorganismer. På bilder från Venus atmosfär tagna i ultraviolett ljus syns nämligen några mörka fläckar som i princip kan vara samlingar av mikroorganismer.” (Illustrerad Vetenskap nr. 6-2003 sid. 58).

Artikeln avslutas med följande ord:

”Så vem vet – kanske skall vi titta lite noggrannare på alla de planeter, från Venus till Pluto som hittills har legat utanför biologernas intressesfär” (sid. 59)

Ja, vilka hemligheter kan inte de stora “gasjättarna” – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus – i vårt solsystem med sina synnerligen komplicerade och livaktiga eller turbulenta atmosfäriska system rymma? Redan den nu framlidne amerikanske astronomen och författaren Carl Sagan hade avancerade spekulationer om märkliga “gaslivsformer” på t.ex. Jupiter, vilka han bl.a. presenterade i sin klassiska populärvetenskapliga TV-serie “Kosmos” som sändes för något decennium sedan (se http://www.youtube.com/watch?hl=sv&gl=SE&v=uakLB7Eni2E). Dagens forskning är kanske omsider på väg att besanna hans kreativa fantasi (intuition?) därvidlag.

Det finns, som man brukar säga, mycket mellan himmel och jord…

Källor:

Ny teknik nr 41-2003

Illustrerad Vetenskap nr. 6-2003

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2004.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: