Varför sitter det en plastbit i ändarna på ett skosnöre? Och varför är våra kromosomer utrustade med så kallade telemorer i sina ändar?
Parallellen kan tyckas långsökt, men svaret på bägge dessa frågor är ett och detsamma, nämligen: som skydd för att förlänga livstiden! I det ena fallet alltså skosnörets livs- eller användbarhetstid och i det andra fallet kromosomens livs- eller användbarhetstid. Telomererna spelar en viktig roll i vårt biologiska åldrande. En äldre människa har kortare telomerer än en yngre. Telomererna driver inte på själva åldrandet, men korta telomerer är ett tecken på åldrande. Varje gång en cell delar sig kopieras kromosomerna. För varje celldelning blir kromosomerna något kortare. Och för att skydda dem från att bli alltför korta finns alltså telomererna i kromosomernas ändar. Telomererna skyddar alltså vår arvsmassa i kromosomerna på samma sätt som plastbiten i skosnörets ändar skyddar skosnöret!
Studier på svenska tvillingar har tidigare visat att kortare telomerer ökar risken att dö i förtid. Nu har brittiska och amerikanska forskare i en ny studie kunnat visa att fysisk träning eller motion, även i måttliga mängder, gör oss ”yngre”, därför att den som tränar har längre telomerer än den som inte rör på sig (1). Det räcker med lätt träning för att skillnaden ska synas. Och träningen gav samma effekt oavsett deltagarens vikt, rökvanor eller socioekonomiska ställning. Forskarna har studerat motionsvanorna hos mer än 2.400 brittiska tvillingar i åldrarna 18 till 81 år. De har intervjuats om motion och hälsa, och även fått lämna blodprov. Studien visar att den som motionerar minst tre timmar i veckan är biologiskt sett tio år yngre i kroppen än den som inte tränar.
Det är känt sedan tidigare att den som tränar minskar risken för hjärt-kärlsjukdom, cancer, för tidig död, övervikt, högt blodtryck, åldersdiabetes och benskörhet. De flesta av dessa sjukdomar är dessutom åldersrelaterade. Att forskarna nu kan visa att fysisk träning påverkar åldrandet på cellnivå är däremot något nytt. Forskaren Lynn F Cherkas skriver i studien, som publicerats i medicintidskriften Archives of Internal Medicine, att läkare oftare borde ordinera fysisk träning för att fördröja åldrandet och de sjukdomar som drabbar främst äldre.
En ny svensk studie visar också att det finns ett samband mellan fysisk inaktivitet och psykisk ohälsa (2). Enligt denna studies resultat bidrog fysisk inaktivitet med 28-56 procents ökning av självskattad dålig psykisk hälsa, medan riskbruk av alkohol ökade den med 29-50 procent. Dessa bägge faktorer hamnade i topp när forskarna rangordnade vilka levnadsvanor som hade störst betydelse för psykisk ohälsa.
I artikeln “Den mänskliga arbetsförmågan” i Kosmos nr. 4-1995 skriver Martinus om den fysiska aktivitetens och motionens betydelse för vår hälsa och vårt välbefinnande, men han kommer där också in på att sådana i sig hälsofrämjande aktiviteter i den moderna elitidrottens form ofta kan urarta till ett missbruk som verkar direkt nedbrytande på kropp och själ. Citat:
“Om vår organism inte hålls i funktion, vilket i detta fall vill säga i arbete, kommer den också att bli sjuk och döende… Att sund gymnastik och sport bedriven under normala former här spelar en oerhört stor roll i den allmänna hälsans tjänst, är obestridligt, men olyckligtvis har mycken sport, som kunde vara av ovärderlig betydelse för hälsan, i vår tid till följd av grov spekulation i överdrivna tävlingar gjorts till sin egen karikatyr… Till sin egen natur är sporten ett medel att bevara en normal hälsa. I vår tid har den för många blivit ett mål, ett yrke, som utövas blott för vinnings skull. Detta tillstånd utgör i själva verket ett vanhelgande av sporten, en urartning som bär fröet till dess egen undergång.” (3)
”För mycket eller för lite skämmer allt”, som det gamla ordspråket säger. Det gäller alltså här, liksom överallt annars i livet, att finna balansens gyllene medelväg och att lära sig att lyssna. I detta fall på våra mikroindivider och vad deras reaktioner av behaglig eller mindre behaglig art vill säga oss…
Noter:
1) Dagens Nyheter 2008-01-29
2) Dagens Nyheter 2008-02-24
3) Kosmos nr. 4-1995
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2009.
Intressant om detta på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Telomer
“Varje gång en cell delar sig kopieras kromosomerna. Denna process som kallas replikering förmår inte kopiera den yttersta änden på telomeren. Detta innebär att för varje celldelning blir kromosomerna något kortare. Äldre människor har alltså något kortare kromosomer än yngre människor. Det har på senare år framförts teorier om att telomerens längd kan ha betydelse för åldrandeprocessen. Förkortningen av telomererna är inget problem då det är relativt korta sekvenser som försvinner.
Det skulle ha varit problematiskt om de förkortade kromosomerna hade förts över till individens avkomma. I ett sådant scenario skulle kromosomerna bli kortare för varje generation och till slut bli så korta att det skulle leda till problem för individen. Det har dock visat sig att kromosomerna inte blir kortare för varje generation. Ett enzym, telomeras, förlänger telomererna i könscellerna genom att sätta till TG-rika sekvenser (se ovan) till dessa.
Då DNA replikeras sker detta från 5′ till 3′. Detta innebär att den ena av de två DNA-strängarna kommer att replikeras oavbrutet, medan replikationen av den andra strängen kommer att ske styckvis (Okazakifragment). Då den sista delen av DNA-strängen ska kopieras skulle en bit DNA mistas varje gång detta hände. Det är här som telomersekvensen sitter och möjliggör kopiering även av den sista DNA-biten. Telomersekvensen kommer att förkortas vid varje DNA-replikation. Förlängning av telomersekvensen sker av ett telomeras, som återfinns i könsceller. I normala somatiska (kroppsliga) celler finns inte detta telomeras.
Förkortning
Det har föreslagits att människan från början har en full uppsättning telomersekvens, dock är telomeraset deaktiverat och för varje DNA-replikation (celldelning) förkortas telomersekvensen med 50-100 nukleotider. För en normal cell med en telomersekvens på 10 000 nukleotider, innebär detta 100 till 200 celldelningar innan telomeret slutar skydda cellen. Då detta händer kommer cellen att sluta dela sig i en process som kallas replicative cell senescence.”
Det kanske är detta som också kallas programmerad celldöd? När en cell har gjort sitt och delat sig så pass många gånger, så kan den inte dela sig mer och dör då och materialet återvinns delvis av kroppen och resten går ut via urinen. Man kan fråga sig varför kroppen inte återvinner allt material, men det finns väl svar på det också om man orkar leta. Man kan i varje fall konstatera att livets materiella struktur är rätt komplicerad och finurligt och logiskt uträknad.