Bara 16 % av svenskarna är uttalade ateister. Lika många tror på en personlig Gud (= den traditionella Gudsbilden), medan hela 42 % säger sig tro på “något slags ande eller livskraft“, och 25 % “vet inte“ vad de ska tro. Det visas i en aktuell undersökning från 1994 utförd av IMU och presenterad i boken “En skola – flera världar“ av religionssociologen Ulf Sjödin.
Den enda tidigare undersökningen av samma art i Sverige gjordes 1978 av tidningen Allers, och en jämförelse mellan de båda undersökningarnas resultat visar att de övertygade materialisternas skara betydligt tunnats ut. Det visar sig t ex i att i undersökningen 1978 var 56 % av de vuxna övertygade om att det inte alls går att få kontakt med avlidna personer. 1994 är det bara 36 % som helt tar avstånd från den tanken. 73 % av kvinnorna och 57 % av männen “tror på eller förnekar inte möjligheten att det kan finnas ett liv efter döden“. 18 % säger sig vara “helt säker“ på att det finns.
1978 sa också 25 % av de vuxna absolut nej till att sanndrömmar och varsel kan existera. 1994 är bara 13 % lika tvärsäkra. 92 % av kvinnorna och 76 % av männen “tror på eller förnekar inte möjligheten att människor kan ha sanndrömmar och varsel“. 39 % är “helt säker“ på existensen av sådana fenomen.
Ca hälften av de tillfrågade säger sig också tro på möjligheten att utomjordingar då och då besöker jorden.
En ny öppenhet
– Det finns i dag en helt annan öppenhet för den här typen av föreställningar än på 70-talet, säger Ulf Sjödin enligt tidningen Metro. Sjödin är själv noga med att betona att han personligen inte tror på “det övernaturliga“ eller ockulta, och därför är han också förvånad över vissa resultat i undersökningen. Det som framför allt förvånar honom är att människors utbildningsnivå inte tycks ha någon betydelse för deras uppfattningar i denna typ av frågeställningar. I IMU-undersökningen är de som gått på högskola visserligen något mer tveksamma till besök av utomjordingar än övriga, men de är i gengäld mer övertygade om att det finns ett liv efter döden än de som bara har gymnasium eller grundskola i bagaget.
– Att utbildning skulle främja kritiskt tänkande framstår här som en myt, säger Sjödin.
Det är naturligt att Sjödin utifrån sin materialistiska trosuppfattning drar en sådan slutsats. För honom är andra trosuppfattningar per definition just ett resultat av en bristande förmåga till kritiskt tänkande. Huruvida Sjödin anser att den “kritiska“ tankeförmågan var större t ex på 70-talet än i dag, vet jag inte, men med utgångspunkt från hans tolkning ligger ju en sådan slutsats nära till hands. Men om man väljer att se saken ur ett annat perspektiv kan man faktiskt göra en motsatt tolkning: den kritiska och personliga reflektionsförmågan har inte minskat utan tvärtom ökat!
I t ex 70-talets andliga “klimat“ – inte minst i den akademiska världen – härskade ett mer eller mindre “okritiskt“ anammande av de materialistiska trossatserna. Det krävdes en stark personlig övertygelse och – inte minst – personligt mod för att öppet våga ifrågasätta dessa trossatser, som – uttalat eller outtalat – var själva “grundbulten“ i det rådande “paradigmet“. Man kan därför på goda grunder misstänka att den materialistiska övertygelse som många människor då gav uttryck åt kanske mer var frukten av massuggestion och flockmentalitet än av ett självständigt “kritiskt“ tänkande och ett moget personligt övervägande.
Vad är “privatreligiositeten“ uttryck för?
I dag breder den s k “privatreligiositeten“ ut sig, vilket betraktas med misstro på både kyrkligt och materialistiskt håll. Men kan man inte se denna “privatreligiositet“ som ett uttryck för att många människor blivit mer självständigt tänkande och reflekterande? De önskar inte längre gå i vare sig religiösa eller materialistiska auktoriteters ledband. De vill själva formulera sin livsuppfattning och utifrån – eller snarare inifrån – sitt eget samvete bestämma sin hållning i etiska och moraliska spörsmål.
Medias roll
Ulf Sjödin menar också att tron på det ockulta till en del kan ha med medieutbudet att göra. Det blir allt vanligare att ockulta fenomen behandlas i TV och filmer m m. I detta har Sjödin alldeles säkert rätt. Vi vet att media – i synnerhet kanske TV-mediet – har en väldig genomslagskraft. Men det räcker inte med att konstatera det. Vi måste också fråga oss varför medieutbudet på detta område ökat och alltjämt fortsätter att öka. Avspeglar inte denna ökning ett ökat intresse för dessa företeelser bland allmänheten? Media skulle ju knappast satsa så mycket resurser på att producera sådana program och filmer etc om man inte visste att intresset bland allmänheten är stort.
I detta sammanhang bör man också komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan media var praktiskt taget “rent“ från den typen av program. Ingen som var rädd om sitt goda namn och sitt renomme´ vågade då göra ett sådant program. Ämnet har alltså varit mer eller mindre tabubelagt.
En ny världsimpuls
Vad är det då som gör att det inte längre är tabubelagt på samma sätt? Grundorsaken till den förändring som skett på senare år måste naturligtvis vara att människors andliga sökande inte längre kan hållas tillbaka eller “censureras“. Trycket har blivit för stort. I detta sammanhang lämnar också Martinus en upplysning som kan vara av intresse. Han förklarar att mänsklighetens andliga och mentala utveckling befordras av framför allt två faktorer: 1) Individernas egna livserfarenheter och 2) Kosmiska världsimpulser. Med det senare menar Martinus medvetandeimpulser som jorden och mänskligheten mottar (på i princip samma sätt som en radiomottagare mottar radiovågor) från mer utvecklade klot och väsen i världsalltet. Martinus hävdar t ex att det är en sådan världsimpuls som varit den utlösande faktorn för den fabulösa tekniska utveckling som vi kunnat bevittna på vårt klot under detta århundrade. Under sina sista levnadsår här på jorden förklarade också Martinus att vår värld på nytt mottagit en sådan impuls (vilket enligt honom ägde rum på 70-talet). Men denna gång hade impulsen med tillvarons ockulta sida att göra. Som ett resultat av denna impuls skulle det ockulta “frisläppas“ för offentligheten på ett annat sätt än tidigare, hävdade han. Och är det inte just det vi nu kan bevittna?
Under alla omständigheter visar den aktuella IMU-undersökningens resultat på en växande klyfta mellan det materialistiska “paradigm“ – som fortfarande är förhärskande i den vetenskapliga och akademiska världen – och det nya “andliga“ paradigm som – trots materialistiska och kyrkliga auktoriteters motstånd – alltmer växer fram i de enskilda människornas sinne.
I dessa de yttersta av tider är materialisten en art på utdöende och behovet av en andlig vetenskap större än någonsin. Det betyder gryningstid för mänskligheten.
Källa: Metro 20/10 1995
Fotnot: Paradigm= tolkningsram eller övergripande synsätt.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-1996.