Människans och jordklotets kroppstemperaturer

Studier visar att människans genomsnittliga kroppstemperatur har sjunkit sedan 1800-talet. Det innebär att vi inte längre normalt har en kroppstemperatur på 37 grader, som allt sedan den tiden varit norm för vad som är en ”normaltemperatur”. Vad kan orsaken till det vara och vad kan orsaken vara till att klotets temperatur omvänt är stigande just nu?

Studier från Stanford University, USA visar att människans genomsnittliga kroppstemperatur gradvis har minskat sedan 1800-talet. År 1851 fastställde den tyske läkaren Carl Reinhold August Wunderlich 37 grader som normalvärdet för en frisk människas kroppstemperatur. Men på senare år har allt fler forskare ifrågasatt den normen mot bakgrund av empiriska observationer som verkar tala för att vår kroppstemperatur numera är lägre. Men statistiskt har det fram till nu saknats ett vetenskapligt underlag för att kunna fastslå en ny generell temperaturnorm. Därför beslutade forskarna från Standford University att undersöka data som totalt omfattade en halv miljon olika temperaturmätningar mellan år 1860 och 2017.

Undersökningen visade att män födda år 2000 är i genomsnitt 0,59 grader kallare än de män som föddes i början av 1800-talet. För kvinnor är motsvarande tal 0,32 grader – här har dock de första mätningarna först registrerats år 1890 och inte i början av 1800-talet. Allt tyder på att vår normala kroppstemperatur nu är 36,6 grader, men det kan vara ett tal som vi inte ska vänja oss för mycket vid, menar forskarna, eftersom de inte ser några tecken på att tendensen ska upphöra. Även om det naturligtvis finns en gräns för hur kalla vi kan bli är det ännu okänt var den gränsen går.

Martinus om orsaken till ”avkylningen”

Denna ”avkylning” av vår fysiska organism är faktiskt förutsagd av Martinus, vilket han grundar på att det i och med vår utveckling sker en gradvis förskjutning i förhållandet mellan de två energier – den heta tyngd– eller explosionsenergin (Martinus egen term eller benämning) och den kalla känsloenergin – som vår fysiska organism är sammansatt eller uppbyggd av. En förskjutning eller förändring till den senare energins favör med det resultatet att vår normala kroppstemperatur sjunker.

Det är alltså på samspelet mellan eld och köld som hela den fysiska världen beror. De levande väsendenas kroppsvärme eller temperatur är jämviktsläget eller balansen mellan de två energiernas kamp i de levande väsendenas organismer. Alla fasta eller fysiska materier är således en koncentration av känsla och tyngd. De utgör i verkligheten bunden eld. Allt uttrycker eller representerar därför också en eller annan värme- eller köldgrad. (Livets Bog, del 2, stycke 352).

Och i stycke 423 i samma bok kan man läsa:

Den fysiska värmen i de levande väsendenas organismer gör det således till faktum att elden är närvarande i dessa organismer, även om den här endast framträder i en mycket bunden form. Denna värme är analog med själva jordklotets egen värme eller inre glödande tillstånd. Liksom jordklotets glödande sol- eller eldtillstånd är döende, är också värmetillståndet i de mest framskridna animaliska väsendenas köttsliga kroppar på retur. I själva verket är också dessa väsen i princip “döende solar”. (Livets Bog, del 2, stycke 423).

Jordklotet har ”feber”

Om både vi och jordklotet är ”döende solar” kan man ju fråga sig hur det kan komma sig att jordklotets kroppstemperatur just nu är stigande? Före och i början av det andra världskriget inträffade samma sak, som Torben Hedegaard berättar om i sin intressanta artikel Jorden har feber i Kosmos nr. 9/2013. Och i samma Kosmos-nummer finns ett föredrag av Martinus, som han höll i januari 1942, återgivet. Där kan man bl.a. läsa:

Jordklotsväsendet skakas om av en våldsam feber och måste därför mobilisera all sin känsloenergi för att binda den våldsamt uppblossande tyngdenergin. Då världsalltets köld är detsamma som det ni annars kallar ”känsla”, och då ”elden”, som framkallar feber och krig, är detsamma som tyngdenergi, ser vi här samspelet mellan två av de bärande krafterna i det som för ögonblicket äger rum i jordklotets organism. Jordklotsväsendet är för närvarande inne i en väldig religiös upplevelse. Det är i färd med att uppleva ”den stora födelsen”, och före denna upplevelse inträffar det en religiös kris som sätter en enorm press på dess organism. Det är denna press som mänskligheten upplever som krig och lemlästning. Detta tillstånd verkar så stort och oöverskådligt för oss, därför att vi är mikroväsen i jordklotets organism. Men det som sker är i verkligheten ingenting annat än den återvändande verkan av det sätt som mänskligheten har behandlat materien på. Genom detta återvändande upplever mänskligheten det erfarenhetsskapande som skapar förutsättningen för en verkligt varaktig fred. När det i dag dödas en omåttligt stor mängd människor på slagfälten runt om i världen, får man inte tro att dessa människor verkligen dör. Det som äger rum är endast en materieupplösning (Martinus: Det sanna gudsförhållandet, Kosmos nr 9/2013).

Vid den tid då Martinus höll detta föredrag, alltså i början av 1940-talet, hade jordklotet sin dåvarande ”febertopp” (se den ovan nämnda artikeln av Torben Hedegaard), men sedan sjönk temperaturen snabbt, och vi fick några riktigt kalla vintrar, vilket också blev en vändpunkt för den fortsatta utvecklingen av kriget genom att kylan starkt bidrog till att hejda den tyska framryckningen på östfronten. Jordklotet är en levande organism som reagerar på olika obalanser och störningar genom att t.ex. tillföra kyla till överhettade områden, liksom vi gör om vi bränner oss. Under våren 2022 har det krigsdrabbade Ukraina upplevt för årstiden onormalt kalla temperaturer, vilket också anges som en av orsakerna till att den ryska framryckningen där drabbades av stora problem och inte blev den snabba framgång som man hade förväntat sig.

Fysiska och andliga klimat

Sedan en del år tillbaka har ju klimatforskning blivit ett minst sagt ”hett” ämne. Men det är kanske så att en helhetsförklaring av klimatets mysterier och ibland oväntade skiftningar förutsätter att vi, som Martinus hävdar, måste betrakta jordklotet som en organism för ett levande väsen? Och att det därför finns en fundamental psyko-somatisk aspekt på alla klimatologiska förändringar? Det finns, enligt Martinus, med andra ord ett samband mellan det inre klimatet – eller tankeklimatet, som han kallar det – hos jordklotet och det yttre klimatet som vi som klotets mikroindivider upplever. I Livets Bog, del 2, stycke 469, skriver han:

Allt som innefattas i begreppet rörelse, energi eller kraft, allt som framträder i form av naturen, allt som framträder i form av de allmänt kända levande väsendenas frambringade ting, är medvetandeyttring eller tankemanifestation. Alla upplevelser, allt som är tillgängligt för sinnena, är således i själva verket endast reaktioner av tankeenergier. Eftersom dessa reaktioner utgör både solsken och gråväder, både regn och torka, hungersnöd och överflöd, krig och fred, fattigdom och rikedom, sorg och glädje, pessimism och optimism osv., så är allt som förekommer i tillvaron såsom tillgängligt för sinnesförnimmelse identiskt med “tankeklimat”. Dessa “klimat” kan vara mer eller mindre fysiska eller själsliga eller andliga, men deras identitet som tankeenergi är orubblig.

 Allt som vi kan uppleva i vår yttre värld är alltså manifestationer av olika tankeklimat, såväl i det Martinus kallar vårt eget mellankosmos, där vår direkta växelverkan med människor, djur och växter äger rum, som i makro- och mikrokosmos. Det fysiska klimat vi lever i är således en fysisk manifestation av jordklotets tankeklimat. Martinus visar att jordmänskligheten kan liknas vid jordklotets fysiska hjärnorgan, vilket alltså betyder att vi som enskilda individer i förhållande till jordklotet, som vår närmaste makroindivid, har status som en ”hjärncell”. När det gäller våra egna hjärnceller, så vet vi ju att det är någon som använder dem mer eller mindre framgångsrikt. I detta förhållande ligger alltså en ödesgemenskap mellan dem och oss som deras makroindivid. På samma sätt är det med oss och jordklotet som vår makroindivid.

Det är detta klimat, med alla dess varierande kontraster, som också skapar inkarnationsbetingelser för oss och alla andra mikroindivider i jordorganismen. Genom vårt sätt att tänka och leva påverkar vi i vår tur samma klimat i den ena eller andra riktningen. Men det är alltid makroindividens mentala impulser eller tankeklimat som är den reglerande faktorn bakom den utvecklingen (se Martinus bok Logik kapitel 86). På samma sätt skapar vårt tankeklimat inkarnationsbetingelser för mikroindividerna i vår egen organism.

Men då mikrojagens upplevelseenergi eller tankeklimat således fortplantar sig till makrojagets mentalitet, och makroväsendet på liknande sätt befinner sig som mikroväsen inne i ett makroväsen osv., blir det här tydligt att det existerar ett mentalt eller själsligt samspel mellan samtliga väsen i tillvaron. Och det levande väsendets laborerande med “levande” materia är således i själva verket detsamma som en sammanknytning av mikroväsendenas och makroväsendets medvetande eller manifestationsförmåga. (Livets Bog, del 2, stycke 599).

Källa: https://illvet.se/manniskan/kroppen/din-kroppstemperatur-ar-inte-langre-37-grader

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2/2023