Människans bästa vän

Ny forskning visar att hundar förstår oss bättre än vår närmaste biologiska  släkting schimpansen, både när vi talar och när vi använder kroppsspråk.

Hunden är människans bästa vän, heter det ju, och det ligger verkligen något i detta, om man skall tro den senaste forskningen. Hundar utvecklades av människan från vargar för cirka 15.000 år sedan, när vi levde som jägare och samlare, förmodar man. Då inleddes det täta umgänge mellan människor och hundar, som påverkat bägge parter och som så småningom också inneburit att hunden, till skillnad från sin stamfader vargen, blivit naturligt disponerad för att vara tillsammans med människan och utföra uppgifter i samspelet med henne

Hunden, dvs alltså egentligen vargen, var det första djur som vi människor gjorde till husdjur och som till exempel kunde hjälpa våra förfäder vid jakt eller med att hålla vakt vid boplatserna. Att vargen på detta sätt blev användbar för människan tror man berodde på att vargflockar utvecklat en social organisation, som innebär att individerna har egna uppgifter, till exempel under jakten på bytesdjur. Därför blev det möjligt för de vargar, som senare utvecklades till hundar, att träda in i en annan arts sociala grupp eller organisation, och under dess ledning få nya uppgifter och – som utbyte – mat av sina nya gruppmedlemmar.

Hundar har en medfödd förmåga att avläsa våra signaler

Med tiden blev dessa vargar alltså vana vid människor, och som ett resultat av detta samliv eller samspel blev det, menar forskarna, en evolutionär fördel för den nu till hund omvandlade vargen att kunna avläsa människans intentioner och förstå hennes signaler. Till exempel tyder experiment som för ett par år sedan utfördes av beteendeforskaren Brian Hare vid Harvard University i USA på att hundar har utvecklat vissa evolutionärt grundade förmågor som gör att de kan förstå människors kommunikation. Förmågor som inte finns varken hos vargar eller ens hos schimpanser, som ju annars biologiskt sett är våra närmaste släktingar.

Det handlar om förmågan att förstå vad det betyder när vi pekar på något. I experimenten visade det sig att även hundvalpar som vuxit upp utan närmare kontakt med människor bättre förstod att det fanns mat under en hink som forskaren pekade på än vargungar som varit tillsammans med människor hela sitt liv. För forskarna tyder det på att hundar har en medfödd förmåga att förstå och tolka några av våra specifika kommunikationssignaler. Hundarna visade sig också, måhända ännu mer överraskande, vara betydligt bättre än schimpanser på att tolka mänskliga kommunikationssignaler. I exempelvis ett experiment där elva hundar och lika många schimpanser deltog, och som gick ut på att med hjälp av forskarnas pekande och markeringar finna en hink med gömd föda (under en av flera likadana hinkar), så lyckades nio av de elva hundarna finna rätt hink, medan bara två av de elva schimpanserna var lika framgångsrika. Nu ska inte dessa resultat tolkas som att hundar evolutionärt eller utvecklingsmässigt står närmare det jordmänskliga utvecklingsstadiet än schimpanser (Martinus har tvärtom sagt att hundar senare utvecklas till att bli apor), men de har alltså i sin nära samvaro och samspel med människan under många liv utvecklat vissa specifika förmågor och egenskaper att ”avkoda” människans signalsystem.

En medfödd förmåga är ju ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv en organiskt grundad talang som har mer än en inkarnations träning eller övning att tacka för sin tillkomst. Att hundar som aldrig i denna inkarnation umgåtts närmare med människor ändå har denna förmåga att korrekt tolka eller avläsa människans kommunikationssignaler kan alltså förklaras av tidigare inkarnationers träning i mänskligt umgänge.

Andra beteendeforskare vid Eötvös universitet i Budapest i Ungern har gjort försök som tyder på att hundar är särskilt disponerade för att vända sig om och se på människors ansikte, när de står inför en utmaning, medan vargar har en motvilja mot detta. Att se på varandras ansikte är ju en specifik form av ordlös kommunikation människor emellan, och att hunden också uppenbarligen lärt sig samma ordlösa kommunikationsform i förhållande till människan kan alltså andligt-vetenskapligt sett ses som en genom inkarnationerna framodlad egenskap eller prägling. Och eftersom vårt ansikte och våra ögon speglar vår själ, så kan ju denna ordlösa kommunikationsform ses som en direkt (dock visserligen indirekt förmedlad via ögonen) kommunikation från själ till själ.

I Livets Bog del 5 stycke 1753 – se http://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=55&stk=1753 – skriver Martinus om hur den nära samvaron mellan människan och hennes husdjur resulterat i att husdjurets aura blivit ”infiltrerad” av människans själsliga energier och ”sympatistoff”, vilket t.ex. kan göra att en hund kan riskera livet för att rädda sina mänskliga familjemedlemmar. Något som djuret i sitt vilda naturtillstånd aldrig annars skulle göra.

Källa: Illustrerad Vetenskap Nr 13-2007

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-2008.

Se ev. också https://www.kosmiskresenar.se/fragelada/fraga-om-husdjur/