Sedan ett antal år har den förhärskande hypotesen inom naturvetenskapen om vår månes tillkomsthistoria varit att månen är resultatet av en gigantisk kosmisk kollision mellan jorden – i dess tidiga historia – och ett annat klot, kallat Theia, som förmodas ha varit av omkring samma storlek som planeten Mars. Denna kollision skulle, enligt denna hypotes, ha lösgjort så mycket material att månen sedan ur detta kunde bildas genom det astronomerna kallar ”ackretion”, dvs en av gravitationskrafter styrd ansamling av materia.
Men nu har en grupp forskare, som närmare har studerat en samling av mycket gamla månstenar som några av de sista astronauterna som besökte månen i början på 1970-talet fick med sig hem därifrån, kommit till den slutsatsen att ovan nämnda teori eller ”skapelseberättelse” för månklotets tillkomst motsägs av att man har funnit kemiska spår av vatten i dessa mycket gamla stenar, som skvallrar om att månen också en gång varit en ”våt” värld. Det går inte ihop med teorin om att denna värld skulle vara en ”restprodukt” av en gigantisk kosmisk kollision, därför att en sådan kollision skulle ha eliminerat alla spår av vatten, menar man (1).
“Genesis Rock” (“skapelsesten”) kallas denna och några andra mycket gamla månstenar som astronauterna på Apollo 15 fick med sig hem till jorden.
Månen verkar alltså ha varit ett klot eller en planet ”i sin egen rätt” så att säga, och inte bara något som ”blev över” efter en kollision mellan två andra klotkroppar.
Att månen en gång varit en egen planet – till och med en levande sådan – påstår ju också Martinus. Citat:
”Månen är alltså ett planetlik. Den har en gång för miljarder år sedan varit en levande planet, har varit organism eller boning för ett planetjag. Den har varit ett makrokosmos för mikroliv, en värld för levande väsen av högre eller lägre art, som alltså vid månklotets död eller dess jags frigörelse från sin fysiska organism långsamt dog ut. Detta “planetlik“ kom ut ur sin bana i rymden och infångades till sist av vårt solsystem och knöts till jordklotet, ännu innan det fanns högre utvecklat animaliskt liv på detta.” (Martinus: “Rymdresor och den fysiska jordmänniskan”. Kosmos nr. 2-1997).
Men hur är det då med det Martinus säger i citatet ovan om att månen, när den blev ett ”planetlik”, skulle ha kommit ur sin egen bana i ett annat solsystem och senare ha blivit infångad av vårt solsystem? Tidigare – när t.ex. Martinus skrev om detta i sin ovan nämnda artikel – var det inom rymdforskningen helt okänt att det fanns sådana ”hemlösa” klot som drev omkring mellan olika solsystem, men numera vet man bättre. Det kan man t.ex. läsa om i en artikel i ”Illustrerad Vetenskap” nr. 2-2012 (2). Och i nr. 3-2013 av samma tidskrift finns en intressant komplettering om sådana ”vagabondplaneter”, som man kallar dem, eftersom forskarna nu har kommit fram till att en sådan ”vagabond” förmodligen kan bli infångad eller ”adopterad” av ett annat solsystem (3) – liksom alltså Martinus påstår att vår måne en gång blev. Därmed är ju inte det Martinus säger om månen bevisat, men onekligen verkar det som om forskningen börjar närma sig Martinus utsagor mer och mer – också på detta område!
Noter:
1) http://www.sciencedaily.com/releases/2013/02/130218132355.htm
2) http://illvet.se/nytt-nummer/vaelkommen-till-nr-22012
3) http://illvet.se/universum/stjarnor-kan-adoptera-vagabondplaneter
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2014. Se även tilläggskommentarerna nedan.
Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra:
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/pluto-overraskar-forskarna/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/var-kom-vattnet-ifran/
https://www.kosmiskresenar.se/essaer/astrobiologi-och-varldsbild/
https://www.kosmiskresenar.se/essaer/gamla-greker-och-unga-klot-och-en-och-annan-dvarg/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/varmt-och-kallt-och-sott/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/mysterier-i-vintergatan-och-vart-solsystem/
https://www.kosmiskresenar.se/notiser/den-transpirerande-planeten/
https://www.kosmiskresenar.se/notiser/vi-lever-inuti-en-bubbla%e2%80%8f/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/det-rader-harmoni-i-solsystemet/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/nya-upptackter-vacker-nya-fragor/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/solsystemets-barnkammare-och-andra-gator/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/en-vandpunkt-i-rymdforskningen/
Seminariet Jorden i solsystemets organism kan ses i två delar på Youtube på dessa länkar:
Som tillägg till det jag skriver i artikeln ovan vill jag också nämna att det – som alltid i sådana här sammanhang när nya upptäckter görs – har uppstått en debatt i forskarvärlden om vad upptäckten betyder för naturvetenskapens “skapelseberättelse” om månens tillkomsthistoria, och att inte alla forskare är beredda att helt “skrota” den gamla teorin om en kollision mellan Tellus och ett annat klot, även om man ser behovet av en omformulering av den teorin. Men i alla fall de forskare som gjorde upptäckten av dessa “vattenspår” i månstenarna verkar ju rätt övertygade om att en sådan kollision skulle ha utplånat alla spår av vatten p.g.a. den hetta som skulle ha utvecklats i samband med en sådan megakollision. De nya forskningsresultaten angående dessa kemiska ”vattenspår” visar att månen faktiskt bildades med ungefär lika mycket vatten som finns i jordens bergarter!
Huvudargumentet för tron på eller hypotesen om att månen ursprungligen varit en del av jorden är ju annars att månskorpans kemiska sammansättning uppvisar många likheter med jordskorpans. Men om grundämnena är desamma över hela universum, och om månen en gång, som Martinus hävdar, varit ett levande klot precis som jorden (se artikeln ovan), är ju detta inte så märkligt. Dessa kemiska likheter kan alltså varken bevisa eller motbevisa något i den vägen.
Även om likheterna är stora mellan jord- och månskorpans sammansättning (likheter som faktiskt är större än likheterna mellan exempelvis jorden och Mars enligt vad studier av meteoriter från Mars har visat), så betyder det inte att de är identiska. Men att likheterna är så stora har alltså överraskat forskarna, och fått många att tro på något slags gemensamt ursprung för Tellus och dess drabant.
Vill också tillägga att man i Illustrerad Vetenskap nr. 18-2009 kunde läsa en notis om en lite märklig upptäckt som holländska Rijksmuseum i Amsterdam då låtit offentliggöra. Bakgrunden var den att år 1969 fick den dåvarande holländske premiärministern Drees en exotisk och exklusiv gåva förmedlad direkt från den dåvarande holländske USA-ambassadören Middendorfs hand, som ett tecken på vänskapen mellan USA och Holland. Det var nämligen en av de månstenar som de första astronauterna på månen plockade med sig hem till jorden samma år. Gåvan överlämnades till den holländske premiärministern efter det att de nämnda astronauterna besökt Holland. Denna “månsten” överlämnades för några år sen till Rijksmuseum i Amsterdam för vidare förvaring och visning. I samband med det lät Rijksmuseum några geologer undersöka stenen, och deras analys visade att stenen inte är en äkta sten utan i stället en förstenad eller mineraliserad träbit…! Se “stenen” på bild på länken https://www.nbcnews.com/id/wbna32581790
Det ledde naturligtvis till misstankar i Holland om att alltihop var ett “fake” från amerikanernas sida, och många var naturligtvis upprörda för det (och detta avslöjande spädde ju också på konspirationsteorierna om att också månlandningarna var “fake”). Men det finns ju faktiskt också en annan och betydligt mer spännande och intressant möjlighet, sett mot bakgrund av vad Martinus säger om månens forntid i citatet som jag har med i min artikel, nämligen att vi här faktiskt kan ha det första förstenade eller fossilerade beviset på att månen en gång varit en levande planet!
Själv har jag svårt att tro att “stenen” skulle vara ett medvetet “fake” av amerikanerna, Vad skulle de ha att vinna på det? Det vore ju bara att ta en oerhörd och rent ut sagt idiotisk risk att bli avslöjade som fuskare elller “fake-makers”… Då tycker jag att mitt förslag på mysteriets lösning är betydligt mer spännande och intressant, ja, jag höll nästan på att också säga sannolikt… Men det kan förstås inte uteslutas att någon i något led lyckats byta ut den äkta månstenen mot en “fejkad” kopia, men med tanke på hur rigoröst sådana klenoder brukar bevakas, så kan man ju också ifrågasätta sannolikheten av detta. Och den amerikanske ambassadören, som förmedlade gåvan till den holländske premiärministern, har uttalat att alla som ev. kan veta något om saken redan är döda, så det blir väl ett mysterium vi tills vidare får fortsätta att leva med. Ett bland många… I slutet av del 1 av mitt seminarium “En kosmisk resa genom solsystemet” som finns på Youtube på länken http://www.youtube.com/watch?v=XXWFt3BJcQE kommer jag också in på denna fråga (efter ca. 51.30 in på den länken börjar avsnittet som handlar om månen och denna mystiska “månsten”).
“en förstenad eller mineraliserad träbit” 😮 Det er da ret vildt, hvis det er rigtigt. Undrer mig over, at det ikke er noget, som er almindeligt kendt. Det burde vel nærmest være en revolution for vores forståelse af månen og i det hele taget i relation til, hvorvidt der findes liv andre steder i universet, som vist nok stadig er omdiskuteret.
Hej Jens!
På länken https://www.nbcnews.com/id/wbna32581790 kan du läsa om “månstenen” och se en bild av den. Det som framgår i bl.a. den artikeln är att upptäckten dock aldrig blev tagen riktigt på allvar, eftersom den ju är alltför kontroversiell i förhållande till rådande uppfattningar och teorier om månen. Man kan säga att den därför hamnade i den “skräpkammare” där alltför kontroversiella och “paradigm-brytande” fynd ofta hamnar – tills någon en dag kanske plockar upp det igen?
Nu kommer nya bevis eller i alla fall indikationer på att såväl jorden som månen haft stora mängder vatten redan från begynnelsen (vilket alltså i så fall motbevisar de gamla teorierna om att vattnet tillförts utifrån via kometer och/eller asteroider på ett senare stadium). Se https://www.newscientist.com/article/2114304-moon-dust-cake-mix-shows-moon-may-have-had-water-from-the-start/
Nu kommer den idag dominerande “skapelseberättelsen” om månens tillkomst – som jag refererar i artikeln ovan – att utsättas för sin hittills förmodligen svåraste prövning (det gick betydligt snabbare än till och med jag kunnat ana 😉 ). I Dagens Nyheter den 14/2 2020 kan man nämligen läsa följande referat från en vetenskapskonferens för planetforskare som just har avhållits i Seattle i USA under rubriken “Småplanet kullkastar teori om planeternas uppkomst”:
Arrokoth, den mest avlägsna himlakropp som studerats på nära håll, visar att den tidigare dominerande teorin om hur planeterna uppkom inte stämmer.
Nya data från solsystemets utkant visar att planeter byggs upp ihop lugnt och försiktigt, inte våldsamt och kaotiskt som astronomerna tidigare trott.
–Det här är ett paradigmskifte för planetvetenskapen. Resultaten är helt avgörande. Det är mycket spännande och viktigt, säger Alan Stern från Southwest Research Institute, vetenskaplig ledare för Nasas rymdsond New Horizons. Rymdsonden New Horizons blev 2015 första rymdsond som tog närbilder av dvärgplaneten Pluto. Nu har sonden åkt vidare ut i Kuiperbältet, ett område med många små himlakroppar bortanför Neptunus. På nyårsdagen 2019 passerade New Horizons småplaneten Arrokoth, den mest avlägsna himlakropp som undersökts på nära håll. Nya resultat från mötet presenterades vid en presskonferens på vetenskapskonferensen AAAS i Seattle på torsdagen, och i tre artiklar i veckans nummer av tidskriften Science. Arrokoth, vars namn betyder himmel på den nordamerikanska Powhatanstammens språk, är bara 36 kilometer lång. I Kuiperbältet är himlakropparna bevarade som de var i solsystemets barndom. Arrokoth består av två delar, eller lober, som hänger ihop.
–De rör bara lätt vid varandra, som om de kysser varandra, eller, om de vore rymdskepp, som om de dockar med varandra, säger William McKinnon vid Washington University, ledare för New Horizons team för geologi och geofysiska undersökningar. Den etablerade teorin var länge att planeterna i solsystemet bildades av småsten och partiklar som krockat och sammanfogats med hög hastighet. Men Arrokoth visar att det inte kan stämma. Småplanetens enhetliga färg och form visar att den skapats från två mindre himlakroppar som bildats i samma moln, och smält ihop med mycket låg hastighet.
–De två platta delarna är nästan perfekt linjerade. Det visar att de har gått i bana runt varandra mycket länge tills de smält ihop, säger John Spencer vid Southwest Research Institute.
Maria Gunther
Slut citat. Som sagt: “den etablerade teorin var länge att planeterna i solsystemet bildades av småsten och partiklar som krockat och sammanfogats med hög hastighet. Men Arrokoth visar att det inte kan stämma.”
Det borde rimligen också innebära att inte heller “krockteorin” för månklotets tillkomst kan stämma. Alltså teorin att månen är resultatet av en gigantisk kosmisk kollision mellan jorden – i dess tidiga historia – och ett annat klot, kallat Theia, som förmodas ha varit av omkring samma storlek som planeten Mars, som beskrivet i artikeln ovan.
Ny upptäckt om vatten på månen. Se
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nytt-rymdfynd-det-finns-vatten-pa-manen