Sysslolösheten kommer efter hand att bli mänsklighetens största och hälsofarligaste gissel, har Martinus sagt. Det är inte i harmoni med människans natur att vara sysslolös, utan det verkar direkt underminerande på hennes såväl psykiska som fysiska välbefinnande.
Sysslolöshet i form av arbetslöshet breder nu ut sig som en farsot i hela den industrialiserade världen. I flera länder överstiger den officiella arbetslösheten redan 10 procent. Om man dessutom räknar den “inofficiella” arbetslösheten blir siffrorna ännu högre. Med “inofficiell” arbetslöshet förstås här människor som är föremål för s.k. “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” som tillfälliga beredskapsarbeten, omskolningskurser m.m. plus det faktum att många människor aldrig syns i någon arbetslöshetsstatistik på grund av att de anser det lönlöst att anmäla sig som arbetssökande. Ingen ljusning är heller i sikte. Tvärtom talar allt för en fortsatt ökad arbetslöshet. En nyligen publicerad rapport från svenska LO om världsekonomins tillstånd har den talande titeln “Ljuset i slutet av tunneln har slocknat”. Rapportens slutsats är att vi sannolikt står inför en depression av förkrigsstyrka och att ingenting tyder på att konjunkturen vänder. Det “ljus” som, enligt LO, “slocknat” är alltså en hägrande konjunkturuppgång. Men inte ens eventuella konjunkturuppgångar kan göra något åt den långsiktigt ökande arbetslöshet som är en följd av den tekniska utvecklingen – inte minst då den datarevolution som nu påbörjats. Denna utveckling medför oundgängligen att behovet av mänsklig arbetskraft i industrin minskar alltmer.
Den tekniska utvecklingens mission
Martinus påvisar att den tekniska utvecklingens mission i den gudomliga världsplanen är att frigöra människorna från det grova fysiska arbetet – till förmån för andliga och kulturella sysselsättningar. Därför är den tekniska utvecklingen en viktig förutsättning för hela mänsklighetens förandligande och höjande till en högre kulturnivå.
De tekniska produkterna eller skapelserna är ju i själva verket en förlängning och utvidgning av de jordmänskliga sinnesorganen och den jordmänskliga arbetsförmågan. Att bekämpa den tekniska utvecklingen blir därför, kosmiskt sett, liktydigt med att bekämpa sina egna sinnesorgan och sin egen skaparförmåga. Det innebär alltså med andra ord att man går emot naturen och den gudomliga världsplanen. Ett företag som naturligtvis är dömt att misslyckas.
Det är emellertid förståeligt att många människor, som saknar det kosmiska perspektivet på tillvaron, uppfattar den aktuella utvecklingen som ett hot. På kort sikt är ju t.ex. datautvecklingen ett högst reellt hot mot många arbetstillfällen. Det får många människor att hysa fruktan för och bekämpa denna utveckling. Samma fenomen uppträdde för övrigt på många håll i industrialismens barndom. Då gällde motståndet införandet av maskiner i industrin. I t.ex. England förekom det bland arbetarna en maskinkrossarrörelse – den s.k. “ludditerrörelsen” – som gick in för att sabotera och förstöra all maskinell produktion, eftersom man uppfattade maskinerna som en konkurrent och ett direkt hot mot den egna existensen (vilket sett ur ett visst – och mycket kort – perspektiv ju också var riktigt).
Arbetslöshetens orsak
En kniv eller en pistol kan aldrig vara orsaken till ett mord. Orsaken finns alltid hos det “något” som använder kniven eller pistolen. På samma sätt kan inte maskinerna vara orsak till människors arbetslöshet. Orsaken finns även här hos det “något” som använder maskinerna. Eftersom maskinerna förkortar den nödvändiga andelen mänskligt arbete i produktionen så innebär ju detta en “intjänad” tid – som skulle kunna komma alla individer till godo i form av ökad fritid. Men som vi alla vet, har maskinerna hittills inte använts för det ändamålet. Den “fritid” som de inbringat åt människorna har istället fördelats efter en helt annan princip, som resulterat i att somliga nu håller på att gå under av sysslolöshet, medan andra håller på att gå under av det motsatta skälet, dvs. överansträngning (som kan vara av såväl fysisk som psykisk art, varav speciellt den senare har ökat i vår tid). Varför har det blivit på det viset? Varför används inte maskinerna och den moderna tekniken på ett sätt som gagnar hela mänskligheten?
I 4:e kapitlet av Livets Bog har Martinus belyst de verkliga orsakerna till detta förhållande. Han påvisar där att det finns två olika fördelningsprinciper – en djurisk och en mänsklig. En som gagnar makten och en som gagnar rätten, eller med andra ord en självisk och en osjälvisk fördelningsprincip. I vår värld är det ännu maktens eller själviskhetens fördelningsprincip som är den förhärskande. På samhällsekonomins område tar sig detta uttryck i att det är “privatintresset” eller “penningmakten” som är den starkaste maktfaktorn. Det är denna makt som i huvudsak äger värdena, dvs. kapital, jord och produktionsmedel (=fabriker, maskiner, gruvor, råvaror m.m.). Existensbetingelsen för denna makt är att den hela tiden kan förmera sitt kapital. Den som inte klarar det blir snabbt utkonkurrerad på det moderna slagfält som kallas “marknaden”. Det är därför ofrånkomligt att människan för denna makt endast blir en “produktionsfaktor” och en “kostnad”. Förutsättningen för en “lönsam” produktion är ju bl.a. att kostnaderna hålls nere så mycket som möjligt – däribland “arbetskraftskostnaden”. Det är detta förhållande som är den grundläggande orsaken till den ständigt ökande arbetslösheten i vår värld idag. Det är inte “lönsamt” – sett ur privat- eller företagsekonomisk synpunkt – att hålla människor sysselsatta, när de kan ersättas av maskiner som är både effektivare och billigare i drift.
Denna utveckling har som sagt medfört en allt mer ohållbar situation, där å ena sidan allt fler individer “överflödiggörs”, dvs. ställs utanför produktionen och det “normala” samhällslivet, medan å andra sidan de som haft “turen” att alltjämt ha ett arbete ofta pressas och stressas allt hårdare i en allt mer uppdriven arbetstakt, som mer anpassats efter maskinernas än människans förmåga (något som karikerats på ett genialt sätt av bl.a. Chaplin i hans klassiska film “Moderna tider”).
Arbetsdelnlng
Denna abnormitet i den samhällsekonomiska utvecklingen har gett upphov till tanken på arbetsdelning som ett botemedel mot den växande arbetslösheten. Arbetsdelning innebär att arbetet fördelas på fler individer, samtidigt som arbetstiden förkortas.
Den svenske ekonomiprofessorn Gunnar Adler-Karlsson, som är en ivrig förespråkare för denna tanke, har formulerat om det gamla politiska slagordet “Arbete åt alla” till “något arbete åt alla istället för full sysselsättning åt några”, vilket kan sägas uttrycka kärnan i tanken bakom arbetsdelning. För att ta ett konkret exempel, så skulle – om vi hade 6-timmars arbetsdag istället för nuvarande 8 timmar – 24 mänskliga arbetstimmar kunna fördelas på 4 individer istället för som nu 3.
Det är intressant att notera att debatten om arbetsdelning nu tycks skjuta fart i flera industrialiserade länder. Arbetslösheten har på flera håll nu nått en kritisk “smärtgräns”, som gjort att allt fler börjat inse att det inte går att fortsätta i gamla hjulspår. Detta är också lidandenas och felmanifestationernas mission ur kosmisk synpunkt. “Av skadan blir man vis” heter det i ordspråket, och de smärtsamma erfarenheter som den nuvarande samhällsutvecklingen för med sig kommer också så småningom att ge människorna en fullkomlig insikt i hur dessa problem ska lösas.
En annan känd förespråkare för arbetsdelning är den fransk-österrikiske filosofen och samhällsdebattören André Gorz, vars idéer haft och har ett stort inflytande inom såväl den socialistiska som den ekologiska rörelsen på kontinenten. Han menar att den fortsatta automatiseringen gör det möjligt och nödvändigt att förändra hela arbetslivet. Hans framtidsvision går kortfattat ut på ett vi måste dela upp vår tillvaro i två sektorer: dels en “nödvändig producerande sektor” – där vi alla måste arbeta och dra vårt strå till stacken, dock inte alltför många timmar i veckan – och dels en “fri autonom sektor”, där vi får möjlighet att berika och utveckla oss själva genom de sysselsättningar som intresserar oss mest. I en tidningsintervju säger han bl.a:
“Vi vet att produktionssektorn kan begränsas ganska avsevärt. Vi kan räkna ut att vi har ett visst antal arbetstimmar att utföra på ett år. Vi är så och så många. Med en enkel beräkning får vi fram hur många timmar var och en behöver arbeta.” (Ur “Dagens Nyheters” söndagsbilaga 2/1 1983).
Dessa tankegångar ligger mycket nära det Martinus framför i 4:e kapitlet av Livets Bog. Martinus förklarar där att varje individ i den kommande världsstaten tilldelas ett visst bestämt antal “normalarbetsdagar” eller timmar per vecka inom de fack eller verksamhetsområden, där han eller hon har sina intressen och anlag. Alla kommer således att arbeta med sin “hobby”. Detta är – för att använda Gorz terminologi – tillvarons “nödvändiga och producerande sektor”. Denna sektor blir en förhållandevis liten del av tillvaron i världsriket, eftersom arbetstimmarna fördelas rättvist på alla arbetsdugliga individer och den vid det laget långt framskridna automatiseringen gör att behovet av mänsklig arbetskraft radikalt har minskats. Den stora “sektorn” i världsriket blir alltså den “fria autonoma sektorn”, som inte blir en sysslolöshetens sektor, utan en sektor full av andliga och kulturella sysselsättningar, som utvecklar individerna till mottaglighet för den kommande “stora födelsen”, dvs upplevelsen av ”kosmiskt medvetande”.
Olöslig konflikt inom systemets ram
Men – och det är viktigt att påpeka – detta kommer aldrig att kunna förverkligas inom ramen för nuvarande värdeadministration och penningsystem. Så länge “penningmakten” – och därmed egoismen – äger värdena, och produktionen därför sker för profit, och så länge arbetsfria inkomster möjliggörs genom det nuvarande penningsystemet, så länge kommer det också att vara omöjligt att få någon rätsida på dessa problem.
Det finns t.ex. ingen garanti för att en arbetstidsförkortning som genomförs inom ramen för det nuvarande systemet verkligen skulle leda till att det skapas fler jobb. Så länge “penningmakten” består, består även dess intresse att pressa ner arbetskraftskostnaderna så mycket som möjligt, vilket ju också är en nödvändighet för att kunna överleva i den hårdnande internationella konkurrensen. Det blir här en olöslig motsättning mellan å ena sidan profitens och konkurrensens krav och å andra sidan kravet på att rättvist fördela jobben i samhället. Det vill säga olöslig inom ramen för det rådande systemet. Det är detta som människorna gradvis kommer att komma till insikt om genom de kriser och lidandeserfarenheter som vi nu får uppleva i en allt mer forcerad takt på bl.a. samhällsutvecklingens område.
Ljusstoden
Ytterst är samhällsutvecklingens problem den enskilde individens problem. Det yttre är en avspegling av det inre, och människan har ingen annan fiende än sin egen ofärdiga natur. Den forcerade erfarenhetsutveckling som vi nu genomgår kommer att bringa oss att “krossa ormens huvud“, dvs att övervinna vår egen djuriska och ofärdiga natur. Därefter kan vi uppstå som den färdiga eller riktiga människan “skapad i Guds avbild”. Det är den stora ljusupplevelse som vi alla är på väg emot. Att människor som ser livet ur ett materialistiskt perspektiv tycker att “ljuset i slutet av tunneln har slocknat”, kan man förstå. Det materialistiska ljuset har för länge sedan börjat flämta och osa, och utan det andliga ljuset skulle tillvaron snart framstå som helmörk.
Men nu kan vi, tack vare den andliga vetenskapen, skapa en ljusstod i vårt eget medvetande, trots att vi för närvarande passerar livets mörkaste tunnel!
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-1983.
Se också artikeln “Den fria tidens tillväxt…” https://www.kosmiskresenar.se/essaer/den-fria-tidens-tillvaxt/