En ny svensk undersökning visar på djupgående förändringar i människors etiska inställning till olika former av liv. Hur kan dessa forskningsresultat tolkas i ett kosmologiskt perspektiv?
En majoritet av svenskarna anser att människor och djur har samma värde. Det visar en undersökning utförd vid teologiska institutionen i Uppsala. (1). Undersökningens resultat är, menar forskarna, ingen dagslända, eftersom två uppföljande studier med några års mellanrum visat samma tendens.
Förvånade forskare
I den första studien, som utfördes för tre år sedan, ställde man denna fråga till 398 personer: “Bör man visa större respekt för människor än för andra levande varelser?”. Resultatet av denna undersökning kommenteras av forskarna själva på följande sätt: “Vi hade väntat en stor majoritet för ja-svar, men så blev det inte. Endast 37 % svarade ja. 44 % svarade nej. 17 % var tveksamma.” (Citat ur forskningsrapporten).
Samma undersökning visade också att 70 % av de tillfrågade ansåg att naturen har ett egenvärde oberoende av dess nytta för människan, medan bara 30 % ansåg naturens värde kopplat till dess nytta för människan.
I den andra uppföljande undersökningsomgången fick 521 svenskar i hela landet mellan 16 och 74 år två påståenden att ta ställning till:
– Människan har högre värde än allt annat levande. Djuren har lägre värde än människan.
– Människor och djur har samma värde.
Bara 27 % av de tillfrågade anslöt sig till det första påståendet, medan hela 66 % gav sin anslutning till uppfattningen om människors och djurs lika värde.
Detta resultat visar alltså att tendensen från den första undersökningen, som var så förvånande för forskarna, ytterligare har förstärkts de senaste åren.
Den ”mänskliga” kulturen och djuren
Det är alltså utan tvekan så att undersökningsresultaten pekar på en djupgående attitydförändring som håller på att äga rum bland människor. I praktiskt taget all tidigare “mänsklig” kultur här på jorden har ju skillnaden på människors och djurs värde ansetts som mer eller mindre självklar. Det har varit en förutsättning för att vår “kultur” har kunnat leva högt på djurens bekostnad och använda deras kroppar efter gottfinnande – som föda, som beklädnadsmaterial eller som arbetskraft. Och i modern tid dessutom som “förbrukningsmaterial” i vetenskapens laboratorier.
Djuren har helt enkelt betraktats som ett av naturens “råmaterial”, avsedda att användas av människan och för hennes syften. Ett “råmaterial” utan egen själ, utan egen tanke, känsla och begär. Djuren har alltså i huvudsak uppfattats bara som ett slags animaliska automater. Denna inställning har tidvis drivits så långt att somliga forskare på fullt allvar hävdat att djurens skrik, när de till exempel piskas eller utsätts för experiment, är jämförbart med en klockas timslag. Lika lite som en klocka kan känna något när den slår, så kan ett djur känna något när det skriker, menade man…
Den kosmiska ”döden”
Denna blindhet för “livssidan” hos de animaliska kroppar vi kallar “djur” är en följd av den primitiva människans egen själsliga eller kosmiska “död”. Den ofärdiga människan är – på ett visst utvecklingsstadium – till den grad själsligt “död” eller oförmögen att hon inte kan uppfatta livet annat än genom sin egen uttrycksform (2).
Att så många människor idag anser att andra livsformer har samma värde som människan är därför ett tecken på att den jordiska människan nu håller på att “uppstå från döden”; håller på att vakna upp ur sin själsliga “död” eller dvala.
Vad är ”kristen etik”?
Uppståndelse från “döden” är ett av kristendomens bärande teman och framtidsmänniskan kommer också att förstå att de nya etiska värderingar, som tar sig uttryck i att man till exempel ger människor och djur samma värde, är ett utslag av sann kristen etik. En kristen etik som växt och växer i människors hjärtan och sinnen helt oberoende av de “kristna” dogmerna. De dogmer som bland annat ger människan en särställning i hela skapelsen och med vars hjälp förtrycket och exploaterandet av djuren också kunnat motiveras. Dessa dogmer är – i ett kosmiskt perspektiv – inte kristendom, utan i stället uttryck för “hedendomen i kristendomen”.
Den massmediedebatt som följt på publicerandet av Uppsalateologernas undersökningar om svenskarnas etiska värderingar, visar också att många ännu tar fel på “kristendom” och “hedendom” i detta sammanhang. Det gäller både anhängare och motståndare till de nya värderingarna. Inom båda lägren har det nämligen getts uttryck för att dessa värderingar visar på en strömning bort från den “kristna” etiken i riktning mot en mer “ekologiskt” färgad etik. Med “kristen” etik menar man alltså i detta sammanhang en etik som ställer människan i hela skapelsens centrum och därmed skulle ge henne rätt till särbehandling jämfört med allt annat liv.
Men glömmer man då inte kristendomens upphovsmans egna ord: “Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mot mig“? De “minsta” är förstås de maktlösa, stumma och värnlösa; de som inte ens kan tala i egen sak, utan bara ge uttryck för sin smärta och ångest genom oartikulerade rop och skrik (och inte alltid ens det).
Hur vi behandlar dessa våra “minsta” bröder och systrar är därför en prövosten på halten av vår verkliga “kristna” etik. Medan människans etiska nivå eller moraliska standard inte alltid så lätt låter sig avläsas i hennes förhållande till medmänniskorna (hennes beteende i det sammanhanget kan ju vara mer eller mindre camouflerat), så visar sig den verkliga etiska nivån mer naket i förhållande till de stumma och rättslösa djuren. I detta sammanhang visar det sig nämligen tydligt vad hon av hjärtat nänns respektive inte nänns göra.
Den nya etikens teori och praktik
Man bör väl här också tillfoga att bara därför att man i en intervjuundersökning gett uttryck för att man anser att människor och djur har samma värde, så är inte detta detsamma som att också i praktiken efterleva denna moral eller etik. I så fall skulle nämligen betydligt fler människor vara till exempel vegetarianer/veganer än vad som idag är fallet. Därför kan man säga att den nya etiken bland människorna, som forskningsresultaten tyder på, ännu huvudsakligen blott är av teoretisk natur. Man har inte dragit de praktiska konsekvenserna av denna etiska inställning för sin egen del. Men Martinus lär oss att varje förändring av vårt praktiska liv här på jorden börjar på tankeplanet (kunskapsprocessens A-stadium), för att sedan via praktisk övning och träning (B-stadiet) så småningom bli till automatfunktion eller talang (C-stadiet). Så är det också med allkärlekens moral eller etik. Den kärlek som i bokstavlig mening omfattar allt, och inte graderar livs värden efter en subjektiv jordmänsklig skala.
Att så många människor i dag – om än bara teoretiskt – erkänner människors och djurs lika värde markerar därför början på en oerhört djupgående omvälvning eller utvidgning av hela den jordmänskliga mentaliteten. Det är ett nytt rikes första svaga morgonrodnad vi kan börja ana på den jordiska mänsklighetens andliga himmel.
Noter:
l) Forskningsrapporten från teologiska institutionen i Uppsala heter “Människovärde och människovärdering”.
2) Om denna kosmiska “död” och dess konsekvenser för inställningen till livet och nästan kan man till exempel läsa i Livets Bog del 4 stycke 1435-38.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1989.