”Som jag ser det kommer det lilla som är subtilt i den australiensiska karaktären från den maskulina principen hos dess kvinnor, och den feminina hos dess män.” (Patrick White – australiensisk författare och nobelpristagare i litteratur 1973 – i sin självbiografi).
Just nu rasar en het debatt på kultursidorna i Sveriges största morgontidning om ”kulturmän” och ”kulturkvinnor”. Men finns dessa djur i verkligheten? Eller hör begreppet ”kultur” egentligen samman med den maskulina principen hos kvinnan och den feminina principen hos mannen, som Patrick White skriver i citatet ovan?
Det finns en stor dansk tänkare och författare, som ännu så länge knappt alls är känd i ”kulturmännens” och ”kulturkvinnornas” värld (och än mindre omskriven på deras kultursidor), som mer än någon annan har analyserat det märkliga – men för alla som kan se på livet med öppna ögon uppenbara – förhållande som Patrick White sätter fingret på i citatet ovan. Hans namn är Martinus (1890-1981). Här är inte platsen att kunna redogöra för hela den omvälvande världsbild Martinus presenterat för oss i sitt mycket omfattande författarskap, men det finns ju en hel del annat som den ev. intresserade läsaren av dessa rader kan ta del av på denna hemsida, som handlar om det.
Martinus använder rätt ofta beteckningen ”kulturmänniska” i sina beskrivningar och analyser av den moderna jordiska människan, och det är i hans terminologi uttryck för något annat än en ”kulturman” eller ”kulturkvinna”. En ”kulturmänniska” är nämligen en begynnande ”dubbelpolig” eller ”tvåpolig” individ, som Martinus kallar det, vars hela kulturella ”kapital” eller dimension bärs av hans eller hennes motsatta pol, dvs den feminina polen hos mannen och den maskulina polen hos kvinnan. Men biologiskt sett är vi ju nästan alla – bortsett från några svårbestämbara undantag med s.k. ”oklar könsidentitet” – antingen män eller kvinnor. Hur kan man då kalla oss för ”begynnande tvåpoliga” individer, som Martinus gör?
Jo, det kan man därför att den biologin bara är en fas i ett mycket större medvetandekretslopp mellan två kulminerande motsatser eller kontraster som bärs av sexuell ”enpolighet” (djurrikets livsform) respektive sexuell ”tvåpolighet” (det riktiga eller färdigutvecklade människorikets livsform). En utveckling och ett medvetandekretslopp som blir möjligt i kraft av att vi djupast sett inte är biologiska utan andliga varelser som har förmågan att gång på gång inkarnera här i den fysiska världen – vars biologiska uttryck i själva verket följer vår andliga utveckling ”liksom kometens svans följer kometen” (Martinus).
Ja, inte ens det som verkar mest biologiskt av allt, dvs våra könsnaturer, är i grunden biologiska, utan de är uttryck för två poler i det Martinus kallar vårt ”övermedvetande” som reglerar all manifestation och upplevelse. Dessa båda poler är polen för avgivande av energi (den maskulina polen) och polen för mottagande av energi (den feminina polen). Alla levande väsen utan undantag upplever livet i kraft av ett samspel mellan dessa poler. Allt som vi upplever och gör är ju en kombination av mottagande och avgivande av energier, av intryck och uttryck. Men på ett visst stadium i ovan nämnda stora medvetandekretslopp – av Martinus också benämnt ”spiralkretsloppet” – så dominerar den ena polen på den andras bekostnad, och vi framträder då som två motsatta kön, där alltså somliga väsen är dominerade av sin mottagande eller feminina pol och andra är dominerade av sin avgivande eller maskulina pol. Det är också detta som – på det stadium där detta ”enpoliga” tillstånd kulminerar – skapar den starka och ömsesidiga attraktionen mellan feminina och maskulina väsen. Som vi kan se i djurens värld och på människans tidiga utvecklingsstadier cirkulerar allt där omkring tre stora F: Familjen, Fortplantningen och Födan. Där finns ännu inga påträngande behov av och intressen för något utanför dessa tre F. Men livet står inte stilla. Vi förändras mycket långsamt och gradvis – alltså genom många inkarnationers samlade erfarenheter och upplevelser – till ett annat slags väsen. Väsen som alltmer upptäcker och lever sig in i och stimuleras av en helt ny intressesfär. Och det är den intressesfären som är källan till allt det vi idag kallar ”den mänskliga kulturen”.
Det är denna framväxande nya intressesfär som alltmer skiljer människan från djuret i renkultur. En intressesfär som tar sig uttryck i sådana, för äktenskapet ovidkommande, intressen som t.ex. konst och vetenskap. Denna nya intressesfär blir den ”förbjudna frukten” i äktenskapets paradis – den faktor som långsamt underminerar den äktenskapliga harmonin. Den nya intressesfären blir alltså en konkurrent eller rival till den gamla som baserar sig på äktenskapet och fortplantningen. Odlandet av den nya intressesfären kräver tid och uppmärksamhet och det kan bara ske på bekostnad av engagemanget för den gamla äktenskapliga sfären. Och medan den gamla intressesfären helt betingas av den ordinära polens (dvs den maskulina i mannen och den feminina i kvinnan) funktioner, så betingas däremot den nya intressesfären av den i kraft av kretsloppets lagar framväxande motsatta polen i individerna. Hela den intellektuella och konstnärliga sidan i vår mentalitet bärs således av den motsatta polen, dvs. den maskulina i kvinnan och den feminina i mannen. Det innebär alltså att ju starkare den nya intressesfären är, desto svagare är dessa väsens “feminism” respektive ”maskulinism”, desto mindre är de alltså ”män” och ”kvinnor”, om än de ännu framträder som sådana i yttre kroppslig mening. Martinus har i sin litteratur synnerligen ingående och detaljerat beskrivit och analyserat hela denna väldiga förvandlings- och utvecklingsprocess och dess vittförgrenade och djupgående konsekvenser för individen och hans/hennes/hens liv. I synnerhet del 5 (och i viss mån också del 4) av hans huvudverk Livets Bog ägnas åt den frågan. Här vill jag dock citera ett par avsnitt från del 3 av samma verk där han också kommer in på denna fråga ur ”kulturmannens” och ”kulturkvinnans” perspektiv:
”Jo, genom en högre form av iakttagande kunde vi absolut inte undgå att upptäcka vissa företeelser som otvetydigt visade, att jordelivskretsloppets deltagare också var deltagare i andra kretslopp. Vi såg sålunda de två väsenskategorier, av vilka den ena representerades av dem som lever i “föräldraglädjen” och den andra av dem som lever i “skaparglädjen”. Och samtidigt är det naturligtvis ett faktum att det finns en stor skara, ja, det stora flertalet, som lever i mellan- eller övergångsstadier mellan dessa två kategorier, det vill säga väsen som delvis njuter av “föräldraglädjen”, även om de inte precis har en hel barnaskara, utan bara ett eller två barn, samtidigt som de också njuter av “skaparglädjen”, även om de ännu inte blivit specialister i de stora manifestationerna eller genialiteterna…
Varför är då inte alla jordmänniskor i jordelivskretsloppet lika? – Att de uppträder i de här nämnda “fortplantningstyperna” och “skapartyperna” samt i all synnerhet som mellan- eller “övergångstyper” mellan dessa två, detta är ett faktum som inte kan rubbas, ett faktum som blir desto påtagligare eftersom dessa väsen är för intellektuella för att kunna känna sig helt lyckliga blott och bart genom “föräldraglädje” och för primitiva för att kunna få ett rikt medvetenhetsliv enbart genom osjälvisk “skaparglädje”. Deras sexuella poltillstånd är alltjämt sådant, att deras kön pendlar mellan “fortplantningstypen” och “skapartypen”… Då den jordiska mänsklighetens framträdande kulturpersoner nästan alla, mer eller mindre, hör till den här beskrivna, i sexuellt hänseende pendelsvängande typen, är det inte så egendomligt att den i äktenskapligt och fortplantningsmässigt avseende inte representerar det kulminerande, frodiga djuriska fortplantningslivet, och å andra sidan inte heller representerar en värld av överflödande genialisk, intellektuell samhällsharmoni eller administration. Denna mänsklighets mentalitet är splittrad, såväl i moral som i politik och samhällsordning. Allt är här ett mellanting mellan två stadier: “släktets fortplantning” och “genialiskt skapande”. Och detta mellanting åter är kollisioner mellan de sexuella och därmed mentala “pendelsvängningarna”. Kollisionerna är detsamma som krig i alla former och alla faser. Zonen är “de olyckliga äktenskapens zon” och kan med rätta även kallas “de icke färdiga skapartalangernas zon”. (Martinus: Livets Bog 3 stycke 647).
Liksom frukten har ett ”surt” eller omoget utvecklingsstadium innan den når fram till det mogna och välsmakande stadiet har också den sexuella polförvandlingen ett motsvarande stadium. All form av antipati eller krig mellan könen är alltså ett uttryck för detta, och där påpekar Martinus också att individen på detta stadium av sin polförvandling först måste genomleva den motsatta polens primitiva stadier och uttryck. Därför finns det exempelvis ”velourmän” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Velourman) och ”kvinnor” som använder traditionellt manliga härskartekniker för att erövra makt och positioner.
Vi är dock alla på väg och förr eller senare blir vi mer mogna som ”kulturmänniskor” och då kommer såväl ”könskrig” som alla andra krig att upphöra. Dit är det dock ännu ett stycke utvecklingsväg, och lite hjälp på traven på den resan kan man kanske få av att tänka på att det är ”kvinnan i mannen” som är den s.k. kulturmannen och ”mannen i kvinnan” som är den s.k. kulturkvinnan. Och att vi exempelvis har ett politiskt parti som heter ”Feministiskt initiativ” är alltså ett resultat av ett initiativ från den maskulina polen i kvinnan. Det är bara de män som är med i detta parti som deltar där i kraft av ett feministiskt initiativ – från deras egen feminina pol alltså… Och så kan man kanske avslutningsvis våga sig på en from förhoppning om att Martinus helt banbrytande och klarläggande analyser på detta och många andra områden så småningom får den uppmärksamhet de förtjänar – också på tidningarnas kultursidor. Den dag det sker kommer förvisso många att undra hur det kunde komma sig. Att dessa analyser så länge kunnat undgå upptäckt alltså 🙂 .