Med anledning av den aktuella rubriken om “Psyke och immunförsvar” i Kosmos nr. 11-1986 har redaktionen mottagit följande fråga från en läsare:
“Skulle även hälsoproblem som åstadkommes genom förskämd luft och likaledes fördärvat vatten och livsmedel också bero på den ofrivilligt utsattes psykiska allmäntillstånd?
Enligt den aktuella rubriken om ”Psyke och immunförsvar” fick jag den uppfattningen, vilket ju kan förleda tanken till ett hån mot hela miljörörelsen och det kan väl i rimlighetens namn inte vara kosmologi, som ju ska ge en klar bild av alla delar och dess helhet. Blir kroppen immun mot allt i den försämrade miljön om ”hälsans mentala trädgård” infinner sig?
Är det inte, för att ta en parallell, att först dra ur kontakten och sedan försöka tända lampan – ganska ologiskt, eller hur? Är det tvärtom inte så att vi bör vara ganska robusta och okänsliga för att utan vidare klara oss i dagens miljö? Ju känsligare och mer intellektualiserad människan blir, desto känsligare för miljön blir hon. För att bli friska måste vi väl först och främst besinna och åtgärda vår livsmiljö – om vi över huvud taget ska kunna bli friska?”
Tack för dina frågor med anledning av min artikel om “Psyke och immunförsvar” i Kosmos nr. 11-1986. Det är viktiga frågor som du väcker, och jag vill, efter bästa förmåga, här försöka sammanfatta min syn på saken, med utgångspunkt från de ledtrådar som Martinus ger oss.
Miljörörelsen – ett led i klotets “immunförsvar”
Låt mig börja med att klargöra att avsikten med artikeln absolut inte var att förhåna eller kritisera det värdefulla och viktiga arbete som uträttas av många engagerade människor inom miljörörelsen. Miljörörelsen, liksom all aktivitet som går ut på att värna naturen och livsmiljön, kan i det kosmiska perspektivet betraktas som en del av jordklotsorganismens eget “immunförsvar”. Jordklotet är ju, enligt Martinus, en fysisk organism för ett levande makroväsen, vari vi jordiska människor ingår som mikroväsen – analogt med t.ex. cellerna i vår mänskliga organism. Och liksom “immunförsvaret” i vår kropp bärs av därtill särskilt ägnade mikroväsen eller celler, så bärs också jordklotsorganismens “immunförsvar” av de “specialceller” som bl.a. somliga jordmänniskor och grupper av jordmänniskor utgör.
Men vad är det nu som ligger bakom detta “immunförsvars” sätt att fungera? Vad är det som avgör dess styrka och effektivitet?
När det gäller klotets “immunförsvar” är det inte svårt att se att det betingas av mentala faktorer; av människornas medvetenhet och tankeklimat. Det tankeklimat som bl.a. just miljörörelsen representerar. Ju starkare detta tankeklimat blir, desto bättre blir klotets “immunitetsskydd”. Och det betingas ju i sin tur framför allt av att en ökad “miljömedvetenhet” medför att vi i allt mindre utsträckning kommer att utlösa de orsaker, vars verkningar idag framträder som förgiftning och förorening av den naturliga livsmiljön.
Men om vi vill förstå denna företeelse i det kosmiska perspektivet, kan vi inte stanna på den jordmänskliga eller, som Martinus kallar det, “mellankosmiska” nivån. Ett förändrat tankeklimat bland jordmänniskorna är ju, kosmiskt sett, alltid också ett uttryck för rörelser och processer i makroväsendets (dvs jordklotsväsendets) mentalitet, eftersom vi jordiska människor är klotets “hjärnceller”.
Det som från vår mellankosmiska eller jordmänskliga nivå framträder som olika rörelser och aktiviteter av grupper och enskilda, är alltså, i ett makrokosmiskt perspektiv, helt enkelt uttryck för tankeprocesser och reaktioner i vårt makroväsens medvetande. Sett mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att styrkan och effektiviteten hos klotets “immunförsvar” till 100 procent betingas av dess egen mentalitet och tankeklimat, eller med andra ord dess “psykiska allmäntillstånd”.
På exakt samma sätt förhåller det sig också med “immunförsvaret” i vår egen organism. Det står och faller alltså med kvaliteten av de mentala impulser som vi låter organismen genomströmmas av.
Miljöförorening och tankeklimat
Om vi återvänder till frågan om den globala miljöförstöringen, så betingas den således, kosmiskt sett, av vissa osunda tankeklimat hos jordklotsindividen. Tankeklimat som kommer till praktisk eller fysisk manifestation genom vissa av dess mikroindivider. Miljöföroreningen är med andra ord ett slags “psyko-somatisk” sjukdom hos jordorganismen, dvs. en fysisk sjukdom som har psykiska orsaker. Djupast sett är alltså den fysiska miljöföroreningen uttryck för en psykisk “förorening”.
Men hur är det då för oss “ofrivilligt utsatta” mikroväsen eller jordmänniskor? Har den yttre eller fysiska miljöföroreningen som vi drabbas av något att göra med en inre eller psykisk förorening hos oss själva?
Ja, för att kunna besvara den frågan måste vi först fråga oss varför vi inkarnerat på just detta klot i universum. Enligt Martinus finns det ju en universell lag om “tilldragning och frånstötning”, som reglerar var och under vilka förhållanden vi kommer att inkarnera. Denna lag garanterar att vi alltid kommer att inkarnera på “rätt plats” i tillvaron, dvs där vi utvecklingsmässigt hör hemma och där de bästa betingelserna för vår fortsatta utveckling finns.
Att vi jordmänniskor har inkarnerat på just detta klot beror alltså på att vi passar in i jordklotsväsendets mentala våglängd eller “psykiska allmäntillstånd”. Vi har, som Martinus kallar det, samma “mentala axellutning” som jordklotsindividen. Men det innebär bl.a. att inne i våra organismer äger också “miljöföroreningar” och “naturkatastrofer” rum. “Miljöföroreningar” som betingas av våra egna, mer eller mindre orena, tankeklimat. Vad är vrede, irritation, bitterhet, svartsjuka, melankoli, martyrskap m.m. uttryck för? Är det inte mer eller mindre dräpande tankeklimat? Tankeklimat vars verkningar på den naturliga livsmiljön för mikroväsendena i vår egen organism inte är mindre förödande än den miljöförorening och de naturkatastrofer som vi själva är utsatta för som mikroväsen i jordklotets organism.
Till den “miljöförorening” som vi utsätter våra egna mikroväsen för hör också felaktiga kost-, dryckes- samt njutningsvanor (t.ex. rökning). Men sådana felaktiga eller onaturliga vanor på näringsintagandets och njutningarnas område är också, djupast sett, mentalt eller psykiskt betingade. De är produkter av vad Martinus kallar “begärsledd vilja”.
Sådd och skörd
Vi jordmänniskor begår alltså dagligen och stundligen “miljömord” i stor skala i förhållande till vårt eget mikrokosmos. Men “som man sår, får man skörda“.
Det vill med andra ord säga att så länge vi håller en sådan “inre” miljöförorening vid liv genom våra felaktiga tanke- och handlingsvanor, kan vi inte heller undgå att drabbas av en “yttre” miljöförorening i den stora organism, vari vi själva ingår som mikroväsen. Det finns alltså här en evig lag som innebär att som vi “sår” i förhållande till våra egna mikroväsen, får vi “skörda” i förhållande till vårt eget makroväsen. I boken “Bisättning” kapitel 100 skriver Martinus:
“Varje mikroindivid får alltså genom sin yttre värld en samlad bild av sin egen inre värld. Han skördar genom den förstnämnda det som han sår genom den sistnämnda.”
Vi ser således här att vi inte kan komma förbi det faktum att vårt eget “psykiska allmäntillstånd” eller tankeklimat är A och O också i fråga om den “yttre” miljöförorening som vi är “ofrivilligt” utsatta för. Att vi är “ofrivilligt” utsatta för detta öde är sålunda inte detsamma som att vi är “orättvist” drabbade. Universums kärleks- och rättfärdighetslagar är lika hårfina som obevekliga. “På er är till och med alla huvudhåren räknade” (Luk. 12:7) är en lag som gäller även när vi t.ex. drabbas av håravfall på grund av att vi blivit förgiftade av radioaktivitet.
“Immunförsvar” och andlig utveckling
Men hur kan vi bygga upp ett fungerande “immunförsvar” mot nedbrytande krafter av en sådan styrka och farlighet som exempelvis den högradioaktiva strålningen från kärnvapen och kärnkraftverk?
Ja, i fysisk bemärkelse är det givetvis bara möjligt i en mycket begränsad utsträckning. Det finns en gräns för hur stark förgiftning en fysisk organism kan tåla. Överskrids den gränsen går organismen oundvikligen sin undergång till mötes.
Det är också riktigt, som du påpekar, att ovan nämnda gräns ofta är lägre hos en mer utvecklad än hos en mindre utvecklad och robust individ. Till en del beror detta på att mikroväsendena i den mer utvecklade organismen är av en mer förfinad och känslig natur, men i många fall torde det också sammanhänga med en psykiskt betingad försvagning av just “immunförsvaret” hos individen. Denna försvagning beror i sin tur på att konflikten eller disharmonin mellan ideal och levnadsart är mycket starkare hos den mer utvecklade (men ännu inte färdiga eller fullkomliga) människan. Paulus klassiska dilemma eller samvetskonflikt “det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” är ju en ständigt aktuell verklighet, en ständigt pågående kamp och slitning, i den mer utvecklades mentalitet. För den mer robusta eller primitiva individen är denna konflikt eller mentala disharmoni en i stort sett ännu okänd terräng. Hennes själsliv är alltså på sätt och vis mer harmoniskt och konfliktfritt, om än också mer primitivt. Det är alltså just konflikten eller kampen mellan motstridiga mentala krafter, som kan försvaga den mer utvecklade varelsens “immunförsvar”. Men ju mer färdigutvecklad individen blir, desto mer upphävs denna konflikt och “immunförsvaret” blir då återigen starkare, som ett resultat av den förnyade och förstärkta själsharmonin.
Den karmiska “immuniteten”
Men det finns som sagt en gräns bortom vilken inget fysiskt “immunförsvar” förslår. Enbart den fysiska organismens “immunförsvar” kan därför aldrig ge oss ett säkert och varaktigt beskydd i denna farofyllda värld. Det verkliga skyddet eller den verkliga “immuniteten” kan bara skapas på psykisk eller själslig väg.
Martinus talar om att det finns ett “psykiskt serum” som kan vaccinera oss mot alla olyckliga öden. Detta “psykiska serum” skapar således en karmisk (dvs ödesmässig) “immunitet”, som gör att vi inte längre kommer att utsättas för att t.ex. måsta leva i en förorenad och förgiftad miljö.
Detta “psykiska serum” heter kärlek. Kärlek inte bara i förhållande till vårt eget mellankosmos, dvs andra människor, djur och växter, utan också i förhållande till mikro- och makrokosmos. Först när vi uppfyller nästakärlekslagen i alla dessa tre avseenden har vi uppnått den ovan nämnda “karmiska immuniteten” (av Martinus också benämnd “den kosmiska syndaförlåtelseprincipen”).
I samma grad som vi alla arbetar på att övervinna vår egen “inre” förorening gör vi också en verklig insats för att upphäva den “yttre” miljöförorening som idag hemsöker jordmänskligheten som en “kollektiv karma”.
Ur ett kosmiskt perspektiv är detta den enda långsiktiga och varaktiga lösningen på problemet, eftersom vi, så länge vi bara koncentrerar oss på den “yttre” föroreningen, i själva verket endast angriper verkan eller symtomen, men inte den verkliga grundorsaken till problemet. Och det får just samma effekt som att försöka tända lampan utan att först sätta i kontakten.
Men givetvis står detta inte i motsättning till att också, om man känner för det, vara verksam på den “yttre” fronten, som en “cell” eller aktiv beståndsdel i klotets ovan omtalade “immunförsvar”. Gudomen har behov av alla typer av redskap, och här finns bara ett rättesnöre för individen: att vara trogen sin egen upplevelse och inspiration. Där ens inspiration finns, där finns också ens rätta arbetsfält (se “Företalet” till “Livets Bog” stycke 17).
Litteraturtips (Martinus):
Bisättning: i synnerhet kapitlen 57, 60-63, 76-77, 79-80 och 99-100.
Logik: kapitel 86
Kosmiska lektioner 1: artiklarna “Jaget och dess egen värld”, “Onaturlig trötthet”
och “Livsaxelns lutning”.
Kosmos nr. 11-1982: “Partiklar, tomrum och tankekraft”
Kosmos nr. 4-1977: “Läsaren frågar – Institutet svarar” (Mogens Möller).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4-1987.
Artikeln “Psyke och immunförsvar”, som det hänvisas till i frågan i artikelinledningen ovan, kan läsas på länken https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/psyke-och-immunforsvar/