Den 29 juli 2014 meddelades att ordet ”hen” kommer att finnas med i den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista som utkommer i april 2015. Hen används som ett personligt pronomen precis som han och hon. Men varför då detta nya begrepp? I svenska Wikipedia kan man läsa följande förklaring till det:
”Ordet kan användas då könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras. Det kan också användas för att omtala en person som inte är antingen man eller kvinna. Ordet föreslogs år 1966 av Rolf Dunås i Uppsala Nya Tidning med hänvisning bland annat till finskans könsneutrala pronomen hän och har under 2000-talet fått större spridning.
Hen kan också ses som ett uttryck för normkritik. Ordet har fått mycket uppmärksamhet och såväl positiv som negativ kritik. Ordet kan även användas om personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning mellan man och kvinna, om personer tillhörande tredje könet och som därför varken tycker att pronomenet hon eller han passar för att beskriva dem. ” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Hen)
Det är uppenbarligen allt fler som känner sig obekväma med att bli betecknade som han eller hon, som män eller kvinnor, och för dem har hen-begreppet redan blivit en viktig markör, som visar att man inte anser sig höra hemma i någon av dessa kategorier. Flera länder har nu också lagstiftat om ”det tredje könet”. I skrivande stund handlar det om följande länder: Australien, Indien, Nepal, Nya Zeeland, Pakistan, Sydafrika och Tyskland. Den spridningen på länder visar ju att människor i olika kulturer över hela världen har upplevt ett behov av en vidare och mer öppen lagstiftning omkring detta med vilket kön man tillhör.
”Frikön”
I stycke 1936 i Livets Bog 5 skriver Martinus om det han kallar ”den riktiga människan” eller det kosmiskt medvetna Kristus-väsendet:
” Här är man inte längre något speciellt hanköns- eller honkönsväsen, utan tillhör en livsstruktur som vi, på grund av den frigörelse från könet som den är uttryck för, kan kalla “frikön”.
Det kosmiska medvetandet eller Kristus-medvetandet är alltså resultatet av en fullkomlig balans eller harmoni mellan det manliga och det kvinnliga i vårt väsen. I det Martinus kallar vårt ”övermedvetande” har vi alla både en maskulin och en feminin pol, men när vi befinner oss på djurrikets stadium i det han kallar det kosmiska ”spiralkretsloppet”, vilket vi som jordmänniskor ännu gör, så är den ena polen så kraftigt tillbakaträngd av den andra att vi framträder som två motsatta kön, som män och kvinnor. Men på grund av alla erfarenheter som vi gör genom många liv eller inkarnationer här på det fysiska planet vaknar den motsatta eller latenta polen i var och en av oss allt mer till liv. Det är den motsatta polen som bär hela den mänskliga sidan av vårt väsen, dvs allt det som skiljer oss från det vanliga djuret, som t.ex. vårt utövande av och intresse för konst och vetenskap. Och ju mer den sidan tillväxer i oss, desto mindre känner vi oss hemma i och på våglängd med de traditionella könsrollerna, som alltså efter hand börjar kännas som ett par alltför trånga skor att gå genom livet i. Det ger oss alltså andligt ”skoskav”, och det är väl just det många av dem som idag önskar en friare könstillhörighet upplever.
Kristus kunde ju inte för sin samtid förklara detta med det Martinus kallar ”den sexuella polförvandlingen”, eftersom människorna då inte hade de intellektuella förutsättningar som behövs för att kunna förstå en sådan förklaring. Men i Nya Testamentet kan vi ändå se att Jesus leder oss på in på spåret. I Matt 11:11-15 kan man t.ex. läsa:
”11. Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. 12. Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. 13. Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes; 14. och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma. 15. Den som har öron, han höre.”
Här avslöjar Jesus ju att man i ”himmelriket” eller det Martinus kallar ”det riktiga människoriket” inte längre föds av kvinnor och att den som är minst där ändå är större än den störste bland dem som är av kvinna född. Och det är inte bara det som kan utläsas av det Jesus här enligt Bibeln säger, utan också att han (som kosmiskt sett egentligen var en hen eller det Martinus kallar en ”dubbelpolig” individ) var i högsta grad medveten om reinkarnationsprincipen. Han säger ju här utan omsvep att Johannes döparen är samma person som den gammaltestamentliga profeten Elias, och hur skulle han kunna vara det utan att vara reinkarnerad? Man förstår att Jesus här var tvungen att tillägga ”Den som har öron, han höre”, eftersom detta än idag inte har blivit ”hört”, dvs förstått, av de flesta av hans troende anhängare och tillbedjare…
I det s.k. Tomasevangeliet finns ytterligare ett Jesus-uttalande som avslöjar hans insikter i ”den sexuella polförvandlingens” mysterier. Han säger där som svar på lärjungarnas fråga om hur de skall komma in i himmelriket:
”När ni gör två till ett, och när ni gör det inre likt det yttre och det yttre likt det inre, och det där ovan likt det där nere, och när ni gör manligt och kvinnligt till ett och samma, så att manligt inte längre är manligt och kvinnligt inte längre kvinnligt…” (vers 22).
I begreppet ”frikön” ligger också att den individ som gjort ”manligt och kvinnligt till ett och samma, så att manligt inte längre är manligt och kvinnligt inte längre kvinnligt” är fri från alla de bindningar och beroenden av mer eller mindre olycklig natur som kännetecknar den enpoliga individen i det Martinus kallar ”de olyckliga äktenskapens zon”. Men att vi lever i denna zon idag visar också att vi inte längre är så enpoliga. Så länge vi är renodlat enpoliga lever vi nämligen i ”de lyckliga äktenskapens zon”. Den naturliga attraktionen eller tilldragningen är nämligen som starkast mellan dessa kulminerande “maskulina” och ”feminina” väsen, därför att de utgör tillfredsställandet av varandras största livsbegär eller hunger. Martinus:
“De är båda väsen som är födda till att hysa denna hunger. Här ser vi således, att de två könen, med avseende på de speciella tankearter eller livssubstanser som deras medvetande är uppbyggt av, passar exakt in i varandra som två kugghjul i en maskin. Och ju bättre kuggarna passar in i varandra, desto fullkomligare och ljudlösare går maskinen. Där två väsen av motsatt kön har etablerat samliv med varandra, blir detta samliv en desto fullkomligare och större tillfredsställelse av parternas ömsesidiga livshunger, ju mer renodlat var och en representerar sitt kön. Och här har vi vad vi kallar “ett lyckligt äktenskap”.” (Livets Bog 3 stycke 831).
Men i varje paradis finns en “orm”. Väsendena åt av “kunskapens träd”, dvs de gjorde erfarenheter, och dessa erfarenheter förändrade dem. En helt ny intressesfär började växa fram som ett resultat av detta erfarenhetsskapande. En intressesfär som inte var betingad av äktenskapsprincipen och fortplantningen. Det är alltså denna framväxande nya intressesfär som alltmer skiljer jordmänniskan från djuret i renkultur. En intressesfär som tar sig uttryck i sådana, för äktenskapet ovidkommande, intressen som t.ex. konst och vetenskap. Denna nya intressesfär blir den “förbjudna frukten” i äktenskapets paradis – den faktor som långsamt underminerar den äktenskapliga harmonin. Den nya intressesfären blir alltså en konkurrent eller rival till den gamla som baserar sig på äktenskapet och fortplantningen. Odlandet av den nya intressesfären kräver tid och uppmärksamhet och det kan bara ske på bekostnad av engagemanget för den gamla äktenskapliga sfären.
Vad som också gör dagens äktenskap så mycket mer komplicerade än då vi befann oss i det mer renodlat enpoliga tillståndet, som ”riktiga” män och kvinnor, är att i dagens äktenskap är det fyra parter som är inblandade och måste kunna fungera ihop. Inte bara mannens maskulina och kvinnans feminina pol, utan också mannens feminina och kvinnans maskulina pol. Och där blir det många komplikationer och konflikter, om inte parterna är så långt komna i tolerans och humanitet att de låter ”kvinnan i mannen” och ”mannen i kvinnan” vara en ”fridlyst” och helgad zon i deras samliv. Detta tillhör dock inte vanligheterna, och just därför lever vi idag i ”de olyckliga äktenskapens zon” med allt vad det för med sig i form av skilsmässor, äktenskapskrig och skenäktenskap m.m.
Allt detta leder till sist till en längtan efter ett friare och mer oberoende liv, ja, till och med ett liv befriat från könets begränsningar och ”inlåsningar”. Ännu har vi en lång väg att vandra genom ett antal inkarnationer innan vi i verklig mening har blivit till det Martinus kallar ”frikön”, men att vi är på väg dithän skvallrar tidens tecken om på många sätt. ”Han” och ”hon” blir mer och mer till ”hen” eller ”det tredje könet”…
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2015.