Den svenska skolan och barnomsorgen har fått ett nytt stridsäpple: den s.k. “fredsfostran”. Att “fredsfostran” på många håll slagit igenom och blivit ett begrepp, kan man se som ett utslag av “fredsrörelsens” växande styrka i samhället. Allt fler, både grupper och enskilda, engagerar sig i och för “fredsrörelsen”. Så även inom skolans och barnomsorgens värld. Inom skolväsendet har till och med Skolöverstyrelsen (SÖ) engagerat sig – och delvis gått i spetsen – för denna “fredsfostran”.
“Fredsfostrans” kritiker
Detta har dock väckt ont blod på sina håll. En del kritiker menar att “fredsfostran” strider mot skolans “objektivitetskrav”, och att det innebär en otillbörlig “politisering” av verksamheten på många skolor. Andra kritiker menar tvärtom att felet med “fredsfostran” är att den är alldeles för lite “politisk” och för mycket “psykologiserande”. Dessa kritiker menar med andra ord att krigens orsak inte finns att söka i jordmänniskans psyke, utan i politiska och ekonomiska faktorer. Enligt dessa kritikers uppfattning döljer skolans “fredsfostran“ detta, genom att den riktar uppmärksamheten på konflikter och konfliktlösningar på det individuella, mellanmänskliga planet i vardagen. Att supermakterna rivaliserar om världsherraväldet och rustar upp har, enligt denna uppfattning, inget att göra med att Kalle och Pelle bråkar på skolgården.
Det visar sig alltså att även “fredsfostran” blir en orsak till krig; blir till ett stridsäpple i debatten, och i en svensk tidning kunde man därför nyss läsa rubriken: “Kriget om fredsfostran”. Annat är förstås inte heller att vänta, så länge som människorna står på så olika utvecklingssteg som de gör, och så länge som toleransen ännu är så svagt utvecklad – för att inte säga obefintlig – som den är på många håll.
Ett tidens tecken
Men “fredsfostran” är onekligen ett intressant tidens tecken. Skolans enbart “kunskapsförmedlande” roll upplevs av många som klart otillräcklig. Man ser farorna med kunskaper och en intelligensmässig träning som helt bortser från de moraliska frågorna. “Fredsfostran” kan då bli ett sätt att på nytt resa de moraliska frågorna i skolans sekulariserade värld.
Positivt är också att det finns en vilja att knyta samman och se sambandet mellan den “stora” ofreden ute i världen och den “lilla” ofreden i vardagen man och man emellan.
Krigens orsak finns på det psykiska planet
De kritiker som vill förneka detta samband gör misstaget att förväxla orsak och verkan. Det är förvisso sant att krig oftast utlöses av politiska och ekonomiska faktorer. Men det blir man inte så mycket klokare av att konstatera. Man måste gå vidare och fråga sig varför dessa politiska och ekonomiska realiteter existerar. Gör man det, så kan man inte undgå att konstatera att det har med makt att göra: strävan efter makt och rivalitet om makt. Men maktbegär är ett utslag av egoism, och således en psykiskt betingad företeelse – en medvetandekvalitet.
En medvetandekvalitet som vi alla, mer eller mindre, bär på så länge vi är ofärdiga människor eller “sfínxväsen” (en blandning av djur och människa). Den “stora” och den “lilla” ofreden har alltså en gemensam källa: den “djuriska” eller själviska sidan i vår mentalitet. Det “stora” kriget är således med andra ord bara den “lilla” ofredens yttersta konsekvens.
Skolans “dubbla budskap”
Att ett sådant synsätt tycks vara på väg att vinna insteg på sina håll, tillhör alltså det mest intressanta och positiva med skolans “fredsfostran”. Men här finns också en komplikation. En komplikation som är inbyggd i själva skolsystemet. Skolan, i sin nuvarande utformning, bygger ju på ett konkurrens- och utslagningssystem. Med betygen som vapen konkurrerar man ut sin nästa. Men detta måste med nödvändighet skapa en “krigsatmosfär”. Konkurrens innebär alltid krigföring i en eller annan form.
Skolans “fredsfostran” är alltså inte entydig. På ett väsentligt område dominerar alltjämt en form av “krigsfostran“. Det är en sådan ambivalent hållning som man på modernt pedagogspråk brukar kalla för “dubbla budskap”, och som anses så fördärvande för all barnuppfostran.
Livets egen “fredsfostran”
För att det gamla löftet om “fred på jorden” ska kunna bli till verklighet är det heller inte nog med att människorna teoretiskt undervisas eller “fostras” i fred. En sådan undervisning har vi ju beståtts med av bland annat kristendomen i snart två årtusenden nu. Men fortfarande brinner krigets bål – inte minst bland “kristna” stater och folk. Det visar att krigets rötter inte kan avlägsnas genom blott och bart predikningar och fromma förmaningar. Tigern blir inte till ett lamm blott genom att man förmanar den till det.
För att en sådan förvandling ska kunna äga rum krävs en mer praktiskt beskaffad undervisning. Det är den undervisningen som Martinus kallar “livets eget tal”. En undervisning som blir möjlig i kraft av lagen om reinkarnation och karma. Denna lag garanterar nämligen att väsendet får skörda vad det sår, Så länge det sår krig och lidande, får det alltså skörda krig och lidande. Men detta förändrar så småningom väsendets mentalitet. De självupplevda lidandena skapar efter hand en ny mental förmåga: förmågan till medkänsla och medlidande med andra levande varelser.
Denna förmåga växer sig till sist så stark att väsendet inte längre förmår utlösa något som helst lidande gentemot sin nästa. Då är individen inte längre ett ”djur” eller en “sfinx”, utan en riktig människa. I ett rike befolkat av sådana väsen är kriget en omöjlighet, eftersom dessa väsen är freden. Fred är alltså inte detsamma som frånvaron av krig (“vapenstillestånd”), utan ett sätt att vara och leva, som betingas av en inre psykisk-organisk struktur.
I “livets skola” är vi således alla föremål för en “fredsfostran”. En “fredsfostran” som till sist omskapar varje “krigsväsen” till ett “fredsväsen”.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-1985.