”Det har inte hänt så mycket under åren. Jag kan inte förklara varför det är så här.”
Så uttalar sig en statistiker på den svenska Kriminalvårdsstyrelsen i tidningen Stockholm City 05-05-04 apropå en undersökning från samma myndighet över återfallsstatistiken bland ”förbrytare” som behandlats inom den svenska kriminalvården under åren 1999-2002. Den visar att 4 av 10 personer som dömts till fängelse eller skyddstillsyn återfaller till brott. Störst risk för detta löper ”förbrytare” av kategorin ”tjuvar” i åldersgruppen 25-44 år. Undersökningen visar nämligen att inom 3 år döms 87 % av dem för nya brott. Även inom andra åldersgrupper som dömts för stölder och inbrott är återfallsrisken hög.
Statistiken visar således klart att den som en gång hamnat i fängelse verkar att ha svårt att hålla sig därifrån. Varför det är så kan alltså inte Kriminalvårdsstyrelsens forskare och statistiker hjälpa oss med att förstå. Månne den andliga vetenskapen har något bud på detta?
Jo, det har den. Och dess första bud i detta sammanhang är det kanske något överraskande eller förvånande påståendet att det inte finns några ”kriminella” eller ”förbrytare”! I ett kosmiskt utvecklingsperspektiv “avkriminaliseras” nämligen alla “kriminella” genom att vi förstår att det ju inte kan vara brottsligt att befinna sig på ett lägre utvecklingssteg än det som den auktoriserade samhällsmoralen och dess lagar uttrycker eller representerar – lika lite som det kan vara brottsligt att t.ex. bara vara 15 år gammal när det finns dem som är 30 och kanske äldre… I Livets Bog del 4 skriver Martinus:
”Samhället skall först och främst lära sig förstå, att ´förbrytarna` inte är ´förbrytare` eller ´amoraliska` väsen, utan fullständigt normala uttryck för de nivåer på utvecklingsstegen som de representerar eller tillhör, precis som den juridiskt laglydiga och ansedda medborgaren inom staten är ett uttryck för det utvecklingssteg han eller hon representerar. Skillnaden är endast den, att den sistnämnda representerar själva statens steg eller plats på utvecklingsstegen.” (1).
Det är en sida av saken. En annan sida av saken är naturligtvis att samhället måste beskydda sig och sina medborgare mot dessa “yngre själars” primitiva och ibland livsfarliga anslag och tendenser. Det gäller bara att vi måste lära oss att göra även det på ett kärleksfullt och logiskt sätt. Och dit är det ju uppenbarligen ett stycke väg ännu. Och eftersom erfarenheterna först måste göras innan de sedelärande slutsatserna kan dras och omsättas också till praktisk eller funktionell visdom, så får vi tills vidare trösta oss med att det är en väldig fart på detta erfarenhetsinhämtande – på alla plan – i våra dagar…
Juniorsamhället
Om nu någon undrar hur Martinus menar att samhället i framtiden kommer att ta sig an dylika problem, så talar han ju om ett “juniorsamhälle” eller utvecklingssamhälle i framtidens världsstat, där det han kallar “yngre själar” (därav beteckningen “juniorsamhälle”) i utvecklingen kommer att få leva ett liv som är anpassat för dem och deras behov. I stället för att som i dag låsas in i fängelser kommer de alltså att i framtiden att, inom vissa gränser, kunna leva ett fritt och för dem stimulerande liv.
Detta kan kanske med nutidens färgade glasögon se ut som ett “apartheidsamhälle”, men Martinus menar att man i framtiden kommer att betrakta detta med “junior- och seniorsamhälle” som lika naturligt som att man i dag betraktar det som naturligt att man inte kan börja i gymnasiet innan man är färdig med grundskolan. Att ge grundskoleelever fritt tillträde till gymnasiet eller universitetet vore – det inser nog de flesta – inte särskilt kärleksfullt varken mot dem själva eller mot dem som studerar på våra gymnasium och universitet. Det ligger alltså i bägge parters intresse att var och en får utvecklas och stimuleras på sina egna villkor (2).
Men naturligtvis kommer denna idé om ett junior- eller utvecklingssamhälle inte att kunna förverkligas innan den moraliska nivån och den andliga kunskapen och insikten i huvudsamhället är en annan än i dag. Det handlar ju nämligen inte om att skeppa i väg “förbrytarna” till någon avlägsen öde ö för att bli av med problemet (som England på 1800-talet gjorde med sina “förbrytare” när man sände dem till Australien), även om man väl kanske kan tänka sig att en ö-kontinent är en naturlig geografisk avgränsning för ett sådant samhälle.
I artikeln “Dom och beskydd” (3) har Martinus gett en fängslande (!) beskrivning av denna framtida lösning av det stora samhällsproblem vi nu känner under namnet ”kriminalitet”. Han skriver där bl.a:
”Ett sådant juniorsamhälle kommer alltså att vara ett slags förgård till det verkliga samhället, vars vidare utveckling rent av kommer att vara beroende av hur undervisningen och utvecklingen i juniorsamhället framskrider .” (4)
Av detta kan man förstå att juniorsamhällets väl och ve också är seniorsamhällets väl och ve, alltså något som senior- eller huvudsamhället kommer att ägna stor omsorg, vilket också framgår av följande citat ur samma artikel:
”Detta undersamhälle skall inte på något sätt ha prägel av fängelseväsen, och dess ansvarshavande skall inte vara domare och fångvaktare. De skall vara vetenskapsmän, psykologer i detta ords vidaste mening. De skall vara människor som själva en gång har varit förbrytare, även om det är länge sedan, människor som vet vad det är som de kosmiskt sett har att göra med. De skall vara väsen, skolade i tålamod och behärskning av sitt eget sinne. Deras uppgift kommer först och främst att vara att finna de olika förbrytarnas speciella anlag och komma fram till just det lilla frö av högre livsgnista i dem, som kan bringas att växa så att det inte kommer att kvävas och undermineras av de djuriska och mordiska anlagen.” (5)
Och vidare:
”Undersamhällets medborgare kommer inte att känna det som om man ser ned på dem som ´lägre varelser`. De betraktas som samhällets yngsta, och då de samtidigt vet att de betraktas som eviga väsen, ligger det inte något nedsättande i det betraktelsesättet, eftersom det inte kan vara något diskriminerande i att ett väsen har kommit in i en utvecklingsspiral vid en senare tidpunkt än ett annat. Att undersamhällets medborgare inte har tillgång till huvudsamhället, kommer att vara lika naturligt som att det i en skola är naturligt att eleverna i första eller andra klass inte har tillgång till gymnasiet. Inom sitt eget område lever ´de yngsta` i full frihet, och efter hand som man märker att deras ansvarsmedvetande växer, kommer de också själva att kunna märka verkningarna därav.” (6)
Ursäkta citerandet, men i denna fråga har vi ju själva av naturliga skäl ännu inte så mycket egna erfarenheter och experiment att peka på (även om det finns experimentsamhällen för f.d. kriminella missbrukare som verkar ha uppnått anmärkningsvärda positiva resultat just genom att, som Martinus nämner i ett av citaten ovan, ta till vara och stimulera dessa människors positiva och kreativa anlag och intressen).
Som en allmän reflektion kan man väl också notera att det ju är en allmänmänsklig erfarenhet att “kaka söker maka” eller “lika barn leka bäst”, och därför lär nog “juniorsamhällets” framtida inbyggare – så länge de är på våglängd med majoritetens mentalitet och moral i detta samhälle – också trivas bäst med detta sällskap. Det är ju inte heller normalt eller vanligt att elever på grundskolans lågstadium föredrar lekkamrater som går på högstadiet eller i gymnasiet…
Till sist ligger nog problemets kärna i vår egen värderingsskala av vad som är “bra” och “dåligt”. Kan vi, samtidigt som vi inte blundar för individernas olika utvecklingssteg och förutsättningar, ändå i djupet av vår själ se och känna att alla absolut är lika mycket värda – att människo- eller rättare sagt livsvärdet är helt oberoende av både biologisk och själslig “ålder” – då är vi på en väg som leder fram mot humanismens och kärlekens förverkligande inte bara i teorin utan också i praktiken.
Det öppna och det maskerade ”röveriets” avskaffande
En annan faktor som i framtiden radikalt kommer att förändra villkoren för ”förbrytarvärldens” existens och fortlevnad är penningsystemets avskaffande. Detta systems införande innebar en gång ett stort framsteg i mänsklighetens utveckling – jämfört med självhushållningsekonomin – därför att det på ett avgörande sätt underlättade utbytet av varor och tjänster, och detta har ju haft en enorm betydelse för hela den moderna och internationella utvecklingen.
Men var sak har sin tid i världsordningen. Inget varar för evigt. Även om varje tidsepok och samhälle alltid har trott och tror att man har hittat den enda möjliga, naturliga eller normala ordningen. Så är det också med penningens ordning. Vi kan i dag se hur denna ordning blivit en täckmantel för det Martinus kallar ett ”maskerat röveri” (7), som också stimulerar och lever i symbios med det öppna och omaskerade ”röveriets” princip.
Problemet har sin grund i att det som skulle vara ett bytesmedel för att underlätta utbytet av varor och tjänster självt har blivit en vara, vars värde växlar enligt lagen om tillgång och efterfrågan, och med vars hjälp man kan skaffa sig arbetsfria inkomster – och makt. Ett genialiskt verktyg för girigheten och maktbegäret med andra ord. Vi kan ju också i dag se att penningshandeln, och handeln med sådana värdepapper som kan omsättas i pengar, blivit världens största industri.
Martinus visar att det enda verkliga värdet är den mänskliga arbetsförmågan, eftersom den är det enda som kan omskapa naturens råmaterial till nyttigheter – eller det som kallas bruksvärden på ekonomspråk – för oss människor. I framtidens världsstat kommer därför den mänskliga arbetsförmågan – mätt i tid – att vara det enda verkliga värdet eller betalningsmedlet.
Oberoende av om man utför ett så kallat manuellt eller intellektuellt arbete får man alltså sina veckoarbetstimmar noterade på det Martinus kallar ett “arbetskvitto”, som alltså kommer att ersätta det nuvarande penningsystemet och fungera som framtidssamhällets enda betalningsmedel.
Eftersom arbetskvittot är personligt utställt betyder det att det inte kan missbrukas eller utnyttjas av någon annan. Man kan alltså varken stjäla eller låna någon annans arbetskvitto, som man ju kan med pengar. Detta ska garantera att det i världsstaten inte finns något betalningsmedel eller värde som det inte finns täckning för i form av mänskligt arbete. Därmed blir också “inflation” och andra epedemiska sjukdomar som härjar i vårt nuvarande ekonomiska system omöjliga i framtiden.
Eftersom arbetskvittot endast är personligt och inget kan köpas och säljas – därför att inget har “saluvärde” – kan ekonomiska bedrägerier inte heller förekomma. Och ingen behöver ju heller begå brott av ekonomiska skäl, eftersom ingen i världsstaten på något sätt kommer att lida någon ekonomisk nöd. Tvärtom säger Martinus att alla här kommer att ha tillgång till att leva på en materiell nivå som endast miljonärer i vårt samhälle i dag kan unna sig (sedan är det en annan sak att intresset för den materiella levnadsstandarden efter hand kommer att minska när människan blir mer andligt inställd – men alla människor ska alltså ha rätt till också en sådan hög materiell standard; hur och i vilken grad de sedan vill använda sig av den är naturligtvis deras ensak).
När kan då detta bli verklighet? När en majoritet av jordens befolkning verkligen önskar det. Inte förr. Först då finns förutsättningar för en sådan radikal förändring. Annars skulle det ju – som i den materialistiska “kommunismen” – handla om en form av “diktatur”, hur “välmenande” och “upplyst” den än vore. Men eftersom människor i dag befinner sig på olika utvecklingssteg, så kommer det ju också i framtiden, dvs fram till dess att hela mänskligheten blivit kosmiskt medveten, att finnas människor som är både före och efter den genomsnittsliga utvecklingsnivån, och när det gäller den senare kategorin kommer det alltså i framtiden att skapas ett speciellt “samhälle i samhället” för dem där de på ett för dem mer naturligt och avpassat sätt kan “avveckla” sin ännu – i högre grad än genomsnittsbefolkningen – kvardröjande djuriska natur eller primitivitet.
De sexuellt urspårade är en annan kategori
Men är det nu meningen att även t.ex. pedofiler och andra “sexualförbrytare” ska leva i “juniorsamhället”? Det låter kanske som en pedofildröm (!?), men det menar Martinus inte. Dessa sexuellt urspårade tillhör nämligen inte dem han kallar “yngre själar”. I Livets Bog del 1 skriver Martinus om den s.k. “förbrytarvärlden”:
”Här har naturligtvis inte inräknats sådana individer som under begreppet ´sexualförbrytare` felaktigt hänförs till ´förbrytarvärlden`. Dessa tillhör nämligen i de allra flesta fall en långt högre medvetandenivå än ´förbrytarnas` men är sjuka eller abnorma – och bör, enligt senare avsnitt av Livets Bog, behandlas efter helt andra metoder. De väsen vi här avser (vanliga ”förbrytare”. Min anmärkning) är däremot fullt normala individer men yngre själar inom civilisationen.” (8)
Det är alltså enligt Martinus viktigt att göra en åtskillnad mellan vanliga “tjuvar och banditer” och de som är sexuellt urspårade. De vanliga “förbrytarna” känner också instinktivt att “sexualförbrytarna” är av en annan sort än de själva. Det är omvittnat av dem som arbetar på våra fängelser och “vårdanstalter” att “sexualförbrytarna” oftast är mobbade och behandlas som “parias” av de andra intagna, så därför måste man ofta skydda dem på ett speciellt sätt.
Lämpliga behandlingsmetoder och terapier – grundade på en kosmisk förståelse av de urspårade väsendenas speciella situation – är också något som vi kommer att kunna utveckla och forska fram efter hand som insikten om denna problematik, och på vilket sätt den skiljer sig från de vanliga ”förbrytarnas”, ökar eller tilltar. Eller med Martinus ord:
”… vetenskapens outtröttliga forskande och människornas tillväxt i moral och ´kosmiskt vetande` blir efter hand ovillkorligen till den säkra gudomliga medvind som skall föra det olyckliga jaget eller den förlorade sonen tillbaka till Fadern, tillbaka till normaliteten, tillbaka till livet.” (9 ).
Noter:
1) Livets Bog del 4 stycke 1246.
2) Se t.ex. Livets Bog del 7 stycke 2658 punkt 22 angående detta.
3) Senast publicerad i Kosmos nr 5-2005.
4) Kosmos nr 5-2005.
5) Kosmos nr 5-2005.
6) Kosmos nr 5-2005.
7) Se Livets Bog del 1 stycke 104.
8) Livets Bog del 1 stycke 139.
9) Livets Bog del 3 stycke 846.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2006.