Ett kosmiskt perspektiv på naturkatastroferna

Är det detta som är problemet för vår kära hemplanet? Att den har människor alltså? Somliga verkar mena det och hänvisar då inte minst till den globala uppvärmningen, som ger jordklotet ”feber”, och som man menar är ett helt och hållet människoskapat fenomen.

Uppenbarligen spelar människan en roll i sammanhanget, men vilken är denna roll i det kosmiska perspektivet? Martinus visar att jordmänskligheten kan liknas vid jordklotets fysiska hjärnorgan, vilket alltså betyder att vi som enskilda individer i förhållande till jordklotet, som vår närmaste makroindivid, har status som en ”hjärncell”. När det gäller våra egna hjärnceller, så vet vi ju att det är någon som använder dem mer eller mindre framgångsrikt. I detta förhållande ligger alltså en ödesgemenskap mellan dem och oss som deras makroindivid. På samma sätt är det med oss och jordklotet som vår makroindivid. Den part som är mikroindivid i en sådan ödesgemenskap kan aldrig i realiteten dirigera eller bestämma över makroindividen (1) – mikroindividens roll i sammanhanget är att vara den som i praktiken verkställer makroindividens mentala impulser.

Kosmiska ödesgemenskaper

Vi måste också i samma kosmiska perspektiv fråga oss varför vi är ”hjärnceller” på just den här planeten och inte någon annanstans? Det finns enligt Martinus en kosmisk lag om ”tilldragning och frånstötning” som reglerar alla sådana ödesgemenskaper. Den lagen betyder att ”kaka söker maka”. Vi har alltså inkarnerat här i jordklotets organism därför att vi på gott och ont passar in i eller är på våglängd med dess mentalitet och aktuella karma- eller ödessituation.

Vi och jordklotet har alltså ett delat ansvar för världssituationen som den nu ser ut både med hänsyn till ”den globala uppvärmningen” och allt annat som sker på den här planeten.

I boken Bisättning skriver Martinus:

Varje mikroindivid får alltså genom sin yttre värld en samlad bild av sin egen inre värld. Han skördar genom den förstnämnda det som han sår genom den sistnämnda. (2).

Jordklotet är ju inte bara vår makroindivid utan är ju också självt en mikroindivid i de större livsenheter vi kallar solsystemet och vintergatan osv, liksom vi inte heller bara är mikroindivider i jordklotet utan också makroindivider i förhållande till våra organ och celler osv. Det betyder att det är en lång, för att inte säga oändligt lång, och komplex orsak- och verkankedja i det som utspelar sig på varje kosmisk nivå. Och så kallade ”klimatskeptiska” forskare menar ju att det som nu händer med klimatet på planeten bara är uttryck för naturliga variationer, som styrs av andra krafter än människans aktiviteter. Att det funnits sådana variationer genom historien, också långt innan människan framträdde på scenen, är ju inte svårt att finna belägg för. Men internationell statistik över frekvensen naturkatastrofer av olika slag i världen under perioden 1900-2010 – publicerad i Dagens Nyheter 2014-06-14 – visar att det skett en våldsam ökning av nästan alla slags naturkatastrofer under speciellt de 30-40 senaste åren. Så t.ex. var antalet inrapporterade naturkatastrofer i världen år 1900 bara ett knappt 10-tal, år 1950 var det omkring ett 40-tal och år 2000 hade siffran stigit till omkring 530! Och även om en del av den ökningen kan skrivas på kontot för en förbättrad och mer heltäckande rapportering, så kan det knappast vara hela förklaringen till den extrema skillnad mellan 1900-talets första och andra halvdel, plus det första decenniet av 2000-talet, som denna statistik avslöjar. Var kan då förklaringen sökas?

”Födslovärkarna” har börjat

Martinus har ett bud på det, men låt oss först citera vad någon profeterade om vår tid redan för 2000 år sedan:

”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.” (NT: Markus 13:8).

Vill här citera vad jag skrev om detta i artikeln Jordiska födslovärkar:

Enligt Martinus kosmiska världsbild är ju jordklotet ett levande väsen, vari vi jordiska människor ingår som mikroindivider eller ”hjärnceller”. Naturkatastrofer är sett i detta perspektiv reaktioner i ett levande väsens fysiska organism. Reaktioner som kan betecknas som ”psyko-somatiska” (fysiska reaktioner eller störningar som har psykiska orsaker).

Att Kristus i citatet ovan betecknar dessa reaktioner som ”födslovärkar” är intressant, eftersom ”födslovärkar” ju är symptom på att något håller på att födas. Och Martinus kallar också den process som både jordklotet som levande väsen, och vi som dess ”hjärnceller”, nu står inför för ”den stora födelsen”. Det är en andlig eller kosmisk födelse som föregås av en psykisk ”utrensningsprocess”. Det är denna psykiska ”utrensning” som åstadkommer den stegrade frekvensen och intensiteten av ”psyko-somatiska” reaktioner i jordklotets organism. Ett fenomen som vi också kan känna igen från ”utrensningsprocesser” i vårt eget psyke och organism. Martinus skriver att ”alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovan nämnda normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av ´den helige Ande´ eller når ´den stora födelsen´.” (Livets Bog del 3 stycke 667).

Det som ska ”födas” är ju inget mindre än ”en ny himmel och en ny jord”, som det också heter i Bibeln. Det betyder inte en fysisk undergång av den ”gamla” jorden, men det betyder alltså att jordklotet för närvarande går igenom en psykisk eller andlig process som – på detta stadium av processen – också resulterar i allt fler och tätare förekommande ”psyko-somatiska” effekter.

Slut citat. Det som nu sker med planeten är alltså sett i det kosmiska utvecklingsperspektivet en naturlig process, som individer med insikt i livet och dess lagar således kunnat förutsäga redan för årtusenden sedan. En naturlig process där vi som klotets ”hjärnceller” som sagt också är viktiga rollinnehavare. 

En ny fas i planetens utveckling 

Om vi är jordklotets ”hjärnceller” kan man ju fråga sig hur det kan komma sig att vi har kommit in i jordklotets liv på ett så sent stadium av dess utveckling (jordklotet är enligt naturvetenskapen ca 4,5 miljarder år)? Har jordklotet tidigare varit ”hjärndöd”? Nej, men däremot markerar vårt framträdande på den jordiska scenen en ny fas i planetens utveckling av en ”hjärna” som ska bära dess framtida ”kosmiska medvetande” här på det fysiska planet. Jordklotets sinnesutrustning är ju lite annorlunda än vår. I artikeln ”De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen” skriver Martinus:

”Medan den jordmänskliga, fysiska organismen är avsedd som redskap för en helt fysisk aktivitet, är jordklotsväsendets fysiska organism, alltså det fysiska klotet, endast avsedd som redskap för en mindre fysisk aktivitet.” (3).

Det finns alltså en skillnad eller variation i de möjligheter och begränsningar som våra skilda organismprinciper medför. Det betyder bl.a. att klotens upplevelse och inbördes kommunikation eller ”närkontakt” sker på tankeplanet (makrokosmisk ”telepati”). Martinus skriver i samma artikel att dessa makrokosmiska tankeutväxlingar ”bildar ett stort, verksamt område av strålar och vågor omkring det fysiska klotet”. Ett för oss osynligt område som är klotets primära upplevelse- och kommunikationssfär (4).

Jordklotet upplever alltså inte det fysiska planet på samma ”direkta” sätt som vi gör. Fast även vår upplevelse av det fysiska planet är ju, när allt kommer omkring, endast av ”indirekt” natur, eftersom alla upplevelser – vare sig de förmedlas av fysiska sinnen eller ej – är medvetandereaktioner. Men genom att planeten nu har fått en ny typ av ”hjärnceller” på det fysiska planet, så kommer den att kunna integrera de andliga och fysiska aspekterna av sitt liv på ett annat och mer medvetet sätt, vilket är en förutsättning för att den ska nå fram till upplevelsen av sin kosmiska födelse (5).

Makro- och mikrokarma 

Nu har alltså ”födslovåndorna” för denna process börjat med alla dess ovan nämnda mindre behagliga ”psyko-somatiska” effekter. På detta stadium i processen bidrar ju också människans agerande och okunnighet till att förvärra dessa effekter. Tänk på hur t.ex. skogsavverkningen i många delar av världen har gjort oss sårbara på ett annat sätt för översvämningar. Skogen har ju varit människans och naturens främsta försvarslinje mot översvämningar genom att trädens rötter kan suga upp vattnet. På många håll finns idag inte längre någon sådan naturlig försvarslinje. Landskapet och människans boningar ligger blottade eller vidöppna för de invaderande vattenmassorna.

Hur människans kärnvapenprov och olje- och kolutvinning kan ha påverkat jordskalvsfrekvensen i vissa delar av världen är en annan sak som vi ännu inte har någon säker kunskap om. När Nordkorea nyligen genomförde ett vätebombsprov så utlöste det ett jordskalv, vars skakningar kunde kännas ända bort till Vladivostok vid den ryska Stillahavskusten. Och förutom vår användning av fossila bränslen så är ju inte minst människans köttproduktion en av huvudorsakerna till utsläppen av växthusgaser i atmosfären (6). Så människan är alltså inte oskyldig till de många katastrofer vi nu drabbas av i parti och minut. Men det finns också en annan karmisk eller ödesbetingad faktor i sammanhanget, som Martinus visar oss, och det är vårt förhållande till vårt eget mikrokosmos.

Som nämnt ovan har vi jordmänniskor inkarnerat på just detta klot därför att vi passar in i jordklotsväsendets mentala våglängd och aktuella karma- eller ödessituation. Vi har, som Martinus kallar det, samma “mentala axellutning” som jordklotsindividen. Men det innebär bl.a. att inne i våra organismer äger också “miljöföroreningar” och “naturkatastrofer” rum. Katastrofer och föroreningar som betingas av våra egna, mer eller mindre orena, tankeklimat. Vad är vrede, irritation, bitterhet, svartsjuka, melankoli, martyrskap m.m. uttryck för? Är det inte mer eller mindre dräpande tankeklimat? Tankeklimat vars verkningar på den naturliga livsmiljön för mikroväsendena i vår egen organism inte är mindre förödande än den miljöförorening och de naturkatastrofer som vi själva är utsatta för som mikroväsen i jordklotets organism. Andra orsaker till den ”katastrofkarma”, som vi utsätter våra egna mikroväsen för, är också våra kost-, dryckes- och drogvanor. Det finns alltså här en evig lag som innebär att som vi “sår” i förhållande till våra egna mikroväsen, får vi “skörda” i förhållande till vårt eget makroväsen (7). Allt hänger ihop i det kosmiska perspektivet.

Stormvarning alltså utfärdad just nu i världssituationen i både bildlik och bokstavlig mening. Men den kosmiska världsbilden visar oss att ett stort ljus väntar bortom stormarna, jordskalven och krigen:

”Och se, bakom varje bränning finns en kust. Bakom denna våldsamma mentala bränning skönjes vidsträckta solljusa stränder. Ett rike som ”icke är av denna världen” uppfattar signalerna. Och den drunknande mänskligheten träder in i en ny fas. Här börjar dess första möte med en världsåterlösning.” (8).

Noter:

1) Se Martinus bok Logik kapitel 86

2) Martinus Bisättning kapitel 100 

3) Kosmos nr 2-1993. Finns också publicerad i del 6 av symbolverket Den eviga världsbilden och i boken Artiklar 1945-1972.

4) Se artikeln Nyupptäckta plasmastrukturer omkring jordklotet 

5) Mer om detta kan läsas i Per Bruus-Jensens bok Människan och livsmysteriet

6) Se artikeln Köttätande – en tung belastning för vår miljö

7) Se artikeln Inre och yttre miljöförorening

8) Martinus Logik kapitel 69

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 3-2018.