I föregående artikel under rubriken “Brott och straff” behandlades frågan om brott och straff i ett globalt nutidsperspektiv. I denna artikel ska vi se på samma fråga ur ett lokalt historiskt perspektiv. Ett lokalt exempel som samtidigt är universellt och därför kan berätta något väsentligt om oss själva och vår utveckling under de senaste århundradena.
Exemplet gäller staden Stockholm som under år 2002 firat 750-årsjubileum. I en av stadens tidningar kunde man under detta år läsa följande historia från Stockholm år 1481 under rubriken “Fru Ermegård riskerar att bli levande begravd”:
”Den gifta kvinnan Ermegård har ännu en gång begått brott i Stockholm. Nu ska hon begravas levande om hon inte håller sig borta från staden.
Redan 1475 ertappades den trolösa fru Ermegård tillsammans med Lille Anders av sex vittnen. Hennes man hade rätt att kräva bådas liv med valde i stället att låta Lille Anders slippa undan med böter och ge sin fru ett straff som kändes. Hon fick bära stadens stenar runt gatorna medan bödeln gick före henne och blåste i horn. Därefter avvisades hon från byn.
Nu har hon alltså letat sig tillbaka och gjort sig skyldig till stöld. Man tror att det är hennes barn, som förmodligen är kvar i huvudstaden, som fått henne att återvända.
Denna gång döms hon att på nytt förvisas. I domen finns tillägget att hon ska “utan alla bön sättas kvickt på Södermalm i jorden” om hon kommer tillbaka ännu en gång. Det innebär att hon kommer att begravas levande…”
Förståelsen av samtiden underlättas ju onekligen av att vi också får en större förståelse av och kunskap om historien – som ju i ett kosmiskt perspektiv är vår egen bakgrund och vårt eget förflutna. En sådan kunskap hjälper oss också att kunna skapa distans och överblick i förhållande till vår egen samtid, som också är nödvändigt för att kunna se och förstå den utvecklingsprocess vi befinner oss i. Därför är det så belysande och tankeväckande med historiska perspektiv och exempel av den typ som citatet ovan berättar om.
I en bok med titeln “Människovärdet och makten – Om civiliseringsprocessen i Stockholm 1600-1850” av Arne Jarrick och Johan Söderberg (red) – utgiven av Stockholmia Förlag 1994 – kan man finna många fler exempel av samma eller liknande art. Denna bok är ett exempel på “humanvetenskap” av bästa slag, där olika historiker ur olika synvinklar belyser och analyserar vad “civiliserings-processen” inneburit för människors liv och vardag, och diskuterar dess drivkrafter. Det förekommer t.ex. i boken en intressant diskussion om “empati-begreppet” av bokens redaktörer Jarrick-Söderberg. De anser att “civilisering” djupast sett handlar om just empati, som de definierar som förmågan att kunna känna som någon annan, dvs som en inlevelseförmåga. Empati handlar, menar de, om att kunna känna även för obekanta och till och med för dem man ogillar. Det stämmer ju i hög grad med Martinus syn på saken. Han visar hur denna empati eller inlevelseförmåga växer fram som ett resultat av våra egna självupplevda lidanden genom många inkarnationer. En process som till sist resulterar i både individens och hela samhällets ”civilisering” eller humanisering.
För Jarrick-Söderberg vilar begreppet civilisering på fyra hörnstenar: 1) Respekten för människoliv och människovärde, 2) Värnandet av och omsorgen om de svaga i samhället, 3) Människors likvärdiga behandling i samhällslivet och 4) Tolerans av individuell särart och avvikande uppfattningar. Denna analys harmonierar ju också i mycket hög grad med det Martinus pekar på och framhåller när det gäller vår och vårt samhälles humana utveckling.
Jarrick-Söderbergs bok belyser hur dessa “hörnstenar” i vår civilisering eller humanisering utvecklats under de senaste århundradena på den plats på jorden som är Sveriges huvudstad, dvs Stockholm. Men denna utveckling har givetvis med lokala säregenheter i större eller mindre grad ägt rum – och äger rum – på många ställen på vårt runda klot, och därför blir boken intressant för alla som är intresserade i humaniserings- eller civiliseringsprocessen vare sig man råkar bo i Stockholm eller någon annanstans.
Låt mig här bara ge ett litet axplock av exempel från boken som belyser förändringar inom området “rättspraxis”:
– Under 1500-talet slutade man att begrava folk levande (“kvick i jord” kallades för övrigt denna avrättningsmetod).
– På 1600-talet upphörde man att hugga högra handen och skära öronen av “brottslingar”. Och i senare delen av detta århundrade upphörde också bruken att bränna människor levande och att brännmärka med glödande järn samt att “hädare” fick tungan utskuren.
– 1810 avskaffades straffet för “lägersmål” (=samlag mellan två ogifta personer), som ju tidigare i första hand drabbat kvinnor. Frivilligt sexuellt umgänge mellan två vuxna individer blev de inblandades ensak antingen de var gifta eller ogifta (fast man kan väl säga att det är först under 1900-talet som sexuellt umgänge mellan ogifta också blir moraliskt accepterat).
I ett samhälle präglat av starka religiösa föreställningar och dogmer var inte bara de jordiska utan också de eviga straffen en realitet att räkna med. I Sverige var det t.ex. en dogm att självmord ledde till evig förtappelse. Men de som blev avrättade för ett grovt brott kunde däremot bli delaktiga i Guds nåd om de bekände och ångrade sig före avrättningen. Detta fick den paradoxala konsekvensen att en del människor som ville begå självmord – men inte vågade av fruktan för det eviga straff som i så fall väntade dem – i stor utsträckning började “erkänna” att de begått brott som de visste var belagda med dödsstraff, t.ex. häxeri och tidelag (= sexuellt umgänge med djur). På så sätt kunde de, med prästens hjälp, få syndernas förlåtelse före avrättningen och komma till salighet trots allt…
Detta blev ett bekymmer för myndigheterna också därför att vissa av de självmordsbenägna faktiskt begick mord bara för att få bli avrättade. I regel mördades då småbarn, eftersom de ju var “oskyldiga” och därför garanterade att komma till himlen. Det var särskilt kvinnor som använde sig av sådana barnamord som en indirekt självmordsmetod (de hade ju också goda praktiska möjligheter till det, eftersom många arbetade som pigor i hushåll med småbarn). Detta var ingen undantagsföreteelse som man kanske skulle kunna tro. Under en period på 1600-talet var syftet att begå självmord faktiskt det vanligaste motivet för mord i Stockholm enligt vad historikerna kommit fram till.
Detta illustrerar hur det kan gå i ett samhälle som försöker upprätthålla respekten för människolivet med både jordiska och eviga straff. Det blir “kontraproduktivt” (motverkar sitt eget syfte) som det heter på modern ekonomjargong. Enda sättet att komma åt problemet med “självmordsmördarna” blev att lindra straffen, så att de som mördat för att indirekt ta livet av sig själva inte längre kunde vara säkra på att bli avrättade. Detta fick så småningom “självmordsmorden” att upphöra. Civilisering och humanisering blev dilemmats lösning. Kanske något värt att tänka på också i vår tid när ropen på “hårdare straff” ekar både i samhället och på den världspolitiska arenan?
Tänkvärt är också det perspektiv Martinus ger oss på vår utveckling i följande citat i Livets Bog del 1 stycke 26:
”Detta betyder alltså att gränsen mellan ”det onda” och ”det goda” ständigt befinner sig på vandring – så att ”det ondas” område blir mindre och mindre. Väsendena kommer därvid stundom att upptäcka att åtskilligt av det man förr trodde vara djävulens verk i själva verket var Guds verk. Exempel på detta får man, när man blickar tillbaka på forntidens lagar och straffdomar och ser hur man i ”det godas” namn kände sig berättigad att med hård hand och fruktansvärda tortyrmedel sprida död och förskräckelse omkring sig för sådant som man nu för tiden med sin större förmåga att skilja mellan ”gott” och ”ont” skulle betrakta som rena bagateller men som man då ansåg som fruktansvärda missgärningar och djävulens verk. På samma sätt kommer mänskligheten att en gång i framtiden med en rysning tänka på många av vår tids yttringar i form av krig och lemlästning, vivisektion, dödsstraff, köttätande, jakt och fiske m.m., vilka alla är utpräglade djuriska manifestationer som blir allt omöjligare för individen att praktisera i den mån hans känsla, intelligens och intuition – dvs. nuvarande latenta kosmiska organ – börjar komma till utveckling.”
När det kan verka som att mörkret är på väg att lägra sig över världen så kan det historiska perspektivet hjälpa oss att trots allt skymta en mänsklighetens kosmiska gryning bortom de mörka skyar som ännu dröjer sig kvar på vår mentala himmel…
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2003.
Se ev. också artikeln https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/banbrytande-forskningsinsats-om-de-battre-anglarna-i-var-natur/