En vändpunkt i rymdforskningen?

“Vid andra tillfällen framlägger man teorier om att jordens och planeternas tillkomst beror på ren tillfällighet, ett slags olycka, eller att hela den väldiga härskaran av stjärnor eller solar, som vi ser tindra och lysa på himlen var natt, inte alls har några planeter. I överensstämmelse därmed skulle allt animaliskt liv och alltså även jordmänniskornas vara något helt abnormt i universum. Det normala skulle alltså ha varit, att det överhuvud inte skulle ha funnits något liv. De väldiga solarnas och stjärnornas omätliga krafter är därmed inte till för att skapa liv utan befordrar i stället en evig absolut “död“.“ (Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1435)

Det är knappast någon överdrift att påstå att den inställning som Martinus beskriver i ovanstående citat fram till idag har varit den förhärskande eller dominerande inom astronomin eller rymdforskningen. Under årens lopp har man visserligen kunnat notera att allt fler forskare inom detta område uttalat sig positivt om möjligheten eller sannolikheten att det skulle kunna existera det man definierar som liv (=organiskt liv) också på andra håll i universum. Men man har å andra sidan framhållit att det saknas vetenskapliga bevis för detta, och att vi kanske aldrig kan få sådana bevis p.g.a. de gigantiska avstånden till eventuella andra sol- och planetsystem i universum. Under det senaste året har det emellertid hänt några saker som gör att sådana bevis kanske inte längre är så avlägsna som man tidigare trott! Jag tänker på följande händelser (utan inbördes rangordning eller viktning): 1) De bevis som framkommit för att det verkligen existerar planeter knutna till andra solar än vår egen, 2) Fyndet av den s.k. Marsstenen, 3) Rymdsonden Galileos upptäckter på några av Jupiters månar och 4) En överraskande upptäckt på vår egen måne.

Vårt solsystem är inte unikt

Genom observationer och mätningar av andra solars eller stjärnors beteende och rörelsemönster anser sig astronomerna nu ha fått säkra bevis för att vårt solsystem inte är unikt i universum. Dessa observationer och mätningar avslöjar nämligen att också andra solar i vår “närhet“ är omgivna och påverkade av andra himlakroppar, d.v.s. planeter. Även om dessa planeter inte direkt kan ses från jorden kan deras närvaro eller existens indirekt konstateras p.g.a. den påverkan som de utövar på bl.a. rörelsemönstret hos vissa solar.

Uppfattningen att andra solar inte skulle ha planeter, som Martinus nämner i citatet ovan, är alltså en uppfattning som den moderna rymdforskningen och astronomin idag har lämnat eller frångått. Därmed har också, enligt många forskares mening, sannolikheten för existensen av liv på andra håll i universum ökat högst väsentligt. Om vårt solsystem inte är unikt, så finns det heller ingen anledning att tro att jorden är unik, resonerar många.

Liv på Mars?

När det gäller chanserna eller möjligheten att finna spår av organiskt liv på andra håll i vårt eget solsystem har rymdforskarna tidigare varit mycket negativa. Man anser sig inte ha haft några belägg eller bevis för detta. Men i augusti 1996 hände något som i ett slag förändrade förutsättningarna också för den diskussionen. Då offentliggjorde nämligen forskare vid den amerikanska rymdflygstyrelsen, NASA, att man funnit fossila spår av organiskt mikroliv i en meteoritsten från planeten Mars som upphittats av forskare på den antarktiska inlandsisen. Kemiska analyser av stenens sammansättning (bl.a. gasbubblor i stenen som har exakt samma beståndsdelar och inbördes proportioner som Mars atmosfär) avslöjade att den kommit från Mars efter en årmiljoner lång rymdresa till jorden. Att stenen verkligen kommer från Mars är forskarna alltså säkra på. Däremot är det fortfarande inte helt oomtvistat att stenen verkligen innehåller spår av organiskt liv. De forskare som presenterade nyheten är visserligen tämligen säkra på sin sak, eftersom likheterna med liknande jordiska fynd är slående, men deras slutsatser har också ifrågasatts av andra forskare.

Säkra svar på vem som har rätt i den diskussionen får vi kanske inte förrän efter den vidare utforskning av Mars som nu ska företas av några olika rymdsonder under de närmaste åren. Om allt går enligt planerna ska två av dem besöka planeten redan detta år – 1997. I detta sammanhang är det kanske också värt att notera att en tidigare rymdsond – Viking – som landsattes på Mars redan 1976, genomförde vissa experiment vars resultat också blivit omtvistade i forskarvärlden:

“Vikings efterforskning av liv gav en del resultat, som forskarna än i dag inte fullt ut förstår. I själva verket blir de nästan mindre säkra på svaret ju mer de studerar mätresultaten. Grundidén bakom Vikings mätprogram var att tillsätta näringsämnen till insamlade Marsprov och sedan se vad som hände. Två av tre experiment pekade på att det möjligen kunde finnas mikroorganismer i marsproven. Men då det visade sig att ytan inte innehöll spår av organiska molekyler, förklarades Mars för död. De två positiva resultaten uppfattades bara som resultatet av kemiska reaktioner utan anknytning till liv.“ (1)

Det var en slutsats som inte alla forskare instämde i, men någon riktig diskussion om rimligheten i denna tolkning uppstod aldrig den gången. Kanske är, efter fyndet av “Marsstenen“, situationen nu annorlunda?

Om forskarna ännu inte är överens om tolkningen av stenens innehåll, så är man däremot överens om att Mars en gång – för kanske årmiljoner eller årmiljarder sedan – måste ha haft ett annat klimat och en annan atmosfär än i dag. Det tyder t.ex. de uppenbara spåren av rinnande vatten på planetens yta på. På Mars finns både uttorkade flodbäddar (med typiska deltaliknande förgreningar) och stora ytor som förefaller ha varit havsbotten en gång (i synnerhet på det norra halvklotet).

Detta gör att forskarna tror att Mars tidigare måste ha haft ett varmare och mer jordliknande klimat. En förutsättning för allt biologiskt-organiskt liv – i alla fall som vi känner det – är ju vatten. Enligt Martinus är vatten klotets “blod“ (2) och därför en förutsättning för alla organiska livsformer på klotet. Om nu Mars en gång haft flytande vatten (till och med – som det verkar – i rikliga mängder), så kanske det inte heller är alltför djärvt att kunna tänka sig att även högre livsformer än bakterier och annat mikroliv kunnat utveckla sig på dess yta? Förvisso är det en tanke som ännu är “kättersk“ i de flesta forskarkretsar. Man måste ha förståelse för att den sedan århundraden och årtusenden ingrodda geocentriska, d.v.s. jordfixerade, världsbilden inte upplöses så snabbt. Därför är det förståeligt att de flesta forskare inte vågar sträcka sig längre än till “bakteriestadiet“ i sina tankar och spekulationer om eventuella tidigare livsformer på Mars.

Det finns emellertid enskilda pionjärer vars forskning inte gjort halt där. De har, inspirerade av några märkliga bilder som togs av Vikingsonderna på 70-talet, frågat sig om det kanske till och med kan ha funnits mänskligt liv på planeten. En av de märkligaste av de nämnda bilderna visar nämligen en stor klippa som, sedd uppifrån, i sin utformning är intill förväxling lik ett människoansikte. Detta “ansikte“, eller vad det nu är, har också blivit kallat “sfinxen på Mars“. Liksom den jordiska sfinxen är också den marsianska “kollegan“ omgiven av några pyramidliknande strukturer – allt beläget inom ett begränsat område på en av Mars nordliga kontinenter som kallas Cydonia:

“Här har man nämligen hittat ett verkligt mysterium: en rad pyramidformade skapelser, som står nära vad som kanske har varit en gammal kustlinje. Hur dessa pyramider har uppstått vet man inte. De är större än Egyptens pyramider, mellan en och två kilometer höga, men med förbluffande släta sidor. Både dessa pyramider och flera andra märkligt formade skapelser på Mars visar att det är allt för tidigt att uttala en slutlig dom över planeten.“(3)

Innan eventuella närmare efterforskningar företagits av nya rymdsonder går det naturligtvis inte att ha någon tvärsäker uppfattning om dessa märkliga och fantasieggande strukturers natur. Men uppenbarligen finns det ännu “vita fläckar“ att upptäcka på vår numera rödrostiga grannplanet!

Martinus om solsystemet

Kan vi då i Martinus andliga vetenskap finna något stöd för tanken att högre fysiska livsformer också kan ha utvecklats på andra håll i vårt eget solsystem? Det är ett ämne som Martinus valt att inte närmare gå in på – och det hade han säkert goda skäl för att inte göra. Han ville ju nämligen så långt som möjligt undvika utsagor om detaljer eller förhållanden som vi på vårt nuvarande utvecklingsstadium inte kan pröva eller efterforska. Detaljer och förhållanden som därför för närvarande bara kan göras till föremål för tro. Och det var inte för att skapa ett nytt trosobjekt som han manifesterade den andliga vetenskapen.

Emellertid har Martinus på ett ställe i Livets Bog skrivit något som otvivelaktigt måste tolkas som ett stöd för tanken att högre fysiskt och intellektuellt liv i vårt solsystem inte bara framkommit på vårt eget klot:

“Då jordklotet också är ett led i solsystemets struktur, finner vi, att solsystemet likaledes uppfyller de betingelser som fordras för att man med rätta skall kunna kalla det ett “levande väsen“. Det har det glödande centrum som levererar den inre dynamiska spänning i mötet med världsalltets “känsloenergi“ eller köld, som fordras för att en organism eller ett system av krafter överhuvud taget skall kunna upprätthållas. Detta är alltså systemets “sexuella centrum“. Vidare rymmer solsystemet utom jordklotet flera kalla klot. Med jordklotet i spetsen representerar dessa mer eller mindre systemets animalism och den därigenom existerande betingelsen för dess manifestation av intellektualitet på det fysiska planet. Solsystemet har sålunda i sina kalla klot också ett begynnande “intellektuellt centrum“.“ (4).

Eftersom Martinus här talar om “kalla klot“ i pluralis är det uppenbart att han inte bara syftar på jordklotet. Men lägg märke till hur Martinus, som nästan alltid, inskränker sin redogörelse eller beskrivning till själva principerna – i detta fall de principer som betingar att solsystemet också är ett levande väsen – de konkreta detaljerna om livsformerna på andra klot går han inte in på. Något ska vi också få upptäcka själva!

I citatet ovan talar Martinus om solen som solsystemets “sexuella centrum“ och de “kalla kloten“ som dess “intellektuella centrum“, men därmed är analysen av solsystemet inte uttömd. Det finns nämligen också några “lik i lasten“. I detta fall betyder det alltså “klotlik“. Martinus säger nämligen att det vi kallar månar “i regel är sådana klotlik“ (5). I vårt solsystem finns det gott om den varan. Medan de kända planeterna ännu bara är nio till antalet (det finns bland forskarna spekulationer att det eventuellt kan finnas fler som vi ännu inte upptäckt. Den senast upptäckta – Pluto – upptäcktes ju så sent som på 1930-talet), så är antalet till dags dato hittills kända månar inte mindre än 64! Jätteplaneten Saturnus har t.ex. 21 egna månar, och Jupiter och Uranus kommer inte långt efter med 16 respektive 15.

Astronomins kriterium på vad som är en planet respektive en måne är att en planet är ett klot som går runt solen i en elliptisk bana, medan en måne är ett klot som går i en bana runt en planet i en elliptisk bana. Någon principiell gräns för hur liten eller stor en planet eller en måne kan vara finns inte. Det finns månar i vårt solsystem som är större än de minsta planeterna.

Hur är det då möjligt att ett klotlik kan bli drabant till ett levande klot? Martinus förklarar det på följande sätt när det gäller vår egen måne:

“Månen är alltså ett planetlik. Den har en gång för miljarder år sedan varit en levande planet, har varit organism eller boning för ett planetjag. Den har varit ett makrokosmos för mikroliv, en värld för levande väsen av högre eller lägre art, som alltså vid månklotets död eller dess jags frigörelse från sin fysiska organism långsamt dog ut. Detta “planetlik“ kom ut ur sin bana i rymden och infångades till sist av vårt solsystem och knöts till jordklotet, ännu innan det fanns högre utvecklat animaliskt liv på detta.“ (6)

Nu bör man kanske notera att Martinus skriver att månar “i regel“ är klotlik. Den formuleringen antyder att det finns undantag från regeln. Och det finns faktiskt tecken som tyder på att sådana undantag också kan existera i vårt eget solsystem!

Europeiskt liv under isen?

Av de 64 idag kända månarna i vårt solsystem är det åtminstone fyra som förefaller att inte vara alldeles stendöda. De avviker nämligen på olika sätt från övriga månar. Det gäller Jupitermånarna Io, Europa och Ganymedes samt Saturnusmånen Titan. Den sistnämnda är, så vitt man vet, den enda månen i solsystemet som har en egen atmosfär; en atmosfär som – det vet man redan – innehåller många organiska molekyler. Titans yta kan inte ses därför att den är dold under vad man kallar ett “organiskt moln“. Forskarna är speciellt intresserade av att undersöka Titan därför att man tror att dess atmosfär måste likna jordens som den såg ut för 3-4 miljarder år sedan, när det organiska livet först uppstod här. Därför planerar NASA att i oktober 1997 skjuta upp en rymdsond kallad Cassini som, enligt planerna, också ska medföra en landningssond som ska landa på Titan i november 2004.

Jupitermånarna Io och Ganymedes visar livstecken på ett annat sätt. Ganymedes är, så vitt man vet idag, den enda månen i solsystemet som har ett eget aktivt magnetfält och Io är enligt forskarna det geologiskt mest aktiva klotet i hela solsystemet. Man har kunnat fotografera vad som verkar vara ständigt pågående vulkanutbrott på dess yta, och konstaterat att fast Io är tre gånger mindre än jorden, alstrar den dubbelt så mycket värme som vår egen planet. En riktig “hetsporre“ med andra ord!

Men mest intressant av allt är kanske NASA-sonden Galileos bilder av den istäckta Jupitermånen Europa. Av dessa bilder har nämligen forskarna dragit slutsatsen att det måste finnas ett – sannolikt globalt omfattande – hav under det permanenta istäcket. Bilderna avslöjar att isen är full av breda sprickor och att det i dessa sprickor flyter omkring större och mindre isflak och isberg. Det är ju bara möjligt om det finns ett hav under isen. Forskarna menar också att issprickornas existens tyder på att starka geologiska krafter är aktiva på Europa. Annars skulle det tjocka istäcket inte kunna brytas upp på detta sätt. Också isens skiftande färgmönster tyder på en pågående geologisk aktivitet. Det ser ut som om undervattensgejsrar sprutar upp smutsigt vatten på isen.

“Vatten och geologisk aktivitet är ingen garanti för liv, men de båda faktorerna ger en miljö, som kan jämföras med det vi känner till från de så kallade “black smokers“ här på jorden. “Black smokers“ är varma källor på djuphavets botten, där livet är oberoende av solljus. Tanken ligger nära till hands: Kanske finns det djupt nere i Europas hav kolonier av märkliga organismer, som trivs runt varma källor.“ (7)

Finns det europeiska livsformer är det alltså ett liv som definitivt befinner sig under isen! NASA är redan igång med att planera för kommande rymdsonder till detta Europa; rymdsonder som ska medföra utrustning som gör det möjligt att borra sig igenom isen och ta vattenprover.

Ett oväntat fynd

En stor överraskning för forskarna under det senaste året är också att rymdsonden Clementine hittat spår av is i en djupkrater på vår egen måne. Aitkenkratern, som den heter, är belägen vid månens sydpol, och den är så djup att den ligger i evigt mörker. Därför har man heller inte kunnat se eller fotografera isen, men Clementines radarmätningar avslöjar att det måste finnas is där, eftersom radarekots karaktär motsvarar de mätningar som gjorts på Grönlands inlandsis och Mars polarkalotter, där det också finns is.

Hur detta vatten i frusen form kunnat komma till månen är dock något av ett mysterium för forskarna, eftersom de menar att månens tyngdkraft är alltför svag för att någonsin ha kunnat hålla fast en atmosfär eller vatten i någon form. Den enda möjliga förklaringen som de kan tänka sig till fenomenet är att månen under hela sin historia bombarderats med ishaltiga kometer, och att det vatten som detta frigjort kunnat bevaras i frusen form i Aitkenkraterns eviga mörker dit inga solstrålar når.

Kan Martinus världsbild hjälpa oss att kasta ljus över mysteriet i Aitkenkratern? Ja, den kan i alla fall hjälpa oss att förstå att det kan finnas andra möjliga förklaringar till fenomenet.

Enligt Martinus är ett klots “tyngdkraft“ detsamma som dess viljekraft omsatt till automatfunktion (8). En permanent viljefunktion i automatisk – och därför omedveten – form, som håller samman klotkroppen och allt som existerar på dess yta.

Martinus talar i detta sammanhang om tre slags “tyngdkraft“ (9): Makrokosmisk (t. ex. jordklotets och andra klots tyngdkraft), mellankosmisk (den tyngdkraft som är betingelsen för att vår typ av fysiska organismer kan existera) och mikrokosmisk (betingelsen för våra mikroindividers existens på det fysiska planet). Vi vet att när vår organism har blivit till ett lik går den långsamt sin upplösning till mötes. Den automatiskt verkande tyngdkraften (även den mikrokosmiska) avklingar och, sett från “materiesidan“, betyder det förlust av fysisk massa. Så småningom återstår bara mineralmaterien (skelettet) och till sist dematerialiseras även denna.

Också en klotorganism som blivit till ett lik går igenom i princip samma stadier. Om månen, som Martinus hävdar (se citatet ovan), en gång varit en levande planet, fristående från jorden, är det heller inte så svårt att föreställa sig att dess tyngdkraft då var lite annorlunda beskaffad än i dag.

Nu står ju begreppet “tyngdkraft“ – enligt Newton och den klassiska fysiken – i en viss relation till begreppen “massa“ och “avstånd“. En relation som går ut på att himlakroppar attraherar varandra med en kraft som beror på deras massor och minskar med kvadraten på avståndet. Om månen en gång haft en större tyngdkraft, måste den följaktligen också haft en större massa. Här kan man också räkna med att månen genom att komma så nära jorden (och eventuellt också andra klot innan den blev jordens drabant) kan ha tappat en del av sin fysiska massa. Enligt Newton betyder det alltså tappad tyngdkraft. Att månen i dag inte har en tyngdkraft som kan fasthålla en atmosfär eller vatten behöver alltså inte betyda att det alltid varit så. Kanske är de sparsamma vattenrester i frusen form, som forskarna nu kommit på spåren, de sista kvarvarande tecknen eller bevisen på detta? Ett slags frusna klotblodspår i månsanden eller, rättare sagt, måndammet?

Behovet av en livsvetenskap

De nya upptäckter och forskningsresultat inom rymdforskningens område som belysts i denna artikel pekar alla fram emot en vändpunkt i denna forskning. En vändpunkt som ställer behovet av en livsvetenskap i fokus. En livsvetenskap som visar och förklarar ett levande universum, där allt – även den så kallade “döda“ eller oorganiska materien – djupast sett är livsuttryck som ingår i ett logiskt, meningsfullt och kärleksfullt sammanhang.

Att vi ännu inte riktigt kan uppfatta det beror inte på att universum eller världsalltet är “dött“ – det beror på att vi inte riktigt är levande, d.v.s. att vår mentalitet inte ännu blivit levandegjord i kosmisk mening. Därför – som en rymdforskare nyligen sa på ett TV-program – “fortsätter sökandet efter intelligent liv – också på jorden“.

Källor:

1) Illustrerad Vetenskap 5-1992

2) Bisättning kapitel 84

3) Illustrerad Vetenskap 5-1992

4) Livets Bog 2 stycke 434

5) Livets Bog 2 stycke 420

6) Rymdresor och den fysiska jordmänniskan. Kosmos 2-1997

7) Illustrerad Vetenskap 1-1997

8) Livets Bog 2 stycke 378

9) Livets Bog 2 stycke 525

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-1998.

Se ev. också dessa senare skrivna artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: