– och dess konsekvenser
”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Lukas. 23:34)
”Bibeln säger att det finns en tid för fred och en tid för krig. Det här är en tid för krig” (Israels premiärminister Benjamin Netanyahu)
”Israel strider mot mänskliga djur och vi agerar därefter” (Israels förre försvarsminister Yoav Gallant)
I Lukas 19:42-44 i Nya testamentet kan vi läsa att Jesus grät över staden Jerusalems öde och enligt den nämnda bibeltexten yttrar han i samband med det dessa ord:
”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.”
Jesu ord på korset ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” markerar enligt Martinus den största vändpunkten i jordmänsklighetens historia. Fram till dess existerade bara angrepps- och försvarsmentaliteten, men Jesu uppträdande och ord på korset demonstrerade födelsen av ett tredje psykiskt eller mentalt tillstånd, som han kallar ”förlåtelsepsyket”. Det enda psyke som kan bryta den dräpande principens och våldets sådd och skörd. Här demonstrerades en ny och universell kärlek och visdom på vår planet, med dess allra yttersta, svåraste och mest plågsamma praktiska konsekvenser – när han genomborrad av spikar på korset bad för sina bödlar och plågoandar.
Därmed blev han exemplet på eller modellen för det handlingssätt eller uppträdande som är det enda som kan befria jordmänniskan från mörkret och lidandet. Och därför säger han ju också: ”ta ditt kors och följ mig”. Vårt ”kors” är ju den smärta och det lidande vi möter i vårt eget liv. Genom att följa Jesu exempel, dvs. genom att förlåta allt och alla, kan vi också ”segra” över ”döden” och mörkret, och ”uppstå” till ett nytt liv. Det är detta, dvs. vårt mörker och vår smärta och vägen ut ur detta, som Jesu mission och korsfästelse handlar om. Han har alltså med sitt uppträdande gett oss ett fullkomligt praktiskt exempel på innebörden av ”den ljusa världsmoralen”. Men han kunde inte förklara världsbilden logiskt eller intellektuellt för sin samtid och därför förklarar han inte heller varför det är logiskt att förlåta – till och med när man hänger uppspikad på ett kors. En sådan förklaring hade denna samtid inte behov av eller förmåga att ta emot. För dem var exemplet det enda viktiga just då. Denna förklaring måste alltså förläggas till en senare tidpunkt, när det bland många människor börjat uppstå ett behov av och en mottaglighet för den. Därför säger Jesus också:
”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta” (Joh. 16:12-15).
Kristendomens två epoker
Det är alltså tydligt att Jesus här delar upp sin eller den verkliga kristendomens manifestation i två skilda epoker eller tidsavsnitt av mänsklighetens utveckling. Först får vi alltså ett par tusen år på oss att smälta och begrunda innebörden av det omvälvande praktiska exempel som visades upp på Golgata kors för en förvånad omvärld. Sedan får vi förklaringen genom ”sanningens ande” eller ”den intellektualiserade kristendomen”, dvs. Tredje Testamentet. Så det som hände för 2000 år sen på Golgata var alltså utgångspunkten för den förklaring som nu serveras oss i form av en andlig vetenskap. Mot bakgrund av detta är det inte heller svårt att förstå varför Martinus har valt de symboler som han gjort på Tredje Testamentets fram- och baksida. Vad visar eller säger dessa symboler? Säger de inte just: ta ditt kors och följ mig? Därmed är Kristusmissionen – i form av en andlig vetenskap – fullbordad (se symbol 19 och 23 i Martinus symbolverk Den eviga världsbilden, del 2. Kortfattad förklaring av symbol 19 kan läsas på länken https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-19/index.html och kortfattad förklaring av symbol 23 på länken https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-23/index.html).
Men ännu är vägen till fred ”fördold” för de flesta. Så länge det är på det sättet får mänskligheten fortsätta att skörda hatets och fiendskapens bittra frukter, som vi kan se inte minst i Mellanöstern idag. Den israeliske författaren Elazar Benyoëtz skriver apropå det:
”Fred kommer det att bli först när människorna inte bara tar avstånd från krig av alla slag utan också tar avstånd från tanken på seger.”
För att göra bilden eller tankegången fullständig kan vi lägga till ett citat på samma tema från den franska författarinnan och filosofen Simone de Beauvoir:
”Om man lever tillräckligt länge får man se hur varje seger förvandlas till ett nederlag.”
Segern för det mänskliga eller humana i oss kan bara vinnas genom att vårt högmod och vår självförgudning lider nederlag. Det gäller både för individer och stater.
Krigets väg och dess resultat
”Nej, tiden är nu kommen då Försynen inte längre lämnar något övrigt att önska när det gäller att tydligt visa hur krigets väg leder till krig, och att krig är undergång eller ’domens dag’ för all kulturskapelse och därmed för all manifestation av verkligt mänsklig tillvaro” (Livets Bog, del 4, stycke 1523 ).
Vad är det livet demonstrerar för oss i allt det som nu sker i Mellanöstern och andra krigszoner om inte just detta? Anden är nu utsläppt ur flaskan, och den visar sig vara en krigets och kulturundergångens demon som bokstavligen inte lämnar ”sten på sten” kvar i det gamla kulturbygget… Men för att återigen citera Martinus:
”Bakom mänsklighetens till synes kaotiska tillvaro, där allt ser ut som tillfälligheter, existerar det en allomfattande gudomlig världsplan, som helt styrs och leds av ovannämnda försyn. Den har fullständig kontroll över mänsklighetens öde. Den har inte till uppgift att frita mänskligheten från dess mörka öde, dess krig och världskrig, dess olyckor och lidanden, så länge den hårdnackat ignorerar samma försyns kärleksfulla varningar. Dem finns det nog av” (Den eviga världsbilden, del 3, stycke 33.74).
”Domedagens uppgift är att påminna människorna om den glömda kärleken till nästan. Att denna påminnelse måste vara av en så drastisk natur, blir mer och mer förståeligt när man gör klart för sig att den teoretiska påminnelsen om detta ämne har upprepats varje vecka i århundraden från tusentals predikstolar världen över, samtidigt som ärliga reformatorer, profeter, evangelister, sektbildare och andra moralister i stort antal har försökt och alltjämt försöker vända världsmentaliteten till kärleken till nästan, utan att på minsta sätt ha fått något hämmande inflytande på den krigiska mordgalenskap som nu förbereds. Ingenting i världen befinner sig i en så kolossal uppblomstring som den moderna krigstekniken. Huvudproduktionen av all jordmänsklig skaparkraft och tekniska förmåga måste offras till förmån för folkens förkovran i att slå ihjäl varandra. Och härifrån låter sig mänskligheten inte rubbas genom någon som helst form av materiell eller religiös teoretisk påverkan. Här krävs realistiska och starka erfarenheter. Gud måste tala direkt med varje enskild människa som ännu blint tror på svärdets makt. Detta tal är ’domens dag’.” (Dommedag, Artikelsamling 1, stycke 12.7. På svenska heter artikeln Domens dag och ingår i boken Artiklar 1930–1945).
”Domens dag” är egentligen ”visdomens dag”– som Martinus påpekar i den ovan citerade artikeln – eftersom visdomen, kosmiskt sett, inte är något annat än den självupplevda kunskapen om mörkrets verkningar. Denna självupplevelse gör oss ödmjuka och klarsynta, dvs. den ger oss inte minst förmågan att se klart igenom våra egna illusioner. T.ex. illusionen att vi på något sätt är förmer än någon annan. Och illusionen att man måste försvara sig (som Martinus kallar ”världens största illusion”). Och vilka illusioner dominerar dagens världssituation och dess ledande makter mer än just dessa?
När dessa illusioner brister börjar inträdet av det ovan nämnda tredje mentala tillståndet eller ”förlåtelsepsyket” i mänsklighetens utveckling, som Jesus alltså invigde på vår planet för 2000 år sedan:
”Det är detta ’förlåtelsepsyke’ som är den tredje mentala enheten, och som nu börjar bli det största idealet i den jordmänskliga mentalitetens högsta intellektuella sfär. Om så inte vore fallet, vad nyttar det då till med alla de nedärvda religiösa orubbliga kärnidealen och uppenbarandet av världsåterlösarens väsen som historiskt faktum? Är det inte denna tredje mentalitetsenhet som är den sanna kristendomen? Och är det inte just ’försvars-’ och ’angreppsmentalitetens’ krigsbevarande moral ’synd för synd’, som är den sanna ’hedendomen’? ” (Den mentala treenigheten. Artikelsamling 1 stycke 20.44. Ingår på svenska i boken Artiklar 1945–1972 ).
”Den jordiska människans psyke utgör alltså en mental treenighet. I kraft av sin ’angrepps-’ och ’försvarsmentalitet’ är hon ett djuriskt och kosmiskt sett primitivt eller ’hedniskt’ väsen. Men genom sin växande ’kärlek till nästan’ och den åtföljande degenererande straff- och hämndlystnaden mot denna, är hon ett uttryck för den sanna ’kristendomen’ eller en högre intellektuell kultur. Med kärleken till allt och alla i sitt hjärta är hon ett kosmiskt väsen. Hon är den begynnande ’freden på jorden’.” (Den mentala treenigheten. Artikelsamling 1 stycke 20.46. Ingår på svenska i boken Artiklar 1945–1972).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4/2024