Den skrattande laman

Den 23 maj 1996 vibrerade Globen i Stockholm av ovanliga ljud. I stället för det i denna miljö vanliga ljudet av hårda gummitrissor och skrikande röster fylldes Globen av tonerna från ett ljust och smittande skratt. Det skratt som mer eller mindre blivit Dalai lamas signum. Denna kväll på Globen var vi ca 14 000 som smittades av detta skratt. Man kunde tydligt märka ”vågen”, d v s glädjevågen, som detta skratt spred bland de församlade.

Varför är Dalai Lama så populär och älskad? Hur kan han dra 14 000 stockholmare till Globen? Jag tror att mycket av hemligheten bakom det ligger just i det smittande skrattet och vad det representerar i form av kärlek, värme och humor. Människor känner att det är äkta vara, och det är detta som allt fler hungrar och törstar efter i vår tid. Eller uttryckt med skådespelaren Richard Geres ord: ”Det är inte ofta man möter en verkligt stor man som Dalai lama. Han är äkta vara. Hans enorma närvaro påverkar alla men den bedövar en inte, den är djupt mänsklig. Det är något visst med en människa som inte önskar dig något annat än lycka.” (Dagens Nyheters månadsmagasin 27/4 1996)

Jag hade först inte tänkt bevista tillställningen på Globen, eftersom jag känner ett visst främlingskap eller en viss skepsis inför massmöten av det slaget. Men jag lät mig påverkas att trots allt gå dit för att på närmare håll kunna uppleva atmosfären omkring Dalai lama och människors reaktioner på honom och hans sätt att vara. När jag tidigare några gånger har sett honom i TV-rutan vet jag att jag har slagits av att han i sin utstrålning och sitt sätt att vara faktiskt påminner om Martinus. Därmed inte sagt att han är kosmiskt medveten i den mening Martinus var och är, men det finns vissa personliga kvaliteter och egenskaper hos honom, som i hög grad också kännetecknade Martinus och hans sätt att vara. Det jag tänker på är framför allt värmen, glädjen och humorn (Martinus skrattade också mycket) och också en naturlig och okonstlad enkelhet och ödmjukhet som berör starkt. Det är t ex uppenbart att Dalai lama själv är den som tar minst högtidligt och allvarligt på sin roll som ”helig man” eller ”Tibets Levande Buddha”. Jag kan exempelvis erinra mig att jag en gång på TV såg hur han inte förmådde hålla sig för skratt när hans helighet lovprisades av tibetanska munkar vid en högtidlig religiös cermoni. Munken, som höll högtidstalet till honom, försökte gång på gång inleda med orden: ”Ers helighet”, men blev varje gång avbruten av Dalai lamas bubblande skratt. Det var uppenbart att han fann hela situationen outhärdligt komisk. Han ansträngde sig verkligen för att hålla masken och vara allvarlig, eftersom han uppenbarligen också hade medlidande med den stackars munken, som verkade tyngd av stundens allvar, men han klarade det bara inte.

Dalai lama har själv uttalat att han tror att han blir den siste Dalai lama. Han ser alltså ingen framtid för denna institution, även om han inser det problematiska i att han personligen skulle pensionera sig från rollen, eftersom den i så hög grad präglat både hans eget och tibetanernas liv.

Men åter till den milda försommarkvällen den 23 maj. Jag promenerar från Gullmarsplans t-bana till Globen och noterar att det är många ungdomar som verkar vara på väg mot samma mål. Jag har hört att avgångseleverna i alla gymnasieskolor i Stockholms stad fått fribiljett till denna tillställning, och i mitt stilla sinne undrar jag lite över om inte det är att bädda för vissa problem. Slutet av maj är ju nämligen studentskivornas förlovade tid. Kan man förvänta sig att flera tusen blivande studenter kommer att kunna uppträda nyktert, lugnt och städat en sen kväll vid denna tid på året? Jag kan inte hjälpa att jag känner en viss klentrogenhet.

Desto mer imponerande och glädjande var det då att kunna konstatera att mina farhågor var obefogade. Dalai lama lyckades inte bara trollbinda de 14 000 åhörarna (varav ca. hälften var blivande studenter) under nästan två timmars tid; han lyckades också – vilket på sätt och vis var det mest imponerande – som avslutning på sitt framträdande genomföra en alldeles knäpptyst ”tyst minut” för individuell bön och meditation bland de närvarande. Inget bestämt böne- eller meditationsobjekt anbefalldes av laman, utan det överlät han, sympatiskt nog, till den enskilde. De som eventuellt hade svårt att komma på något att tänka på hjälpte han dock på traven med att säga: ”Ni kan, om ni vill, tänka på Kristus eller Buddha, eller på någon som ni känner”.

Dalai lama varken missionerar eller agiterar. Han visar mycket stor tolerans mot andra trosuppfattningar och även mot dem som ockuperat hans hemland, dvs kineserna. Han säger: ”Naturligtvis ber jag för mitt folk, och för att Tibet ska återfå sin självständighet. Jag ber för Tibet varje dag. Men jag ber också för Kina.”

Han framhåller det unika och värdefulla som bara våra fiender eller ovänner kan ge oss, nämligen övning i tolerans, förståelse och förlåtelse. Därför är, säger han, våra fiender egentligen våra bästa lärare och medarbetare i vår utveckling. De kan lära oss ting som ingen annan kan.

Han betonar att yttre fred bara kan växa fram ur inre frid och pekar på att det finns ett samband eller ett lagbundet sammanhang i vad som sker på det yttre planet i världen i dag och människans inre värld av tankar och känslor. Är den inre världen kaotisk blir med nödvändighet också den yttre världen detsamma. Därför, framhåller han, är det så viktigt att vi kan balansera känsla och intellekt. Han förringar eller negligerar dock inte heller betydelsen av ett fredsarbete även på det yttre planet, och där kommer han in på internationalismens och FN:s viktiga roll, och antyder också behovet av en internationell opartisk polisstyrka.

Det var, kort sagt, många tankegångar som kändes välbekanta, men därför inte mindre inspirerande denna ljusa försommarkväll i Globen.

Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 3-1996.