“Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.” (Mark. 13:8).
Skräckrapporterna från det jordbävningsdrabbade Armenien får mig osökt att tänka på dessa Bibelord. Här var ju nämligen just den situation för handen som Kristus talar om i det anförda citatet. Folk hade rest sig mot folk (konflikten mellan armenier och azerbajdzjaner) och som ett brev på posten kommer så en jordbävning. Den kanske svåraste jordbävningen i modern historisk tid, som skördat det största antalet dödsoffer och skadade.
Enligt Kristus skulle inledningen av “de sista tiderna” alltså ackompanjeras av sådana händelser. Och det finns skäl att tro att vad vi hittills bevittnat bara är en början. Vad är det då vi är vittne till, kosmiskt sett?
“Himmelrikets” födslovåndor
Ett nyckelord i sammanhanget, som också Kristus här använder, är “födslovärkar”. Han säger ju: “Detta är början på födslovärkarna“.
Begreppet “födslovärkar” för tankarna till något ännu ofött. Något ofött som på allvar börjat röra på sig och vill ut – ut ur sitt fostertillstånd. Men frigörelsen från detta fostertillstånd är en smärtsam process – ett “våndans tillstånd”.
Vad är det då som ska födas? Det är ingenting mindre än “Guds rike” eller himmelriket på jorden. Det rike som Kristus i ett annat sammanhang liknar vid ett senapskorn som ska växa upp till ett stort träd (Matt. 13:31-32). Senapskornet – där har vi återigen bilden för ett fostertillstånd. Kornet gror osynligt i marken tills det en dag spränger sitt hölje.
Detta korn har redan såtts i den jordmänskliga jordmånen av “såningsmän” eller världsåterlösare, vars uppgift varit att befordra den ljusa impulsen. Men mottagligheten hos denna jordmån betingas av i vilken grad jordmänskligheten fått mörkret utlevt. Därför sker i “de sista tiderna” en forcerad utlevelse av mörkrets företeelser. Jordmänskligheten ska nu effektivt mättas av mörkret. En mättnad som kommer att medföra att man hungrar och ropar efter mörkrets kontrast.
“Ty det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli räddad.” (Matt. 24:21-22).
Att detta lidandets eller nödens tid “förkortas” möjliggörs alltså av att det blir ett forcerat tempo i utvecklingen. En sådan forcerad utveckling är liktydig med ett förstärkt eller koncentrerat lidande, eftersom lidandet är den starkaste utvecklingsfaktorn alla kategorier (se Martinus analyser angående reinkarnations- och karmaprincipen).
Nationalismens sammanbrott
Denna nödens tid eller denna “domedagsepok” tog egentligen sin början, förklarar Martinus, redan 1914 i och med första världskrigets utbrott. Detta världskrig utgör inledningen till nationalismens dödsryckningar.
Härom skriver Martinus:
“Tiden har kommit då människornas materialistiska vetande och kunskap, deras industrialiseringsförmåga och samfärdsmedel, ja, hela deras behärskande av materien, som nu är av internationellt format, inte längre kan få utrymme inom den enskilda nationen eller staten. Den kan endast leva och andas genom ‘internationalism’. ‘Nationalism’ är sålunda en absolut ofelbar kvävningsdöd för varje folks vetenskap och kunskap av internationellt format. Men då nationalstaterna inte desto mindre sätter upp väldiga gränsspärrar, militär- och flottbaser, allt ödeläggande krigsuppbåd kring sina domäner, måste utvecklingen oundgängligen leda till en sprängning av sådana i ‘nationalistiska’ försteningar isolerade ‘nationalstater’. Det är denna ‘nationalstaternas’ sprängning som i särskild grad tog sin början i form av världskriget 1914. Och denna sprängning kommer inte att upphöra förrän det inte mer finns några isolerade ‘nationalstater’. Världskriget av 1914 har således inte upphört. Det existerar alltjämt och kommer att fortsätta sin drastiska, bloddrypande domedagsfärd över jorden, intill dess en på verklig hundraprocentigt demokratisk maktprincip baserad världsregering skapats.” (Martinus: “Den andliga vetenskapens nödvändighet” kapitel 17. Ingår i boken “De levande väsendenas odödlighet”).
Nationalismen är alltså en stark “förstening” i den jordmänskliga mentaliteten. En “förstening” kan bara brytas upp av explosiva, eruptiva krafter. Ju mer vi klamrar oss fast vid denna “förstening”, desto mer kommer vi att få erfara att marken – även i bokstavlig mening – gungar under våra fötter. Vi får alltså i denna situation även vårt eget makroväsen, dvs jordklotet, till motståndare. Och det är en motståndare inför vilken varje jordmänsklig makt måste sträcka vapen. Ur makroväsendets perspektiv utgör den jordmänskliga nationalismen och de nationella och privata monopolen livsfarliga “förstoppningar” i klotorganismens närings- och livskraftsfördelning. “Förstoppningar” som makroväsendet med sin viljekraft är inriktat på att bekämpa.
De nät av internationella kommunikationer som nu byggts upp över hela klotet, gör att hela klotorganismen har blivit mycket mer känslig och levande. Den har så att säga fått ett högre utvecklat, vittförgrenat och förfinat “nervsystem”. Men ett sådant förfinat system är också mer känsligt för störningar. Den kollektiva energiutveckling vi kallar “nationalism” är en sådan störning i det internationella eller globala “nervsystemet”. På sådana störningar kan makroväsendet svara med naturkatastrofer. Naturkatastrofer är alltså ett symtom på att förhållandet mellan en organisms makro- och mikroväsen blivit stört på något sätt (detta gäller självklart också “naturkatastrofer”, dvs skador och sjukdomar, i våra organismer). Sådana störningar kan naturligtvis utlösas på många olika sätt. Det är till exempel inte otänkbart att underjordiska kärnvapenprov, liksom överhuvud taget bruket av kärnkraft, är en medverkande orsak till det nu aktuella skalvet i Armenien (enligt Martinus innebär ju kärnkraften att man manipulerar med jordklotets livskraft, utan att veta vad det är man egentligen gör. Se eventuellt boken “Martinus Erindringer” sid. 184-85).
När Kristus förutsäger att konflikter mellan olika folk ska åtföljas av jordskalv och andra katastrofer, så är det alltså baserat på en kosmisk kunskap om de känsliga relationerna mellan makro- och mikroväsen. Det är också baserat på en kunskap om att vad som försiggår egentligen är en inre uppgörelse i jordklotets eget medvetande, och att en sådan uppgörelse alltid är förbunden med vissa “psyko-somatiska” symtom. “Psyko-somatiska” symtom som i vårt upplevelseperspektiv framstår som krig och naturkatastrofer m.m.
Katastrofer väcker viljan att hjälpa
Ett annat resultat av uppbyggnaden av det internationella kommunikationsnätet är att vi idag alla hemma i våra vardagsrum, via TV och radio, direkt kan uppleva konsekvenserna av olika katastrofer runt om på klotet. Hela världen förs på så sätt in i våra hem, och vi blir alla delaktiga i världsdramat. Somliga betraktar det som något negativt. Man menar att vi därigenom blir utsatta för ett bombardemang av negativa energier som inte alla förmår värja sig emot.
En viss sanning ligger det naturligtvis i detta påstående. För känsliga människor kan det ibland bli för starkt att konfronteras med bilder av sådana katastrofer, liksom det också hos andra, som en försvarsmekanism, kan skapa en avtrubbning inför allt elände man blir vittne till. Men det finns också en annan sida av saken, och det är att bilderna och rapporterna från katastrofdrabbade områden hos många väcker en aktiv medkänsla och vilja att hjälpa. En representant för svenska Röda korset säger till exempel enligt Dagens Nyheter den 14/12 1988:
– För många räcker det inte att skänka pengar. De vill göra något personligen. Efter jordbävningen i Armenien har vi fått samtal från människor som erbjuder mat och klädpaket, från människor som kan tolka eller hjälpa till att bygga upp de förstörda städerna igen.
Sovjets ambassader runt om i världen gjorde samma erfarenhet. I Stockholm till exempel stod den ryske ambassadören efter katastrofen med tårar i ögonen och en bunt papper i händerna: Pensionärer ville skänka sparpengar. Barn leksaker. Företag förnödenheter osv.
Så kan bilderna av världens nöd väcka humanitetens och nästakärlekens slumrande krafter i oss och därmed hoppet om “en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor“.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-1989.