Vi nås alla via våra massmedier dagligen och stundligen av rapporterna från olika krigshärdar i tredje världen. Bilden av pojkar i teatraliska soldatkläder med kalasjnikov och solglasögon. Rapporter om massakrer och våldtäkter i någon ”avkrok” av världen. Och allt oftare också notiser om kvinnor som smugglas som sexslavar till bordeller även i vår välmående del av världen.
Men det krävs en grundlig tysk sociolog som Herfried Münkler, berlinsk professor och expert på krigets historia och sociologi, för att sätta ihop de av våra media förmedlade lösryckta fragmenten till en helhetsbild av den apokalyptiska, av krig präglade verklighet, som sträcker sig i ett bälte runt jorden från Sydostasien via Centralasien, Mellanöstern och Afrika till Sydamerika. Det redogör han för i boken “Die neuen Kriege” (”De nya krigen”), vars innehåll sammanfattas i en artikel i Svenska Dagbladet den 7/3 2003.
De nya krigen, menar Münkler, är resultatet av en alltmer globaliserad värld med försvagade och bortvittrande statsmakter. Vi har ännu inte vant oss vid att se dem som en kategori för sig, utan tenderar att sortera in de olika krigen i de olika delarna av världen efter kategorier. De kan vara etniska, religiösa eller politiska. De krigförande etiketteras ibland som befrielserörelser eller som gerillarörelser. Men Münkler undersöker vad som finns bakom etiketterna som han menar skymmer det faktum att det handlar om en allmängiltig företeelse som han alltså kallar ”de nya krigen” (som, visar det sig, egentligen är en mycket gammal företeelse).
Münkler jämför ”de nya krigen” med det europeiska trettioåriga kriget (1618-1648). Inte sedan dess har vi i västerlandet egentligen skådat den typ av ”privatiserade” krig som vi nu ser i de delar av världen som saknar en fungerande statsmakt . Dessa krig sprider sig nu som en gräsbrand i det tidigare nämnda bälte kring jorden där staterna, i den mån de någonsin existerat, vittrat bort och ersatts av ett laglöst krigets landskap behärskat av krigsherrar med rövarband av allt yngre pojkar. Dessa krigar ofta inte för att vinna en slutgiltig seger över en fiende och sluta fred. Tvärtom är kriget en mer eller mindre permanentad livsform. I de nya krigen går det enligt Münklers uppskattning tio civila dödsoffer på en fallen krigare. I de klassiska krigen var förhållandet det omvända. Endast sällan möts krigare i bataljer i de nya krigen. Deras krigståg sker med japanska pickup trucks och lätta eldvapen, alltmer lättanvända – som gjorda för barnahänder, konstaterar Münkler torrt.
Kriget är ett ständigt plundringståg utfört av ofta narkotika- eller alkoholberusade tonårspojkar som får hänge sig åt pubertala allmaktsdrömmar bortom varje kontroll. Massakrer och våldtäkter är dessa krigs produkter. Våldtäkterna är inte bara en bieffekt av de nya krigen menar Münkler. Tvärtom är de ofta en medveten strategi för att förnedra etniska grupper utanför den egna. De hör till de nya krigens typiska ingredienser.
Geografiskt befinner sig dessa statslösa områden i tomrummet efter de europeiska och ryska imperierna, som lämnat efter sig en lång rad av konflikthärdar i dessa delar av världen. Där ett sken av statsmakt tycks upprätthållas handlar detta ofta om att en stridande grupp för tillfället lyckats röva till sig huvudstaden och på mafiosiskt vis lyckats etablerat ett grepp om makten.
När krigen började flamma upp i konkursbona efter de europeiska imperierna och senast det sovjetiska imperiet hade de ofta en politisk varudeklaration. Under det kalla kriget kunde varje gerillarörelse kalla sig befrielsefront och räkna med understöd från den ena eller andra sidan i det globala maktspelet. Men krigen har i dag alltmer blivit ett sätt att försörja sig för den yngre manliga befolkningen i tredje världen. Rekryteringen börjar ofta redan bland tolvåringar. En pubertetsyngling står i dessa statslösa länder ofta inför valet av ett liv i arbetslöshet eller att träla på fälten. Då kan de för många te sig mer lockande att ansluta sig till en krigsherre och få en tillvaro av plötslig makt och pubertal utlevelse av vålds- och sexfantasier. Krigsherrarna tycks enligt Münkler numera föredra så unga krigare som möjligt. Ju tidigare dessa barn rekryteras desto mindre besväras de av en ”socialisering” eller mognad till ett liv där hänsyn eller medlidande skulle hämma eller splittra dem i deras krigiska värv.
Enligt Martinus är det ju också så att vi under barn- och ungdomstiden repeterar tidigare utvecklingsstadier som varit mer präglade av just krigets ideal och livsform (se t.ex. Livets Bog del 2 stycke 424), så dessa krigande barn och ungdomar får ju här tillfälle att inte bara i lekens form – som vi ofta ser hos pojkar i den åldern i vår del av världen – repetera eller leva ut dessa krigiska och aggressiva tendenser.
En krigsherre som dominerar en region behärskar också dess resurser. Finns inga naturresurser kan man ägna sig åt narkotikaodling. Eller handel med sexslavar och/eller flyktingar. Människor transporteras ut ur de helveten som krigsherrarna behärskar och själva har skapat. De skapar alltså både motiven för att fly och medlen för att kunna göra det. Ofta utmynnar flykten i att de lurade kunderna dumpas på de rika ländernas tröskel eller drunknar i Medelhavet.
De nya krigsherrarna lever i symbios med den internationella brottsligheten i en ekonomi där det strömmar narkotika, vapen, sexslavar och begärliga konsumtionsvaror i ett ömsesidigt beroende. En produkt av de nya krigen är flyktingströmmar som stoppas upp i gigantiska flyktingläger. Den etniska eller religiösa grupp som för tillfället kan peka på flyktingar och därmed inta ”offer-rollen” får snart världens TV-team att strömma till. Det gäller att kunna “spela det etniska kortet”, som Münkler uttrycker det. I spelet med de internationella medierna är det viktigt att just den egna etniska gruppen framstår som offer. Det har vi sett t.ex. på Balkan, i Mellanöstern och i Afrika samt de asiatiska delarna av det gamla Sovjetimperiet på senare år.
Vi i västvärlden förstår enligt Münkler inte de nya krigen, därför att vi sedan det trettioåriga krigets tid vant oss vid att krig är något som stater har monopol på. Det var en gång ett stort civilisatoriskt framsteg när de europeiska nationalstaterna lyckades avväpna sina härjande soldatesker. Krigsherrar som drog härjande genom Europa med sina skaror av lejda knektar, försvann i vår del av världen i stort sett med det trettioåriga kriget.
Även i Europa var krigen tills in på 1600-talet något som bedrevs av privata entreprenörer med värvade frilansande knektar. Dessa krigarskaror var ofta svåra att demobilisera sedan furstarna eller städerna lejt deras tjänster. De gav sig ibland ut på egna plundringståg kors och tvärs genom Europa efter att ha fullgjort sina krigiska uppdrag. De allt mäktigare nationella furstarna fann det slutligen för gott att förstatliga krigsmakten och införa nationella krigsorganisationer med järnhårt disciplinerade arméer.
Dagens ”privatiserade” krigarskaror med sina billiga handeldvapen och lätta truckar rör sig snabbt genom landskapet. Ett USA i t.ex. Afghanistan eller ett Ryssland i Tjetjenien kan sätta in sina moderna – och dyra – missiler, men mot vad? Och mot vem? Münkler använder också uttrycket ”asymmetrisk krigsföring” där väldiga högteknologiska krigsmakter står mot lågteknologiska kringirrande krigarband. I exempelvis Afghanistan verkar det efter Talibanregimens fall omöjligt för den nya regimen eller centralmakten att upprätthålla kontrollen över de av olika – och inbördes rivaliserande och stridande – lokala krigsherrar behärskade och kontrollerade provinserna.
Världen av i dag visar alltså på många sätt att ett samhälle utan fungerande statsmakt blir ett samhälle där krig och kaos härskar. Sett mot denna bakgrund blir det också lättare att förstå varför Martinus ser statsmakten som det ”hittills mest påtagliga uttrycket för utstrålningen från den ljusa världsimpulsen”. Den världsimpuls som slutligen ska sätta punkt för krigens mörka kapitel i mänsklighetens historia. Men på vägen dit återstår uppenbarligen en del smärtsamma erfarenheter att göra. Men det är erfarenheter som i högsta grad bidrar till att omskapa ”den borne krigaren” till en fredens apostel. Skillnaden mellan krigaren och pacifisten är ju att pacifisten är den större krigaren – dvs den som äger större krigserfarenhet – kosmiskt sett. Det är just det som gjort honom till pacifist. Så omvandlas efter hand ”getter” till ”får” i den gudomliga världsplanen.
När vi konfronteras med det nuvarande världsdramats mörker, så är det därför värt att erinra sig att – som Martinus en gång sa – ”det är så Gud skapar fullkomlighet”. Inte ens den mest välfungerande statsmakt kan nämligen i längden garantera freden. Det kan endast det i livets skola förädlade mänskliga sinnet och hjärtat göra. Eller som Gandhi uttryckte det: ”Fred är inte något som vi har, det är något som vi är.”
Källa: Svenska Dagbladet den 7/3 2003.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2003.