(På svenska: Den ”nya skolans” kvantversion av en atom med ett elektronmoln. Atomen är till 99.99999 procent energi och till 00001 procent materia. Det är praktiskt taget ingenting, materiellt sett. Bild: Quantum University).
Ja, vart tog materien vägen i det som allt “materiellt” – bl.a. våra egna kroppar – består av? Någon har räknat ut att hela mänskligheten, dvs alla de omkring sju miljarder individer som vi nu utgör på den här planeten, skulle få plats i ett riskorn om allt tomrum i våra kroppars atomer försvann. Och hela jordklotet skulle få plats i en fotboll… Det stora mysteriet är ju då varför vi upplever vår värld och våra egna kroppar som högst påtagligt materiella fenomen? Ett kort svar är perspektiv och rörelse. Om man på stort avstånd – t.ex. från en rymdfjära – betraktar städer nere på jorden, så ser man dem bara som mer eller mindre starka ljusfenomen Se t.ex. detta vackra exempel
Bild: Internationella rymdstationen ISS
Man kan på det avståndet inte se de olika enskilda byggnader som städerna består av. I förnimmelseperspektivet smälter allt ihop till en enda ljusmassa eller ljuspunkt. Så är det också när vi t.ex. betraktar vår egen fysiska kropp. Atomerna som bygger upp den ligger på ett så stort förnimmelsemässigt avstånd från oss att allt i perspektivets värld smälter ihop till en enda massa eller en illusion av fast materia. Till den mäktiga illusionen bidrar också den rörelse eller hastighet som dessa partiklar befinner sig i. Tänk på vad som händer om man snurrar på ett cykelhjul i allt högre hastigheter. När hastigheten blir tillräckligt hög kan man inte längre urskilja eller uppfatta de enskilda ekrarna i hjulet, utan de ter sig då som en skiva eller “fast materia”…
Och ”tomrummet” mellan partiklarna i både mikro- och makrokosmos är i verkligheten inte ”tomt” utan till brädden fyllt av det Martinus kallar ”strålformig materia”, dvs ande eller medvetande, som är det som håller partiklarna på plats! Och partiklarna är, framhåller han, i verkligheten ”kristalliserad tanke” – alltså bara ”förtätningar” i den medvetandeocean som för den fysiska synen framstår som ”tomrum”!
I Livets Bog del 2 beskriver Martinus en resa med kosmiska sinnen in i och ut ur en diamant. Här följer avslutningsvis några valda citat från den “reseskildringen”:
“För den jordiska människan är väl en sådan något av det mest förtätade eller fasta bland ämnen som hon kan iaktta med sina nuvarande sinnen. Men för andra sinnesarter, t.ex. “kosmiska”, utgör en sådan diamant ett stycke “himlarymd” med “vintergator” och “solsystem”, “planeter” och “månar”, analog med den himlarymd vi själva skådar in i, när vi ser upp mot stjärnorna.Förhållandevis är det samma väldiga avstånd mellan “stjärnorna” eller de fasta partiklarna i den mikrokosmiska “himlarymden” som i den stora, av jordmänniskorna kända makrokosmiska stjärnevärlden.“(LB 2 stycke 493).
“Men om vi nu går åt andra hållet, vilket vill säga att vi med vår “kosmiska syn” lämnar diamantens område, skall vi finna, att de lysande partiklarna i dess “himlarymd” synes träda varandra närmare och närmare i horisonten bakom oss. “Tomrummet” mellan “stjärnorna” blir skenbart mindre och mindre. Och då det är de “lysande punkterna” som längst verkar på våra sinnen, blir det dessa som till sist dominerar vår syn i horisonten. Och ju längre bort de befinner sig, desto tätare synes de ligga, för att slutligen helt smälta samman. Dessa “sammansmälta” stjärnor eller “fasta partiklar” bildar på så vis i fjärran en skenbart sammanhängande massa. Det är denna massa vi kallar materia. Den förut så “tomma” “himlarymden” framträder nu för sinnena som en “materiell substans”. ” (LB 2 stycke 494)
“Men ljuset från den nämnda “himlarymden” finns alltjämt bevarat. Det var ju ljuspartiklarna som inverkade på sinnena. I verkligheten är det endast ljuset som ses. Materia är bara koncentrerat “ljus”. “(LB 2 stycke 495).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2016.
Se ev. också artikeln Det fyllda ”tomrummet”
Bildlänkar:
http://resources0.news.com.au/images/2012/04/03/1226317/488612-earth-from-the-iss.jpg.
