Vad säger Martinus om krig och försvar?

Fråga: Hej! Ryssland har blivit ett hot mot många länder idag, b l a Sverige och Finland. Detta har gjort att många människor även inom Martinus kretsar tycker att man ska försvara sig mot ett eventuellt angrepp från Ryssland. Detta har också gjort att en seriös diskussion om Natomedlemskap aktualiserats och många verkar ha ändrat inställning till Natomedlemskapet.

Om jag uppfattat rätt tillhör försvarmentaliteten Mose epoken och vi ska ställa in vårt medvetande på att vända andra kinden när vi blir slagna på den ena, så som Jesus visat oss i praktiken. Dessutom upplever vi – enligt Martinus analyser – endast det som vi själva har en gång sänt ut i form av handlingar, tankar etc. i enlighet med lagen om rörelse. Även ett krig eller angrepp från ett land är i så fall en kollektiv karma – en kollektiv handling som återkommer till sitt upphov.

Jag vet också att Martinus har skrivit och talat om att ett samhälle behöver skydda sig från yngre bröder och systrar, vilka kan störa samhällsordningen eller vara en fara för andra samhällsmedlemmar. Detta är väl grunden till att många tycker att försvar är rätt vid ett eventuellt angrepp från Ryssland.

Ibland kan jag uppleva detta som två olika tankesätt som försvårar den dagliga utmaningen att övervinna försvarsmentaliteten. Jag skulle uppskatta om jag får ledtrådar att tänka i rätt bana.

Svar: Jag har också liksom du observerat att det även bland Martinus-vänner finns lite olika inställningar i denna fråga och därför vill jag också betona att det jag nu skriver här är min egen uppfattning utifrån hur jag tolkar det Martinus skrivit.

På länken https://varldsbild.se/vagen-till-freden?fbclid=IwAR12Fy5L2KMxygbcCqM4BeITKzSn-MD85NfGI5Mnf039AzLJgtkrbS3osoA  kan du läsa Martinus artikel Vägen till freden (på svenska). Det är en artikel som för första gången var publicerad i Kosmos 1952, men som känns som om den var skriven idag utifrån vår nuvarande världssituation. Där skriver Martinus bl.a:

“Vägen till freden går endast genom förståel­sen av att urvalet av soldater, vilket vill säga urvalet av krigare, endast får ske bland dem som i hjärtat verkligen är krigare. Att tvinga individer, som av hjärtat är humanister och inte kan nännas att dräpa eller lemlästa le­vande väsen, till att bli krigare är alltså det­samma som att sabotera och ödelägga den redan skapade freden. Freden blir endast till i nästakärlekens jordmån. Om man inte passar och vårdar denna jordmån, skall man inte tro att man här kan frambringa fredens livgivande frukter.

Inom alla stater och folk finns det ett om­råde av väsen, som ännu är födda krigare, vilket vill säga väsen som tror att allt skall avgöras med makt. På rättens och humanite­tens område är de ännu i stor utsträckning analfabeter. Det är dessa väsen som är kri­gets och ofredens jordmån. Det är dessa väsen, som är de rättmätiga fienderna till andra staters krigare. Så länge en stat måste ha militär och skall mönstra soldater, måste den psykologiskt kunna skilja krigarna från humanisterna, så att den kan utvälja krigar­na till soldater och friskriva humanisterna, som ju inte har den minsta skuld i krigets existens. Staterna har ju alls inte råd att mis­ta sina humanister, eftersom ingen fred kan skapas annat än genom födda humanister. Att låta humanisterna eller fredsexperterna kämpa på slagfälten tillsammans med krigar­na är ju detsamma som att kasta ut barnet med badvattnet. Därmed saboteras alla be­tingelser eller möjligheter att skapa fred. Den enda vägen till beskydd mot det onda, mot andras överfall, våld och brutalitet, är inte dödsbringande sabotage, mord och dråp utan däremot detta att befria sig själv från allt av det slaget som finns i ens eget inre, ty det djuriska och dräpande i människans inre är källan till hennes eventuella krig mot nästan och de skador och mörka öden, detta medför.

Men mot denna återvändande verkan av mörk manifestation gentemot nästan finns det inget beskydd, likgiltigt hur mycket mi­litär eller hur många divisioner eller arméer av soldater, poliser eller rättsväsen, man än tror sig kunna finna skydd bakom. Ödet drabbar människan ofelbart, lika väl i stilla omgivningar som mitt i krigets dödsdans. Lagen går i uppfyllelse. Den som dräper andra med svärd, han skall själv bli dräpt med svärd. Vägen till freden går således uteslutande genom detta att ge vår nästa den fred och välsignelse, som vi själva önskar leva i.” (artikeln första gången publicerad i Kosmos nr 5 och 6 1952. Också publicerad i nr. 2/1991).

Men naturligtvis behövs i den kommande världsstaten, liksom i våra samhällen idag, under en övergångsperiod en polismakt som, så länge det är nödvändigt, kan beskydda de “svaga” eller mer humana mot de “starka” och mindre humana. I sitt födelsedagstal 1977, när han fyllde 87, sa Martinus bl.a. följande om det:

“Hur var det med Hitler-krigen? Det var ju domedag och det kommer mer domedag, den är inte så långt borta. Men under nästa århundrade kommer det att se helt annorlunda ut. Då kommer människorna att vara mycket upptagna med att omskapa världen. Stormakterna har mist sin makt och man kommer att förbjuda krig. Det blir förbjudet när man blir klar över det sinnessjuka i krigen… 

Stormakterna kommer att försvinna, och det kommer att bildas en gemensam överhöghet och en gemensam världspolis. Det kommer inte en världsregering precis med detsamma, men det kommer en världsöverhet. Det kommer att bli en annan fördelning av värdena runt om i världen, när värdena kommer under kontroll. Det kommer inte att fortsätta med att vara de stora anhopningar av värdena som i dag, där några få människor äger oljan och några andra äger en massa andra värden. Stora koncerner äger kolossala områden och de sitter och begär pengar och tjänar pengar och åter pengar, medan många människor skall arbeta och slita för det dagliga brödet, vilket de inte skulle behöva. Världen är så ofantligt rik att det kan bli en levnadsstandard för hela mänskligheten, som är högre än man kan föreställa sig en välbärgad mans levnadsstandard i dag. Det kommer att finnas rikligt åt alla.” (Martinus 87-årstal, Kosmos nr. 7/2009). 

Här kan man notera att när Martinus här talar om vad som kommer att ske ”under nästa århundrade”, så är det alltså vårt nuvarande århundrade han talar om. Men jag förmodar att krigen inte kommer att förbjudas förrän mot slutet av detta århundrade, eftersom vi först har mer ”domedag” att vänta (och det är väl det som nu har börjat, antar jag). Men det är också det som kommer att medföra så starka och omvälvande erfarenheter att en majoritet av världens befolkning blir inställda på att genomföra de fundamentala förändringar av världs- och samhällsordningen som Martinus nämner i citatet ovan. 

Vi är alla Försynens redskap – var och en på vårt eget individuella sätt. Därför kan förstås också Martinus-intresserade komma till lite olika slutsatser och tolkningar av vad man kan och bör göra i denna situation, men när Martinus fick frågan om vad vi kan göra när kriget kommer, så var hans svar “det viktiga är att hålla sig själv på rätt köl“. Att hålla sig på rätt köl betyder i alla fall för mig att försöka undvika att bli indragen i och mentalt ockuperad av krigets energier, även om den stora flocken eller massan blir det. När man förstår att det är Försynen som agerar i och genom allt och alla, och att krigen måste få rasa ut i vår värld för att omskapa krigarna till pacifister, kan man bara – liksom Jesus gjorde i Getsemane – be “ske icke min, men din vilja”. Som Martinus också framhåller finns det bara ett sätt att göra sig av med “fienderna” och det är att göra om dem till sina vänner! Så här uttrycker han samma tanke i artikeln Människans största fiende:

“Det finns endast ett enda realistiskt beskydd, och det består i att göra sig ett med alla levande väsen, att komma att älska dem man tror är ens fiender. När människan älskar människan, upphör fiendskapen. Och med detta upphörande börjar den nya himmel och jord där rättfärdighet bor, inte som en tvångsmässig företeelse som upprätthålls genom polis och rättsväsen, utan som ett naturligt anlag i individen. Alla kommer då att älska alla, liksom alla i dag för krig mot alla.” (Människans största fiende. Kosmos nr. 6/2018). 

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4/2022