Fråga: Kapitel 38 i Martinus bok “Logik” har rubriken: “Längtan efter att smeka alla andra levande väsen gör individen till “ett med Fadern”. Och det finns också väldigt många andra ställen i Martinus texter, där han kallar Gud för Fadern.
Begreppet Fadern är ju egentligen inte någon bra beteckning för Gudsbegreppet i hans filosofi, eftersom detta ju uttrycker alla feminina och maskulina typer av energier och företeelser i universum. Man borde ju då inte beteckna Gudomen med ett enkönat begrepp, som dessutom anknyter till en patriarkal samhällsstruktur som “inte borde finnas kvar i det riktiga människoriket”.
Visserligen så är beteckningen “Fadern” för Gud helt normal i den kyrkliga kristendomen, varifrån Martinus har hämtat sina bibelcitat och vars tankegångar han har vidareutvecklat och förklarat. Men å andra sidan tror jag Martinus själv har uttryckt, att han mestadels skrivit sina verk för framtidens människor.
Har Martinus själv kommenterat denna frågeställning någonstans? Har han visat någon medvetenhet om att beteckningen “Fadern” kan komma att betraktas som tvivelaktig av framtidens människor? (Den framtiden är ju redan här!).
Svar: Om man ser historiskt på saken så är ju ”Faders-begreppet” nära knutet till den person som bl.a. lärde oss att be bönen ”Fader vår”. Om sin och sin egen saks nära relation till upphovsmannen till denna bön skriver Martinus bl a:
Det har blivit vår uppgift att bestyrka Kristi kosmiska uttalanden och att rättfärdiggöra hans mission och därmed vara med om att frigöra hans kärleksfulla och gudomliga uttalanden från all den övertro och allt det missförstånd som i dag praktiseras i hans namn. (Livets Bog, del 7, stycke 2621).
Därför var det viktigt för Martinus att också kunna ge en kosmisk förklaring till detta ”Faders-begrepp” och visa att det kosmiskt sett inte är ett könsbundet begrepp, liksom han också förklarar att Bibelns Adam, det maskulint klingande namnet till trots, inte var ett maskulint utan ett dubbelpoligt väsen. Och liksom Martinus eget begrepp ”moderenergin” inte syftar på en feminin energi, utan på den samlade världsenergi som yttrar sig i de kosmiska grundenergier han kallar instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne.
Man kan säga att Martinus genom sin egen användning av och analys av både faders- och modersbegreppet har ”polförvandlat” dessa begrepp från enpolighet till tvåpolighet! Och att det var det som förmodligen var meningen med att han använde dessa begrepp, även om det naturligtvis kan sticka en del moderna läsare i ögonen. Men det torde vara ett övergående problem, eftersom hans analyser i allt och överallt visar på balansen mellan det maskulina och det feminina, och den därav alstrade allkärleken, som hela världsalltets grundton!