Ja, det är intressanta frågor. Men eftersom jag själv inte är kosmiskt medveten och därför inte av egen kraft kan överblicka dessa stora kosmiska sammanhang får jag hänvisa till hur Martinus motiverar det han påstår. I stycke 284 i Livets Bog del 1 skriver han t.ex:
Här måste man förstå att absolut inget levande väsen för sin utveckling är evigt knutet till det klot där det för tillfället upplever livet; det har haft en föregående och kommer att få en efterföljande utveckling på helt andra klot i världsalltet. Väsendenas utveckling manifesterar sig härigenom i banor som sträcker sig från klot till klot. Ett väsens nuvarande manifestationstillstånd eller jordtillvaro är alltså lika med det samlade resultatet av en föregående tillvaro på andra klot. Varje jordväsen bär därför också i sitt nuvarande lokala liv prägeln av denna sin förjordiska tillvaro. Och sådana väsen, som för närvarande befinner sig på ett och samma klot, men som genom en förfluten tillvaro kommit från helt andra världar in i deras nuvarande, blir därför helt olika präglade, i samma mån som deras tidigare tillvaro skiljer sig åt genom att inte ha ägt rum på samma klot. Denna prägling kan i sin tur vara av så olikartad natur att väsendena kan analyseras som obesläktade. Då de starkt eller svagt besläktade väsendena ju utgörs av dem som mer eller mindre har passerat samma klot i sin tidigare tillvaro, framträder här den eviga utvecklingen genom de besläktade väsendena, som vi tidigare nämnt, i formen av banor. Eftersom sådana banor har otaliga sekler och klot bakom sig, har de i Livets Bog fått namnet “kosmiska utvecklingsbanor”. Eftersom dessa banor i själva verket utgör den yttersta konsekvensen av individernas vandring genom besläktade erfarenhetszoner, manifesterar de sig i den dagliga tillvaron som uttryck för “arter”. De kosmiska utvecklingsbanorna är därför detsamma som källan till arternas uppkomst. Den eviga utvecklingen manifesterar sig alltså i form av kosmiska utvecklingsbanor, vilka i sin tur betingar att väsendena kommer att framträda i tillvaron såsom besläktade eller obesläktade arter, och genom denna omständighet kommer tillvaron att i fråga om variationen av kroppar och former för livsupplevelse uppvisa en rik mångfald. (https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=284).
Och i stycke 285 skriver han om insekterna, som väl är den utvecklingsbana på vår planet som i yttre mening skiljer sig mest från vår egen bana:
För den kosmiska synen utgör dessa små väsens dagliga liv i själva verket en saga om en förjordisk tillvaro, om ett liv i främmande världar – världar som i fråga om natur, storlek och andra förhållanden helt skiljer sig från jordklotets tillstånd. Dessa från en förjordisk tillvaro ännu synliga realiteter yttrar sig bland mycket annat däri, att dess väsen är utrustade med kroppar som när det gäller fysisk styrka i förhållande till sin storlek kommer alla andra väsen på jordklotet att te sig som rena veklingar. Vidare bildar de samhällen, som i fråga om inbördes organisation och individordning i jämförelse med vissa primitiva jordmänniskosamhällen inte lämnar något övrigt att önska, och som inom sitt eget utvecklingssteg i jordzonen fullständigt saknar motstycke. (https://www.martinus.dk/sv/tt/index.php?bog=51&stk=285).
Men även om insekterna alltså är “utomjordingar” så går de alltså igenom ett avsnitt av sin utveckling här hos oss. Men uppenbarligen bara ett visst avsnitt. Citat från min artikel “Myrornas språk”:
På motsvarande sätt är också insekternas speciella typer av organismer ett resultat av vissa naturförhållanden. Men alltså naturförhållanden som starkt skiljer sig från de jordiska. Jorden tillhör sålunda inte kategorin “hemklot” för insekternas vidkommande. De är snarare ett slags “gäster” här. “Gäster” som bara upplever ett begränsat avsnitt av sin utveckling från djur till människa här på detta klot.
Detta är också förklaringen till att det kan förefalla som om utvecklingen stod stilla bland insekterna. Till synes lever ju till exempel myrorna här samma liv som de gjort i årtusenden. Detta skulle kunna förleda oss till att tro att dessa varelser inte är underkastade någon utveckling i vår mening. Varje ny myrgeneration förefaller bara att upprepa och återskapa den föregående generationens livsbetingelser. Men detta är alltså en “synvilla”, förorsakad av vårt alltför trånga och materialistiska synfält. Om vi med kosmiska ögon kunde se den verkliga individen eller det verkliga levande väsendet bakom den organism som vi kallar en “myra”, så skulle vi se att denna individ, när den blev mogen att beträda nästa steg i sin evolution eller utveckling, genom reinkarnationen överfördes till ett annat klot där betingelserna för denna fortsatta utveckling är bättre.
Man får alltså föreställa sig att det till exempel finns speciella “myrklot”, där “myrans” färdigskapelse eller fullkomliggörelse till “riktig människa” äger rum (https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/myrornas-sprak/).
När det gäller din andra fråga om var vi befinner oss när vi är diskarnerade, så är det riktigt att Martinus skriver att vi då befinner oss i jordklotets andliga kroppar. Men detta ska nog inte tolkas som att vi är bundna här på samma sätt som när vi är fysiskt inkarnerade. Medan den fysiska världen är en värld av tid och rum, så är den andliga världen en tillståndsvärld, där bara begränsningarna i vår egen mentalitet sätter gränser för vår rörelsefrihet. I ett föredrag som för några år sen varit publicerat i tidskriften Kosmos – har tyvärr glömt föredragets titel och när det var publicerat (kanske någon annan som vet det?) – nämner han t.ex. att vi om vi är intresserade av mänsklighetens sociala framtid, så kan vi när vi är diskarnerade besöka och få inspiration i andra världar som har kommit längre i den utvecklingen. Och vi kan kanske till och med inkarnera på en sådan planet om vår längtan är tillräckligt stark och om vi har de ödes- och talangmässiga förutsättningarna för det.