Fråga: Teknik, robotar och artificiell intelligens (som det nya chatbots) blir allt viktigare i praktiskt taget alla delar av samhället. Har Martinus sagt eller skrivit något om det? Ska vi känna rädsla eller hopp inför framtiden?
Svar: Tack för din fråga om detta i dagens samhälle högaktuella ämne! En utveckling som i högsta grad är förutsedd och förutsagd av Martinus. I en artikel skriven 1966 med titeln De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen (1) skriver han om att jordklotet – och därmed också vi som dess ”hjärnceller”– just nu är föremål för mycket starka “makrorefleximpulser”, dvs impulser som är ett resultat av jordklotets kommunikation med andra högt utvecklade klotväsen. Impulser som bl.a. ligger bakom den otroligt accelererande tekniska utvecklingen under de senaste drygt hundra åren på vårt klot. Han skriver där bl.a:
Mänskligheten blev på sagolikt kort tid utrustad med ett hav av materiella tillgångar. Maskiner alltifrån grävmaskiner till elektronhjärnor är i dag självklara. Men nya och mer sagolika uppfinningar är på väg, apparater och elektriska företeelser som människorna i dag nästan omöjligt kan föreställa sig kommer att utvecklas och bli självklara. Fabriker som kan skapa fabriker och maskiner som kan skapa maskiner, vilka genom sinnrika, kombinerade automatstrukturer endast behöver en nästan mikroskopisk grad av mänsklig betjäning eller tillsyn, kommer också att bli vanliga.
När den nya makrorefleximpulsen sålunda befordrar människornas utveckling till genier i materiell skapelse, ingår detta också som ett oumbärligt led i den gudomliga skapelseplanen. (https://www.martinus.dk/da/onlinebibliotek/dtt/index.php?bog=81&stk=40&pkt=15)
Om målet med denna utveckling har Martinus formulerat sig på följande sätt i ett föredrag med titeln Himmeriges rige:
Men i varje fall kommer människorna nå en sådan utveckling att de kommer att behärska allt vad som existerar av maskiner, apparater osv, alltså hela kulminationen av detta område. Då kommer de också att kunna verka på andra klot. Det vill säga att det kan de medan de befinner sig i den fysiska delen av ”himmeriges rige” (det ”riktiga människoriket”), där de materialiserar sig fysiskt och där de också hör hemma på det andliga planet och dematerialiserar sig. I kraft av deras förmåga att materialisera sig på det fysiska planet har de ju nu förmågan att med sin tanke skapa de maskiner, som de en gång har lärt. När de med sin tanke behärskar denna skapelse kan de ju materialisera sådana maskiner och därför kan de verkligen besöka andra världar och göra sig fysiska och resa fysiskt, det är verkligen en realitet för varelserna i de högsta sfärerna, alltså de färdiga människorna i Guds avbild. (Föredraget Himmeriges rige kan avlyssnas på länken https://www.martinus.dk/da/onlinebibliotek/foredrag/index.php?nr=100).
Han skriver också om den tekniska utvecklingens mission – och även om de problem den skapar i vår värld i dag – i Livets Bog, del 1, stycke 109. Som han där beskriver det innebär den tekniska utvecklingen att mänskligheten egentligen håller på att skapa sig en utomordentligt rik fond av fri tid! En fri tid vars högre ändamål och mission är att möjliggöra att allt mer av den mänskliga energin och skaparkraften kan överföras från det fysiska till det andliga området. Vi kan alla, för första gången i jordmänsklighetens historia, få möjlighet att utveckla våra slumrande talanger på kulturens, konstens och vetenskapens område! Och därmed befria oss från den förbannelse som uttalades i Gamla testamentet i Bibeln med orden ”du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett” (Första Moseboken 3:19).
Vi har dock inte hittills lärt oss att fördela och administrera denna fria tid i kontakt med livets lagar – och det är det vi nu måste lära oss. Det betyder att vi måste lära oss att fördela den ständigt växande fonden av fri tid på ett sådant sätt att den kommer alla samhällets individer till godo, och inte som hittills – som ett resultat av egoismens fördelningsprinciper – får till konsekvens att somliga nu håller på att gå under av arbetslöshet, medan andra håller på att gå under av det motsatta skälet, dvs stress och överansträngning p.g.a. alldeles för mycket arbete.
Teknologin är i sig själv bara ett verktyg som kan användas till både ”goda” och ”onda” syften. En kniv eller en pistol kan aldrig vara orsaken till ett mord. Orsaken finns alltid hos det ”något” som använder kniven eller pistolen. På samma sätt kan inte maskinerna vara orsak till människors arbetslöshet. Orsaken finns även här hos det ”något” som använder maskinerna och för vilket syfte de används, vilket i sin tur bestäms av vår moraliska utvecklingsnivå. Vår utveckling från djur till människa är ju enligt Martinus primärt en moralisk utveckling.
Det gör att vi har anledning att se framtiden an med stor glädje och optimism, även om det just nu är många problem och vanskligheter som först måste övervinnas. Men det är ju det som gör oss klokare…
Noter:
1) De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen. Ingår i Artikelsamling 1. I den svenska utgåvan heter boken Artiklar 1945-1972. Artikeln finns också publicerad i Kosmos nr 2/1993.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 4/2023.
Poddsamtal om tidskriften Kosmos nr 4, 2023, som är ett temanummer om AI (artificiell intelligens).
https://kosmologipodden.se/?p=4707
Som jag ser det är det med artificiell intelligens som med gängse intelligens, samt med öht allt av redskap och verktyg livet tillhandahåller det levande väsendet; dvs, allt kommer förr eller senare att visa sig vara till nytta för det ljusets slutmål som gör mörkret värt sitt pris. Men härvid visar det sig att det är först på ens eget kors som mörkret vänds till ljus och som man härvid “föds på nytt”… (något som ur ett mera begränsat jordmänskligt perspektiv får allt av resurser att i kombination med denna jordmänskliga ofärdighet leda till såväl växlande lycka som elände… tänker jag… ;o))
Hej Peter! Så är det förvisso. Utan det utvecklingsperspektivet blir mörkret i världen bara mörkt, men dessbättre är det en synvilla ur det kosmiska perspektivet.
Hej Olav!
Ja, du slår huvudet på spiken i detta stycke: “Vi har dock inte hittills lärt oss att fördela och administrera denna fria tid i kontakt med livets lagar – och det är det vi nu måste lära oss. Det betyder att vi måste lära oss att fördela den ständigt växande fonden av fri tid på ett sådant sätt att den kommer alla samhällets individer till godo, och inte som hittills – som ett resultat av egoismens fördelningsprinciper – får till konsekvens att somliga nu håller på att gå under av arbetslöshet, medan andra håller på att gå under av det motsatta skälet, dvs stress och överansträngning p.g.a. alldeles för mycket arbete.”
Hur ser du på det här problemet? Hur långt ska det behöva gå innan vi ens börjar ta i det?
Mig förefaller det finnas starka ideologiska låsningar kring detta och vi fortsätter kräva av människor att de ska jobba 40 timmar i veckan, trots att dels massor av människor går utan något att göra, dels massor av människor sliter ut sig, som du skriver. Och det är ju fler som gör denna analys, till exempel Roland Paulsen. Sedan har ju produktiviteten mångdubblats sedan 8-timmarsdagen infördes. Och nyligen läste jag att fram till slutet av 70-talet följdes produktivitetsökning och löneökning åt, men sedan dess har löneökningen (i reala tal) planat ut medan produktivitetsökningen fortsätter uppåt i oförminskad takt. Alltså ökar den delen av arbetstiden som inte betalas utav arbetsgivaren (-tagaren?) utan som denne behåller för egen vinning. Somliga ser detta som helt naturligt, alltså att ägaren av produktionsmedlen också ska äga typ hela vinsten av en mekanisering. Men glömmer man inte då att det är andra människors arbete som en gång satt honom i den position han är nu, även om han förstås räknat ut allt, eller en stor del av strategin, själv?
Hur ser du på saken – hur långt ska det gå innan vi i samhället på bred front börjar ta i dessa delikata frågor och vad är det som hindrar oss nu? Är det ideologiska låsningar, som jag skisserar?
Hej Lars!
Tack för dina synpunkter som jag helt delar. Den svenske ekonomiprofessorn Gunnar Adler-Karlsson formulerade på sin tid om det gamla politiska slagordet “Arbete åt alla” till “något arbete åt alla istället för full sysselsättning åt några”, vilket kan sägas uttrycka kärnan i tanken bakom arbetsdelning. För att ta ett konkret exempel, så skulle – om vi hade 6-timmars arbetsdag istället för nuvarande 8 timmar – 24 mänskliga arbetstimmar kunna fördelas på 4 individer istället för som nu 3.
En annan känd förespråkare för arbetsdelning var den fransk-österrikiske filosofen och samhällsdebattören André Gorz, vars idéer haft ett stort inflytande inom såväl den socialistiska som den ekologiska rörelsen på kontinenten. Han menade att den fortsatta automatiseringen gör det möjligt och nödvändigt att förändra hela arbetslivet. Hans framtidsvision gick kortfattat ut på ett vi måste dela upp vår tillvaro i två sektorer: dels en “nödvändig producerande sektor” – där vi alla måste arbeta och dra vårt strå till stacken, dock inte alltför många timmar i veckan – och dels en “fri autonom sektor”, där vi får möjlighet att berika och utveckla oss själva genom de sysselsättningar som intresserar oss mest. I en tidningsintervju säger han bl.a:
“Vi vet att produktionssektorn kan begränsas ganska avsevärt. Vi kan räkna ut att vi har ett visst antal arbetstimmar att utföra på ett år. Vi är så och så många. Med en enkel beräkning får vi fram hur många timmar var och en behöver arbeta.” (Ur “Dagens Nyheters” söndagsbilaga 2/1 1983).
Dessa tankegångar ligger mycket nära det Martinus framför i 4:e kapitlet av Livets Bog. Martinus förklarar där att varje individ i den kommande världsstaten tilldelas ett visst bestämt antal “normalarbetsdagar” eller timmar per vecka inom de fack eller verksamhetsområden, där han eller hon har sina intressen och anlag. Alla kommer således att arbeta med sin “hobby”. Detta är – för att använda Gorz terminologi – tillvarons “nödvändiga och producerande sektor”. Denna sektor blir en förhållandevis liten del av tillvaron i världsriket, eftersom arbetstimmarna fördelas rättvist på alla arbetsdugliga individer och den vid det laget långt framskridna automatiseringen gör att behovet av mänsklig arbetskraft radikalt har minskats. Den stora “sektorn” i världsriket blir alltså den “fria autonoma sektorn”, som inte blir en sysslolöshetens sektor, utan en sektor full av andliga och kulturella sysselsättningar. Eller för att citera vår gamle socialdemokratiske finansminister Ernst Wigforss:
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Men – och det är viktigt att påpeka – detta kommer aldrig att kunna förverkligas inom ramen för nuvarande värdeadministration och penningsystem. Så länge “penningmakten” – och därmed egoismen – äger värdena, och produktionen därför sker för profit, och så länge arbetsfria inkomster möjliggörs genom det nuvarande penningsystemet, så länge kommer det också att vara omöjligt att få någon rätsida på dessa problem. Det finns t.ex. ingen garanti för att en arbetstidsförkortning som genomförs inom ramen för det nuvarande systemet verkligen skulle leda till att det skapas fler jobb. Så länge “penningmakten” består, består även dess intresse att pressa ner arbetskraftskostnaderna så mycket som möjligt, vilket ju också är en nödvändighet för att kunna överleva i den hårdnande internationella konkurrensen. Det blir här en olöslig motsättning mellan å ena sidan profitens och konkurrensens krav och å andra sidan kravet på att rättvist fördela jobben i samhället. Det vill säga olöslig inom ramen för det rådande systemet. I min artikel ”Den fria tidens tillväxt” har jag utvecklat tankegången lite vidare så jag får hänvisa till den. Se https://www.kosmiskresenar.se/essaer/den-fria-tidens-tillvaxt/
Tack för utförligt svar Olav! Ska läsa din essä om fria tidens tillväxt – ämnet låter hoppfullt!
Kan väl säga att jag upplever det här ämnet som mer och mer aktuellt ju äldre jag blir, då orken tryter i motsvarande grad, får jag väl säga.