En av vår tids populäraste och mest omhuldade myter är myten om den “fredlige vilden” – naturmänniskan som lever i fred och harmoni med omgivningen och naturen. För somliga västerländska betraktare representerar detta naturmänniskotillstånd ett slags ursprungligt paradistillstånd. Ett tillstånd som innebär en kontrast till den moderna tidens våld, stress, kaos och förvirring. Och det ska inte förnekas att den uppfattningen eller tolkningen har en viss poäng. Naturmänniskan är inte i disharmoni med sig själv och sin egen natur på det sätt som blivit ett av den moderna kulturmänniskans främsta kännemärken. Inte heller den dräpande kapaciteten har hos naturmänniskan nått det överdimensionerade och kulminerande stadium som är en produkt av den materialistiska vetenskapens och teknologins framväxt i den så kallade civiliserade världen. Dräpande som sexuell perversion verkar också vara ett fenomen som inte hör hemma i naturmänniskans värld, liksom inte heller miljöförstöring och rovdrift på naturen.
Kosmiskt medvetande i instinktens form
I Martinus världsbild finner vi en förklaring på dessa förhållanden. En förklaring som inte romantiserar naturmänniskotillståndet, men visar att det är en naturlig frukt av ett medvetandestadium där instinktenergin i hög grad vägleder och beskyddar individen. Eftersom denna instinkt bland annat utgör de automatiserade eller omedvetna resterna av ett gammalt kosmiskt medvetande (från föregående “utvecklingsspiral”) ger det naturmänniskan det beskydd och den kontakt med livets lagar som hon behöver och är beroende av under denna fas i utvecklingen. Det är också detta gamla kosmiska medvetande i instinktens form som gör att naturmänniskan spontant uppfattar alla rörelser och manifestationer i naturen som “livsyttringar” och som hos henne också skapar en orubblig övertygelse att det finns en osynlig värld bakom den synliga (se Livets Bog del 3 st. 674-75). Här finns även förklaringen på det av många forskare omvittnade psykiska fenomen och förmågor som är naturliga eller normala inslag i naturmänniskans liv.
Att naturmänniskan inte kan mäta sig med “kulturmänniskan” i dräpande kapacitet, och att hon har vissa psykiska förmågor, gör henne emellertid inte till ett fredens väsen. Det är t.ex. ett väldokumenterat faktum att den enda kontakt eller “kommunikation” som många av de tämligen isolerade stambefolkningarna i Nya Guineas urskogar haft med varandra fram till modern tid har varit i form av krig.
Ett ursprungligt mönster
I ett annat av världens stora urskogsområden, Amazonas i Sydamerika, finns också mer eller mindre isolerade folkstammar som lever på en primitiv nivå. Två av dessa stammar har nu blivit föremål för långtidsstudier av forskare som speciellt intresserat sig för att kartlägga våldets mekanismer och rötter bland dessa människor. Det är de båda amerikanska forskarna Napoleon Chagnon och John Patton vid Center for Evolutionary Psychology vid University of California i USA som nu lagt fram sina rön enligt tidningen Metro den 23/12 1998.
Chagnon är sedan länge känd för sina skildringar av yanomamoindianerna i gränslandet mellan Brasilien och Venezuela. Patton har i många år levt med achuarindianerna i Ecuador. Båda dessa folk lever på ett primitivt stadium och har först relativt nyligen kommit i kontakt med den moderna civilisationen och industrisamhället. De kan därför, enligt forskarna, tjäna som en tänkbar modell för en rad ursprungliga beteenden och livsmönster.
I detta livsmönster har våldet en framträdande roll. Mordfrekvenserna hos bägge folken tillhör de högsta i världen. I sina studier av achuarfolket konstaterade Patton snart att våldet och morden inte handlade om kamp om resurser. Inte heller hämndaktioner för att försvara familjens heder var någon huvudorsak. Vad det i stället framför allt handlar om är den status som våldshandlingarna för med sig. Samma sak gäller för yanomamofolket. Högst rang och status har de män som dräpt flest “fiender”. Och män med hög status har i genomsnitt två och en halv gånger så många fruar som andra män, och tre gånger så många barn.
Våld och sexualitet
Här är, menar jag, forskarna något centralt på spåren. Inom utvecklingspsykologin har ju våldets rötter hittills oftast förklarats med dåliga uppväxt- och samhällsförhållanden plus kanske politisk manipulation och propaganda i samband med krig. Men det förklarar inte varför beredvilligheten att slå ihjäl medmänniskan finns där från början. Chagnon och Patton menar alltså att den fundamentala orsaken till detta har med vår sexualitet att göra, eftersom våld som sagt ger status och denna status ger våldsutövaren fördelar i kampen om det motsatta könets gunst.
Här har alltså de båda forskarna från en rent materialistisk eller biologisk utgångspunkt kommit till samma facit som Martinus från sitt andligt-vetenskapliga perspektiv. Utifrån det senare perspektivet är det “den sexuella enpoligheten”, d.v.s. vårt framträdande som män respektive kvinnor, som är inte bara våldets utan överhuvud taget själviskhetens eller egoismens grundorsak. Denna sexuella polinställning gör nämligen vår livslycka beroende av att vi kan erövra och äga individer av motsatt kön, och i vår strävan att uppnå eller erövra denna lycka blir med nödvändighet medväsendena av vårt eget kön mer eller mindre till rivaler och konkurrenter. I detta förhållande finns alltså både egendomsbegärets och fiendskapens djupaste rot och källa.
Det har sin betydelse att den vetenskapliga forskningen på sitt sätt kan bekräfta den bilden eller analysen. Ännu större betydelse får det när forskningen i framtiden inte bara kommer att rikta sitt sökarljus bakåt utan också framåt i mänsklighetens rörelseriktning. Då kommer den inte endast att kunna belysa våldets rötter utan också de nästakärlekens och fredens rötter som nu börjar spira i allt fler människors inre; de rötter i vars jordmån våldet och egoismen inte längre kan trivas och växa, d.v.s. de rötter som är den kosmiska vårens budbärare.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-1999.