”En utvecklad människa känner aldrig stolthet, utan bara glädje över att kunna vara till gagn” (Martinus)
Stolthet framhålls ofta som en positiv mänsklig egenskap. En positiv självkänsla som är viktig för det personliga välbefinnandet. Det finns mycket som man kan vara stolt över. Man kan t ex vara stolt över sina förmågor och egenskaper, sina prestationer och framgångar, sin börd och sin nationalitet m m, m m.
Man kan kanske också känna stolthet över att vara en duktig kosmolog? Stolt över att se sina mödosamt nedpräntade funderingar tryckta och publicerade i denna tidskrift t ex. Stolt över att spela en roll i världsåterlösningens tjänst som skribent och lärare. Tänk bara vilken ära och berömmelse som väntar i framtiden!
I samtiden blir man visserligen inte nämnvärt ärad och berömd, och det kan ju vara till förtret när man, som jag, har flera gamla ungdomsvänner som redan blivit berömdheter. En sitter t ex i dag på en ministerpost i Sveriges regering, en annan är en ärad och framgångsrik filmregissör och en tredje nådde sin berömmelse inom sportens värld. Och jag då? Ja, jag har också, i min ungdom, försökt mig på både sport och politik, men inte med samma framgång som mina nyssnämnda gamla vänner. Men i mina svaga stunder har det hänt att jag har tänkt: Vänta ni bara; er tid är nu, men min kommer! Jag har ju, till skillnad från dem, satsat min energi och kraft på något som kommer att bära frukt först en bra bit in i framtiden.
När sådana tankar dyker upp kan åskådaren i mig registrera förloppet och ställa diagnosen: högmodets och äregirighetens arméer anfaller; här gäller det att ta skydd! Vad kan man då skydda sig med?
Först och främst den insikt som Martinus förmedlar till oss när det gäller vår personliga insats och roll, och som också uttrycks i bönen ”Fader vår” i följande ord: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”. Dessa ords innebörd, förklarar Martinus (se boken ”Bönens mysterium” kapitel 17), är att vi frånkänner oss all personlig ära och stolthet för det vi skapar och presterar, och i stället ger Gudomen hela äran, hela ”makten och härligheten”. Det är Gudomen som skapar och upplever genom oss. Den personliga stolthet vi kan känna för något som vi är eller något som vi har presterat är alltså en ren illusion. Illusion i den meningen att vi ger oss själva en roll som inte är verklig eller sann. Denna illusion blir också ett hinder för den gudomliga skaparkraftens fria flöde genom oss. Den kan vi bara vara i kontakt med i den mån vi mer eller mindre lyckas glömma oss själva och våra personliga ambitioner.
Vad är stolthet?
Vad stoltheten egentligen uttrycker är en fariseisk självbelåtenhet. En belåtenhet med att i någon mening känna sig ”förmer” än omgivningen. Stolthet och verklig jämlikhet eller likvärdighet är oförenliga storheter, därför att om vi alla, kosmiskt sett, är likvärdiga eller jämställda finns det ju inget som jag exklusivt kan vara stolt över för egen del. Upplevelsen av stolthet hänger alltså ihop med upplevelsen av ”exklusivitet”, dvs upplevelsen av att i någon mening vara ”annorlunda” än omgivningen. Om inte denna känsla eller upplevelse fanns där, fanns det ju inget som motiverade känslan av stolthet. Upplevelsen av stolthet förutsätter med andra ord också någon form av – medveten eller omedveten – värderingshierarki. Det förutsätter att något värderas som finare, bättre eller mer värdefullt än något annat.
Nu kan man kanske invända att upplevelsen av stolthet också kan vara en väg för dem som traditionellt varit nedvärderade och diskriminerade p. g. a. ras, kön, sexuell läggning m m att just kunna känna sig likvärdiga och jämställda med alla andra. Något ligger det kanske i det, men även i dessa fall är ju upplevelsen betingad av att världen delas upp i ”vi” och ”de andra”. Det är med andra ord en upplevelse som betingas av en viss grupp- eller flocktillhörighet. Och flockprincipen är, även i sina mer sofistikerade jordmänskliga former, alltid djupast sett ett uttryck för den djuriska självbevarelsedriften och självhävdelsemetoden. Så länge det s k människovärdet är avhängigt sådana kategorier är det inget människovärde i detta ords sannaste och djupaste betydelse.
Den verkliga människan är nämligen frigjord från alla andra tillhörigheter och identiteter än den individuella och den universella. Och hos denna människa förenas den individuella och den universella identiteten i en enda gudomlig identitet som omfattar allt och alla.
Stolthet och ödmjukhet
Att stolthet inte är vägen till människovärdet och människovärlden avslöjas också av det förhållandet att den ”stolta” individen ofta är en individ som har svårt att förlåta (och också att själv be om förlåtelse) och svårt att se och erkänna egna fel och brister. Sådant blir nämligen ett hot mot den stolta fasaden. Det blir till sprickor i denna fasad, som kan tolkas som svaghetstecken, och är det något som stoltheten är rädd för så är det just att visa svaghet.
Stoltheten är därför ödmjukhetens kontrast eller motsats. Ödmjukhet definieras av Martinus som ”insikten om ens egen ofullkomlighet eller mentala begränsning” (”Vägen till invigning” kapitel 1). Denna insikt är, framhåller Martinus, ”nyckeln till visdomens port”.
Endast genom att vi oförbehållsamt ger upp vår tillkämpade stolthet och duktighet, vår självtillräcklighet, kan vi börja överskrida denna självtillräcklighets gränser och få verklig känning med det gränslösa ljushavet på andra sidan porten.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-1997.