Som fisken i vattnet…

 

Bild: Pixabay

”En dag simmade Sköldpaddan djupt nere i havet när han mötte två små fiskar.

”Hejsan”, sa Clownfisken. ”Får vi ställa en fråga till dig?”

”Javisst”, sa Sköldpaddan.

”Vår vän säger att hela världen inte består av vatten,” sa Hornfisken. ”Han säger att det finns en plats som kallas Land, men vi tror inte på honom. Är det verkligen sant?”

”Oh ja”, sa Sköldpaddan. ”Er vän har rätt. Om ni simmar högt, högt upp tar havet slut och allt blir annorlunda.”

”Inget mer hav?” sa Hornfisken.

”Inget hav alls”, sa Sköldpaddan.

”Men hur kan fiskarna där uppe simma om där inte finns något vatten?” frågade Hornfisken.

”De simmar inte”, sa Sköldpaddan. ”

(”Sköldpaddan och fiskarna” ur boken ”Korta godnattsagor” av Sam Taplin).

Läste just denna godnattsaga för min 7-åriga dotter och tyckte att det var en mycket träffande beskrivning av den begränsning som det innebär att leva bunden i ett visst element – omedveten om att livet också bjuder eller består av andra element än detta. Martinus uttrycker samma sak på följande sätt:

”Liksom fiskens kropp är byggd för att befordra ett liv i vattnet och fågelns för ett liv i luften, är den fysiska kroppen byggd för att befordra ett liv i tiden och rummet. Och liksom gränsen för fiskens rörelseområde är vattnet, så är tiden och rummet gränsen för medvetandelivet hos det väsen som ännu bara kan förnimma genom den fysiska kroppen.” (Livets Bog 1 stycke 236).

När vi tror att det inte kan finnas något annat livselement än den fysiska världen, och dess tid och rum, befinner vi oss alltså i samma situation som fisken i vattnet, som inte anar något om den oändliga horisont och rymd som öppnar sig ovan vattenytan.

Vattnet är ju omslutet av luft och land, och luften är i sin tur omsluten av det vi kallar ”rymden”. Vad är då denna ”rymd”? För inte så länge sedan trodde man ju att den bara var tomrum eller vakuum. Men idag vet man bättre, eftersom man upptäckt att detta ”tomrum” i själva verket är – om än osynligt för fysiska ögon – fyllt av energi, av ”strålar och vågor”.

Medvetandet och materiens kretslopp

”Strålar och vågor” är också, visar Martinus, den materia som alla våra tankar, känslor, minnen och drömmar är gjorda av. Men eftersom dessa strålar och vågor är otillgängliga för fysiska sinnen, och därmed för fysisk forskning, kan de ju inte utforskas av den materialistiska naturvetenskapen. Men det betyder inte att de är ”immateriella”. De är liksom allt annat skapat en del av materiens kretslopp, närmare bestämt det tillstånd i detta kretslopp som Martinus betecknar som det ”strålformiga”, som är materiens fjärde och för oss osynliga existensform vid sidan av den fasta, flytande och gasformiga materien. Ja, detta strålformiga tillstånd är dessutom basen för de ovan nämnda övriga tre formerna av materia. Citat:

På samma sätt som all materia kan framträda som “fast”, “flytande” och “gasformig”, kan den också framträda som “strålformig”, i synlig eller osynlig form. Och liksom den fysiska organismen inte kan existera utan att vara ett samspel mellan materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd, så kan detta samspel omöjligt äga rum utan att vara baserat på det “strålformiga” tillståndet. (Livets Bog 2 stycke 588).

Och vidare:

Individens öde är sålunda helt baserat på jagets opererande med materien, d.v.s. dess kombinering av materier av olika konsistens eller framträdande i de fyra olika kretsloppstillstånden. Med hjälp av materiens “fasta”, “flytande” och “gasformiga” tillstånd skapar individen den fysiska delen av sitt öde, såsom den fysiska kroppen eller organismen och de härigenom alstrade yttre företeelserna eller manifestationerna. Genom det fjärde tillståndet skapar han den medvetenhetsmässiga, “själsliga” eller “andliga” delen. Genom materiens “strålformiga” tillstånd får individen material för skapandet av sina tankar, sitt medvetande och sin viljeföring. Det är i dessa “strålformiga” materier som jaget skapar sina “själsliga” eller “andliga” kroppar, instinkt-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minneskropparna, som i sin tur betingar dess skapelse av tyngdkroppen eller den fysiska organismen. (Livets Bog 2 stycke 590).

Sett från den ”tekniska” sidan är skillnaden på de fyra materietillstånden bara en skillnad i täthetsgrad, där den fasta materien är den mest förtätade och den strålformiga den minst förtätade – med den flytande och den gasformiga materien som övergångstillstånd mellan dessa båda ytterpunkter eller kulminerande kontraster. Det är apropå det intressant att inom fysiken sägs en rymd befinna sig i vakuum, när trycket är mindre än en tusendel av atmosfärstrycket. Men den definitionen visar ju också att det man här kallar ”vakuum” inte är något verkligt vakuum eller tomrum, utan bara en beteckning för ett tillstånd som definieras i förhållande till det atmosfäriska trycket. Och denna för våra sinnen ”tomma rymd” är alltså, enligt Martinus, överallt fylld av medvetande eller strålformig materia! Så är det både i ”tomrummet” mellan partiklarna inne i vår egen organism och i ”tomrummet” mellan partiklarna eller himlakropparna ute i det stora makrokosmos!

Den rymd som närmast omger oss är alltså jordklotets medvetande, som också är detsamma som vår andliga värld, dvs den värld vi går över i när vi lämnat den fysiska kroppen. Liksom vi – när vi är fysiskt inkarnerade – är en ”cell” i jordklotets fysiska organism, så är vi, när vi befinner oss i det andliga eller diskarnerade tillståndet, en ”cell” i jordklotets andliga organism eller medvetande.

Är livet något som vi är eller något som vi har?

”Döden” är alltså bara en av livets många förvandlingar eller det Martinus kallar ”den andra födelsen”, dvs en födelse in på det andliga planet. Livet är något som vi är – inte något som vi har. Något som vi har kan vi äga eller mista – som vilken ägodel som helst – men något som vi är kan vi varken äga eller mista, eftersom det är något som vi djupast sett är identiska med.

Att detta inte bara är en lek med ord visas av hur vi upplever livet. Livets upplevelse är en evigt fortgående förvandlingsprocess såväl fysiskt som psykiskt. Jag har inte samma fysiska kropp i dag som jag hade som nyfödd eller som barn och ung, och mitt psyke eller medvetande är en evigt rinnande ström av tankar och känslor som kommer och går, som föds och dör. Men det finns en sak som består oförändrad genom alla dessa förvandlingar och det är att det är ett och samma jag som upplever allt detta, det är samma jag som har upplevt hur det är att vara barn, ung och så småningom vuxen; det är samma jag som upplever alla dessa tankar och känslor som rastlöst kommer och går hela tiden.

Hur kan vi förklara denna oföränderlighet eller kontinuitet i jag-förnimmelsen? Den kan ju inte förklaras varken utifrån vår föränderliga fysiska kropp eller utifrån vårt ännu mer föränderliga psyke eller medvetandeinnehåll. Tidigare trodde de materialistiska forskarna att gåtans lösning fanns i ”cellminnet”, eftersom man trodde att inget utbyte av hjärnceller ägde rum under vårt fysiska levnadslopp. Men i dag har nyare forskning kunnat motbevisa eller kullkasta denna dogm – även hjärnceller byts ut och nybildas. Mystiken kring jag-förnimmelsens kontinuitet och oföränderlighet har därmed tätnat ännu mer…

Martinus svar eller förklaring på detta mysterium är att jaget är en evigt oföränderlig ”fast punkt” som har förmågan att uppleva kontrasten till sin egen oföränderlighet i form av den förvandlingsprocess vi kallar livets upplevelse. Att upplevaren inte är identisk med upplevelsen framgår alltså av att den förstnämnde evigt är densamme, medan den sistnämnda lika evigt är motsatsen till denna oföränderlighet. Upplevaren, som också är detsamma som skaparen, är alltså ett evigt ”något som är” som i kraft av sin oföränderlighet som en ”fast punkt” alltid har funnits till och alltid kommer att finnas till – före och efter alla sina skapelser och upplevelser, som ju alla har en början och ett slut.

Vad man kan bevittna vid en dödsbädd

En fysisk kropp som nyss var besjälad av liv framträder plötsligt som ”död”. Men är inte det en indikation eller ett indicium på att livet, som nyss gjorde denna kropp levande, är något annat än den kropp som nu plötsligt framträder som ”död” eller avsjälad? Kroppen kan alltså framträda i två konträra tillstånd – antingen som ”levande” eller som ”död” – men det visar ju indirekt att ”kropp” och ”liv” inte är identiska. ”Livet” är alltså något som både kan knyta sig till och besjäla en fysisk kropp och lämna densamma när tiden för det är inne.

Den döda eller avsjälade kroppen är som en avstängd radio- eller TV-mottagare eller som en lampa som gått sönder. Elektriciteten, som tidigare gjorde lampan lysande, och de strålformiga radiovågorna, som var orsaken till de program som kunde mottagas genom radion eller TV:n, upphör ju inte att existera bara därför att vi stänger av mottagarapparaten eller därför att lampan gått sönder. Dessa krafter fortsätter att för oss osynligt uppfylla rummet, men de kan inte förmedlas eller transformeras genom en avstängd eller trasig mottagarapparat. På samma sätt är det med vår egen fysiska ”mottagarapparat” eller kropp. När den är avstängd eller ”död” kan inte vårt medvetande eller vår själ längre manifesteras eller uttryckas genom den. Men denna själ och detta medvetande – som alltså liksom radiovågorna eller elektriciteten är av strålformig natur – upphör inte därför att existera. Den finns, liksom ovan nämnda krafter, kvar i sitt eget strålformiga medium – men osynligt för oss som ännu bara kan se med fysiska ögon.

Ande och elektricitet

I och med upptäckten av elektriciteten och elektromagnetismen, och senare också röntgenstrålningen och radiovågorna, kom för övrigt naturvetenskapen realistiskt in på materiens strålformiga tillstånd, även om man ännu inte förstått denna materias djupare natur och roll i materiens och medvetandets skapelse och kretslopp. I en artikel med titeln ”Ande och elektricitet” (senast införd i tidskriften Kosmos nr. 1-2016) skriver Martinus bl.a. följande om detta:

”Arbetet med strålar och vågor och elektromagnetiska krafter inom teknik och vetenskap kommer så småningom att föra mänskligheten fram till att bli mindre materialistisk, i det att man blir klar över att materien, vilket ämne som helst, inte blott är det som det ser ut att vara. Det består av partiklar och tomrum, men ’tomrummet’ är genomströmmat av strålar och vågor, och partiklarna är omgivna av kraftfält som består av många slags vibrationer och våglängder.

Naturligtvis räcker inte dessa upptäckter för att förändra människors livsinställning från att vara materialistisk till att bli andligt inriktad. Men andra faktorer i mänsklighetens öde, bl.a. krig, sjukdomar, sociala spänningar, ekonomiska svårigheter och sexuella problem kommer att medverka till att fler och fler människor blir sökande. En materialistisk livsåskådning är inte nog för dem, och den gamla religösa livsinställningen, baserad på dogmer och blind tro känner de sig inte längre inspirerade av. Det blir då helt naturligt en andlig vetenskap som kommer att avlösa religionen och leda den fysiska vetenskapen fram till förståelse av livets och universums andliga lagar och eviga principer. I framtidens vetenskap är det dock en faktor som kommer att spela en ledande roll, vilket den inte gör i nutidens vetenskap, och det är moralen.”

Det diskarnerade tillståndet som ”semester” eller ”sommarlov”

I det avsnitt av den kosmiska utvecklingsresan där vi nu befinner oss kan de fysiska inkarnationerna liknas vid årskurser i skolan, där vi utvecklar vår kunskap och kännedom om skillnaden på ”gott” och ”ont” eller, som Martinus kallar det, ”det behagligt goda” och ”det obehagligt goda”.

Det är bara i den fysiska tillvaron, där materien bjuder oss motstånd, som vi kan lära detta. I den andliga tillvaron finns nämligen ingen motspänstig materia, utan som sagt bara en strålformig materia som formar sig direkt efter våra tankars och önskningars bud. I en sådan ”motståndslös” värld kan vi aldrig lära oss känna skillnad på ”gott” och ”ont” eller vad som leder till behag respektive obehag. I en sådan värld skulle vi därför aldrig heller kunna förstå lagen om orsak och verkan och lära oss att tänka i överensstämmelse med livets lagar. För att lära oss detta måste vi gång på gång inkarnera i den livets skola som den fysiska världen utgör – till dess att vårt tänkande blivit hundraprocentigt i kontakt eller harmoni med de kosmiska livslagarna. Men under denna inte alltid lätta eller behagliga ”skolgång” får vi också med jämna mellanrum ”ladda våra batterier” innan vi förr eller senare återvänder till den fysiska tillvaron eller skolgången laddade med nya krafter och förnyad längtan. Vi får alltså – precis som i den jordiska skolan – ibland gå på ferie eller ”sommarlov”!

I denna härliga ferie- eller sommarlovstillvaro på det andliga planet kan vi uppleva och inspireras av allt som vi kan komma på våglängd med, och det är bara begränsningarna i vår egen kärleksförmåga och intellektualitet som sätter gränserna för vad vi kan få uppleva där i en tillvaro där våra egna önskningar och tankar som sagt är direkt skapande och bestämmande för vad vi kommer att uppleva. Martinus beskriver därför också det andliga planet som ett ”njutningsplan”, där vi får njuta frukterna av de talanger och förmågor vi med ”blod, svett och tårar” tillägnat oss här på det fysiska planet, som alltså är vårt arbets- och utvecklingsområde eller vår kosmiska ”livmoderzon”, som Martinus också kallar det.

Kontakten mellan de olika planen eller världarna

Är då vi som ännu en tid finns kvar här i den jordiska skolgången avskurna från möjligheten till kommunikation eller umgänge med våra kära bortgångna ”sommarlovsfirare”? Nej, inte alls. ”Kärleken övervinner allt” heter det ju. Också avståndet mellan tillvaroplanen eller världarna. Martinus visar att vi genom kärleksfulla tankar och böner kan etablera kontakt och kommunikation med våra vänner i ljusets världar – både i vårt fysiska dagsmedvetande och under sömnen i det han kallar vårt andliga nattmedvetande. Sömnen kallar han för övrigt också ”den lilla döden”, eftersom vi när vi är i detta medvetandetillstånd också är på det andliga tillvaroplanet, och då kan möta och få inspiration från våra vänner och hjälpare där. Att detaljerna i dessa upplevelser oftast inte kan överföras till vårt fysiska dagsmedvetande som erinringar och minnen är en annan sak, men Martinus menar att om man vaknar upp med en förnimmelse av att ha varit i kontakt med någon kär anhörig eller vän, så finns det normalt en andlig verklighet och kommunikation bakom den förnimmelsen!

I denna världsbild eller förklaring av livets mysterium finns ingen sekterism – inga ”frälsta” och ”förtappade”, eftersom vi alla är eviga väsen som befinner oss på en lika evig utvecklingsresa mellan olika mer eller mindre konträra tillstånd och upplevelser i enlighet med vårt eget begär och längtan eller vår egen andliga hunger och mättnad. Och det vi kallar ”döden”, som alltså är en andra födelse, är bara ett med återkommande mellanrum nödvändigt uppehåll för att få våra livsbatterier laddade på nytt. Och att det är en effektiv ”laddning” kan vi se på ”salighetsglansen” i alla nyföddas ögon – också i ett nyfött rovdjurs ögon! – och i den livsaptit och energi som de träder in i den fysiska världen med! I en artikel med titeln ”Vad innebär döden?” (senast publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-2005) skriver Martinus:

”Det vi kallar mörker, lidande, smärta och sorg, hör alltså endast hemma i vår värld, där det tjänar till att utveckla och fullkomliggöra den mänskliga själen. Gränsen för detta mörker är döden, och bortom den existerar endast ljus. Att veta detta är detsamma som att vara fri från dödsfruktan, ja, varje form av livsångest. Som det nu är, fruktar människan döden därför att hon inte vet någonting om dess verkliga natur, som porten in till en värld av allt överväldigande ljus och kärlek. Ja, som själva uppfyllelsen av all den skönhet som hon ofta här drömmer om att uppleva.”

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2016.

Se ev. föredraget “Livets största överraskning”:

Och dessa artiklar:

Reinkarnation och utveckling

Den första insikten

8:an som livssymbol