Rummet och oändligheten

Frågan om universum är oändligt eller ej är en av mänsklighetens och – i modern tid – naturvetenskapens ”eviga frågor”. Bland naturvetare som argumenterat mot föreställningen om ett oändligt universum har ett favoritargument sedan förra seklet varit rymdens antagna “krökning” (som är en teoretisk ”extrapolering” utifrån en konstaterad effekt hos starka gravitationsfält – också förutsagd i Einsteins ”allmänna relativitetsteori”). Mer populärt känt som teorin om ”återkomsten till utgångspunkten”, dvs teorin om att vi, om vi kunde åka rakt ut i rymden tillräckligt länge, en vacker dag skulle återkomma till vår kära jord, vilket alltså, enligt teorin, skulle bevisa att rymden är ändlig och krökt…

Nu har ju naturvetenskapliga “sanningar” ofta inte så lång livstid. De kan i varje ögonblick kullkastas av nya observationer och forskningsresultat. Och nu verkar också detta på väg att ske med de tidigare så populära och omhuldade teorierna om en krökt och ändlig rymd. Den 17 maj 2003 kunde man t.ex. läsa följande notis i den svenska tidningen Dagens Nyheter:

”Är universum oändligt?

I februari i år presenterades de första resultaten från forskningssatelliten WMAP, Wilkinson Microwave Anisotrophy Probe. Sedan oktober 2001 ligger satelliten 120 tusen mil från jorden och registrerar den kosmiska mikrovågsstrålningen. Enligt Big Bang-teorin var det tidiga universum mycket, mycket hett. Mikrovågsstrålningen är det som är kvar av hettan, och den ger en bild av hur universum såg ut för mer än 13 miljarder år sedan.

Bland mycket annat mäter WMAP universums form. Om rymden är krökt – till exempel sfärisk eller ringformad – behöver den inte vara oändlig. Åker vi i väg rakt ut i rymden i ett sådant universum kommer vi till slut tillbaka till jorden från motsatt håll.

Men resultaten från WMAP visar att rymden är plan. Dessutom verkar rymden se likadan ut i alla riktningar, med stjärnor och galaxer. Allt detta tyder på att rymden är oändlig, eftersom det är mycket svårt att föreställa sig att en plan rymd kan ta slut någonstans.”

När man läser detta så inställer sig genast frågan: kan oändligheten ha form? Kan den vara plan? Eller krökt? Eller kanske fyrkantig? Nej, för att föreställa oss något sådant måste vi göra våld på logiken. Logiken säger oss ju nämligen att det är bara det ändliga eller begränsade som kan ha form, som kan vara plant, krökt eller fyrkantigt. Oändligheten är per definition formlös, eftersom den är gränslös. Och eftersom den är gränslös innehåller den alla former – plana, krökta, fyrkantiga osv. Och alla former eller begränsningar innehåller oändligheten, som är alla begränsningars djupaste eller kosmiskt-matematiska facit, och som därmed också avslöjar begränsningen eller formen som en illusion. Jämför matematiken där varje begränsning i form av avstånd mellan två tal är delbart i det oändliga. T.ex. avståndet mellan 1 och 2 som först kan delas i decimaler, sedan i hundradelar, därefter i tusendelar osv. i det oändliga. Matematiken lär oss verkligen något om varje begränsnings illusoriska natur… Begränsningen är en “förklädd oändlighet” och uppenbarar därmed att dess djupaste identitet är detsamma som det Martinus kallar ”jaget” eller X1 och dess evighets- och oändlighetsnatur. Men det måste tilläggas att begränsningens eller den ”förklädda oändlighetens” illusion är en illusion som ger oss vår upplevelse av livet och som vi därför inte kan vara utan. Utan begränsningar fanns ju inga kontraster, och utan kontraster fanns inget att uppleva…

Universum och ”universa”

Enligt ordbokens definition betyder universum “det hela” eller “världsalltet”, och det är också i den betydelsen jag här använder begreppet när jag resonerar kring ett ändligt eller oändligt universum. Jag vet att naturvetenskapen – och även Martinus ibland – talar om olika “universa”. Ett sådant “universa” är vårt i dag kända fysiska universum. Om det är detta vi talar om så är det givet att det är en begränsad storhet (ur en viss synvinkel. Fast ur en annan synvinkel innehåller som sagt varje begränsning också det obegränsade eller oändligheten). Men det är en ”storhet” som oavbrutet har vuxit eller expanderat i takt med tillväxten av mänsklighetens förmåga att observera detta universum.

Det är inte särskilt många århundraden sedan vi hade en världsbild där jorden var hela universums centrum, (den geocentriska världsbilden). Sedan kom den heliocentriska världsbilden där jorden bara blev en av solens drabanter. Senare har man förstått att solen bara är en av drygt 100 miljarder stjärnor som tillsammans bildar det system eller den enhet vi kallar vintergatan eller en galax. Och så sent som 1924 upptäckte astronomen Hubble den första galaxen utanför vår vintergata: Andromedagalaxen. Och på den vägen är det. I dag har man upptäckt miljarder andra galaxer och till och med “supergalaxer” (galaxhopar som bildar egna enheter eller system). Var någonstans finns en yttersta gräns i sikte? Har inte mänskligheten ständigt under utvecklingens gång fått revidera sin uppfattning om var denna gräns är belägen? Och är det inte en aning naivt och “historielöst” att tro att vi i dag börjar nalkas den gränsen? Har inte varje tid eller epok trott detsamma? Och har inte denna uppfattning varje gång undantagslöst visat sig felaktig? Jo, bevisbördan ligger onekligen tung på den som menar att det är “ovetenskapligt” att räkna med något utöver vårt i dag kända universum… Om vi bedömer det okända med utgångspunkt från det kända (som ju vetenskapen måste göra på alla områden där den inte är “vetande”) är ju det enda rimliga eller sannolika – även om vi bara begränsar oss till det som har stöd i fysiska observationer – att anta att den hittillsvarande “expansionen” av vårt kända universum kommer att fortsätta.

Här vill jag också inskjuta att när jag i detta sammanhang talar om “expansion” tänker jag inte på den s.k. dopplereffekten (i astronomiska sammanhang betyder det ljusets konstaterade våglängdsförskjutning mot rött, som förklaras av att de observerade objekten eller ljuskällorna – t.ex. fjärran belägna galaxer – avlägsnar sig från oss som observatörer) som brukar användas som bevis för modellen av ett expanderande (lokalt) universum. Jag är medveten om att dopplereffekten – liksom ”rummets krökning” – ofta har anförts som “bevis” för “rummets” objektiva existens. Men vad är de “bevis” för egentligen? De är bara bevis för vissa konstaterade rörelsefenomen. Ingenting annat. De säger inte ett dyft om huruvida det existerar ett “rum” (i meningen något som på något sätt är inneslutet i sig självt) eller inte. Så det är en i högsta grad diskutabel slutsats, som inte på något sätt låter sig bevisas med hjälp av vetenskapens nuvarande metoder.

Men med hjälp av Martinus världsbild – som visar på ett universum bestående av “livsenheter inuti livsenheter” i oändlighet – blir det hundraprocentigt logiskt att ett lokalt eller begränsat universum kan expandera – som ju onekligen dopplereffekten är ett bevis för – i något som inte är ett “rum” utan en del av ett större – eller rättare sagt obegränsat – “något” i oändlighet.

Problemet med alla mer eller mindre sofistikerade teorier om ett expanderande eller “uppblåsbart” universum är ju att det måste finnas “något” för detta “universum” att expandera i. Men vad är då detta “något” – om det inte hör till universum?

Ett ”intet” som är ett ”något”

Om universum inte är oändligt måste det logiskt sett gränsa till ett absolut “intet”, och detta “intet” är omöjligt att ens kunna föreställa sig som ett tankeexperiment. Så fort vi försöker föreställa oss det så föreställer vi ju oss “något” – d.v.s. vi föreställer oss motsatsen till “intet”! Inte ens i vår föreställnings- eller tankevärld kan ett “intet” i absolut mening existera. Varje föreställning eller tanke är ju en tanke om “något” – t.ex. det “något” vi kallar “intet”!

Är inte just det förhållandet att ett “intet” i absolut mening är omöjligt att ens föreställa sig ett “evighets- och oändlighetsbevis”? Eftersom tanken på ett “intet” – som är det enda som skulle betinga eller möjliggöra existensen av ett ändligt universum – är en tanke på ett “något”, så har vi alltså därmed diskvalificerat eller upphävt vårt eget resonemang och förutsättningarna för det. Och för fullständighetens skull ska vi kanske tillägga att det inte hjälper eller räddar teorin om ett ändligt universum om vi utrustar denna ”ändlighet” med tre, fyra eller kanske – som i vissa moderna teorier – tio eller fler dimensioner. När man säger att något är ändligt säger man ju att det är begränsat – oberoende av hur många dimensioner vi förser denna begränsning med – och då måste det också ha något slags “gränssnitt” mot “något som inte är”.

En ”bro” mellan intuition och intelligens 

Matematiken är här en “bro” mellan intuition och intelligens. Med hjälp av matematiken har man ett redskap som på intelligensens språk kan beskriva intuitionens facit. Här får vi ju faktiskt också en “syn” av något som är utan början och utan slut, eftersom det inte finns något minsta eller något största tal. Och till på köpet får vi också med “den fasta punkten” (nollan) och rörelsen eller kretsloppet (de övriga siffrorna).

Eftersom oändligheten är utan början och slut kan den inte uttryckas med kvantitetsmått. Den är alltså en dimension som varken kan vara “stor” eller “liten”. Den kan inte ha några talmässiga värden och kan därför bara uttryckas som “något som är” – precis som nollan i matematiken. Och nollan representerar ju inte något som inte finns utan den representerar eller rymmer tvärtom allt som finns. Summan av alla plus- och minustal blir ju noll. Alltså rymmer nollan totaliteten av alla andra tal! Denna totalitet är ju själva oändligheten och evigheten och kan bara uttryckas som “något som är”. Det är också vår analys som levande väsen visar Martinus.

I Livets Bog del 3 stycke 1010-1050 har Martinus på ett synnerligen fascinerande och unikt sätt visat hur det matematiska talsystemet faktiskt kan avslöja livets och universums djupaste mysterium och principer för oss.

”Rummet”, oändligheten och Gudomens organism

Vad är då “rummet” egentligen? Finns det ett sådant “rum” annat än i vår föreställningsvärld? Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Tänk er att allt det vi nu uppfattar som “markörer” av ett sådant rum, dvs alla himlakroppar – inklusive den vi själva bebor – plötsligt försvann. Skulle vi då fortfarande uppfatta universum som ett “rum”? Det enda som då skulle återstå är ju ett stillhetens “något” som i sig självt är osynligt eller otillgängligt för förnimmelse.

Det leder oss till slutsatsen att detta “rum”, som vi nu tycker oss uppfatta, bara har en indirekt och subjektiv existens i vårt medvetande. “Rummet” blir på indirekt väg – genom den rörelse hos himlakropparna som vi upplever som “rumsmarkörer” – en subjektiv verklighet för oss. Utan rörelse, inget rum således.

Vad detta tankeexperiment alltså visar är att “rummet” inte har någon egen “objektiv” existens oberoende av vårt medvetande och förnimmelseförmåga. Det är en subjektiv skapelse eller konstruktion av jaget – och som sådan ändamålsenlig i livsupplevelsens tjänst.

I Martinus världsbild är universum inte bara oändligt – det är också ett levande väsens organism! Det levande väsen vi kallar Gudomen. ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till”, som det står i Bibeln. Hur kan något som är oändligt samtidigt vara en organism? Det kan det därför att denna oändlighet uppfyller alla kriterier på ett samarbetande och sammanhängande system – vilket ju är definitionen på en organism. Därför skriver Martinus följande om “Gudomens samlade kroppskombination” i Livets Bog:

”Men denna oändlighet utgör en samlad kosmisk enhet som vid individens genomgång av den stora födelsen för första gången för honom totalt blir till ett realistiskt faktum genom praktisk självupplevelse.” (Livets Bog del 1 stycke 251).

Men visst behöver vi mer av den ädla varan intuition för att i djupare mening kunna förstå och uppleva detta…

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2004.