”Jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna…”

”Många tror att jag har läst mig till mitt vetande, men det har jag inte. Mitt liv är en levande demonstration av att man kan komma till kunskap på andra vägar än genom böcker och undervisning. All kunskap måste uppstå någonstans, bryta fram som ett källsprång. Jag är min egen källa, det jag berättar för er har jag upplevt i själva livet. Det är en frihet var och en av er en gång skall kunna uppnå.” (Martinus: ”Frihet – frigjordhet och fred” tidskriften Kosmos nr. 6-2006).

I sin novell ”De blindas rike” beskriver den brittiske författaren H G Wells ett samhälle vars invånare levt helt utan syn sedan många generationer tillbaka; ett samhälle som därför också tappat all kännedom om de upplevelsehorisonter synsinnet ger tillgång till. När äventyraren Nunez – som upptäcker detta tidigare okända samhälle i en isolerad och otillgänglig dal dold djupt inne i Andernas bergmassiv – tror att han i kraft av sin synförmåga ska kunna förmedla hur tillvaron ter sig från en seendes perspektiv till det blinda samhällets medlemmar, så blir han av dem betraktad som galen. I deras erfarenhetsmaterial fanns ju inget som de kunde relatera Nunez fantastiska berättelser om synsinnet till.

Och är inte situationen densamma för en besökare från de ”andligt seendes” rike i vår värld? När Martinus  hade upplevt sin ”kosmiska födelse” (i mars 1921), så öppnade det helt nya förnimmelseförmågor hos honom, som var och är lika främmande för de flesta av oss jordmänniskor som den fysiska synförmågan var i ”De blindas rike”.

Samtidigt kände Martinus starkt att han inte fått dessa förmågor bara för sin egen skull, utan att meningen var att han skulle förmedla det han såg och fick insikter i till sina medmänniskor (utan att missionera dock). Hur gör man det till människor som helt saknar den andliga ”synförmåga”, som han själv nu plötsligt kommit i besittning av? Ja, det var sannerligen ingen lätt uppgift, men han började med att teckna och måla sina kosmiska symboler (se http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/ ). En del av dem – totalt handlar det om 100 symboler – var redan färdigställda när han några år senare på allvar tog itu med sitt författarskap, och 1932 utkom det första bandet av hans huvudverk Livets Bog, som totalt består av sju band. Så här berättar han själv om denna bok i ett föredrag som hölls på 10-årsdagen efter utgivandet av detta första band:

”Den har inte skrivits bara därför att det i mig uppstod en önskan att skapa ett verk. Jag kan inte påstå att jag är glödande entusiastisk för att skriva eller för att hålla föredrag, detta är inte något begär hos mig. Jag gör det därför att jag inte kan annat, det är en uppgift som jag har fått, det har blivit mitt liv att skapa dessa ting. Jag har fått lov att uppleva den gudomliga planen med allt vad som nu sker och kommer att ske med den jordiska mänskligheten.

De kosmiska krafterna får nu sin utlösning i något jag kallar “den nya världsimpulsen”. Detta uppfattas i allmänhet inte, men väsen med kosmisk klarsyn kan se detta ljus. För mitt vidkommande började denna upplevelse år 1921, då anlag som varit dolda eller latenta i mitt medvetande kom till uttryck, och jag kunde följa med i den gudomliga världsplanen, jag kunde se vad framtiden skulle bringa människorna. Med denna förmåga eller kunskap kunde jag emellertid inte bli lycklig, om jag inte på ett eller annat sätt gav den vidare till mina medmänniskor, och jag började därför att skriva därom, även om jag inte hade särskilda talanger till att skriva.” (”Ett jubileum” tidskriften Kosmos nr 7-1999).

Martinus och hans förste medarbetare

När det gällde skrivandet trodde Martinus faktiskt först att det inte var han, utan hans nye vän och förste medarbetare, filosofen och författaren Lars Nibelvang, som skulle skriva – utifrån vad Martinus berättade för honom om sina upplevelser. Lars Nibelvang var en man som enligt Martinus ”läst all världens filosofi”. Hur han kom att lära känna den vid den tidpunkten helt okände mejeristen Martinus Thomsen är en annan mycket speciell historia, som jag inte kan gå in på här, men Martinus egen berättelse om det kan den intresserade ta del av i boken Martinus minnen. Själv saknade Martinus nämligen helt rutin i att skriva (i denna sin Martinus-inkarnation vill säga). Men när man ser vad han senare skrev, så förstår man att dessa texter – som pendlar mellan den skarpaste analytiska och matematiska logik och den skönaste poesi – inte kan vara skrivna av en nybörjare på formuleringskonstens område. I denna inkarnation var dock allt han tidigare hade skrivit endast några brev till sina fosterföräldrar. Och med tanke på att han dessutom bara hade sex års skolgång från en liten dansk landsbygdsskola – som under en del av året dessutom bara var en varannandagsskola – vid tiden omkring det förra sekelskiftet, så kan man förstå att han först hade sina tvivel om sin förmåga att i skrift kunna formulera världsalltets analyser. Däremot visste han att han hade lite mer övning i att kunna teckna och måla, så därför började han med symbolerna – som inte är gjorda i något modernt dataprogram, som nog en del som ser dem för första gången kan tro, utan är framställda med de enkla hjälpmedel (penna, pensel, passare och linjal) som fanns att tillgå på den tiden när de gjordes.

En intressant detalj beträffande hans skrivande – som också visar att Martinus redan innan han började skriva något hade hela världsbilden, och sin egen roll i det sammanhanget, klar för sig – är att det allra första han skrev är det som nu utgör ”Efterskriften” till hela Livets Bog. När Lars Nibelvang hade läst den texten var hans kommentar bara ”det är inte jag som ska skriva”. Och så blev det…

Däremot hade Martinus stor nytta av Nibelvang som andlig ”sparringpartner” när han övade sig på att formulera sina analyser. Eftersom Nibelvang som sagt var så andligt och filosofiskt beläst, så visste han ju vad alla andra hade sagt och skrivit om de frågor som Martinus nu skulle gripa sig an med att försöka besvara och formulera utifrån sin alldeles egna och unika upplevelse (Martinus själv var ju helt obeläst). Och gång på gång kom Nibelvang med invändningar och frågor utifrån det han kände till från andra källor. Men det brukade alltid sluta med att han gav Martinus rätt med konstaterandet att ”det är det ingen förut som har sett” eller ”det är det ingen tidigare som har kunnat uttrycka”…

Är det då inte lätt att misstänka att den obeläste Martinus medvetet eller omedvetet i själva verket ”lånade” eller övertog mycket av underlaget till det han själv kallar ”den andliga vetenskapen” från just sin beläste vän Nibelvang? Nibelvang har själv svarat på den frågan i en självbiografisk text som jag här citerar några valda utdrag från:

“Vem var då denna sällsamma gäst som hade blivit min dagliga lärare och förtroliga vän? Jag kunde inte likna honom vid en enda av de ockultister vars ande och verk och förmågor syntes mig nästan principiellt olika Martinus. Det var inte adepten eller Mästaren i sträng teosofisk betydelse, med deras språkkunskaper, klärvoajans och övriga psykiska krafter. Även dessa för den vanliga människan så eftertraktade former av kunskap och makt, var så oändligt likgiltigt för denna lärare, för länge sedan utlevat och verklighetsfrämmande – och ändå flög hans tankar högt över allt vad jag hittills hade sett och hört när det gällde att hantera eller behandla ett ämne.

[…]

“Vi hade bara känt varandra ett år, men jag hade redan lärt mera på detta enda år än på en rad års mödosamma bokstudier. Jag hade tillägnat mig så många nya synsätt och mottagit lösningen på så många frågor, att jag knappast vågade behålla dem för mig själv.”

[…]

“Jag hade tillbringat nästan varje dag tillsammans med honom och utnyttjat varje timme, men jag hade så ofta dragit felaktiga slutsatser att han var tvungen att gripa in och korrigera mig. Måste inte sådana erfarenheter göra varje allvarligt sanningsälskande människa betänksam när det gäller att på egen hand återge och vidarebefordra en världsbild som är ens egen horisont så förlamande överlägsen.”

[…]

”Nu stod jag alltså inför den märkligaste av mitt livs många märkliga händelser. En stor och säregen begåvning hade plötsligt korsat min väg och gripit in i mitt öde med en stark men varsam hand. Även om han vid denna tidpunkt hade varit en av de mest obelästa människorna på jorden skulle jag böjt mig för omfånget i hans medvetande. Vad jag genom studier hade använt åratal att leva mig in i, kunde han läsa sig till i de mest vardagliga händelser som omgav oss. […] Det är onekligen en märklig känsla som griper en när man efter en mansålders studier i ockulta ämnen plötsligt ställs ansikte mot ansikte med en man som utan spår av förkunskap eller yttre vägledning avslöjar för oss de högsta sanningarna från sitt eget medvetandes djup.”

(Samtliga citat ur Manuskript av Lars Nibelvang publicerat i Kurt Christiansens biografi Martinus og hans livsværk Det Tredie Testamente. Översättning: Christian Berg.)

Men, som Martinus själv uttrycker det till Nibelvang – förmedlat genom det ovan nämnda manuskriptet – så är hans tid ännu inte kommen därför att

”…så länge en människa inte blivit trött på att lyssna till sig själv har hon inte användning för mig. Det är endast de högre lagarna som verkar. Ja, jag förstår nog att det kan göra dig ont, men det är en gång för alla bäst så här.”

Tidens tecken och bekräftelser 

Men att tiden nu snart hundra år senare börjar bli mogen för detta för allt fler människor bär utvecklingen på alla plan och områden idag riklig vittnesbörd om. Som Martinus själv uttrycker det i ett av citaten ovan, så kunde han ”se vad framtiden skulle bringa människorna”. Och att det inte var något tomt påstående eller skryt kan den inför detta påstående undrande lätt förvissa sig om genom ett studium av Martinus egen litteratur och – förhoppningsvis – också genom många av artiklarna som finns att läsa på denna hemsida. På alla möjliga områden bekräftas ju nämligen nu det Martinus sagt och skrivit om vår och världens utveckling, och min inspiration ligger framför allt i detta att knyta ihop det som sker i världen och i våra liv här och nu med de kosmiska analysernas tidlösa förklaringar och livgivande perspektiv och inspiration.

Men med detta sagt så får man ju i ärlighetens namn också erkänna att det inte är någon lättsmält andlig näring som Martinus serverar oss. Bara exempelvis titelvalet på hans samlade livsverk, alltså Tredje testamentet, är ju tills vidare ett nästan oöverstigligt mentalt hinder för många som säkerligen skulle bli mycket förvånade om de kunde forcera detta hinder och verkligen med öppet sinne undersöka vad som döljer sig bakom denna titel: ett tredje stort steg i mänsklighetens andliga och kulturella utveckling! Och dessutom få del av en logisk förklaring av hur detta tredje steg hänger samman med de båda föregående (och alltså därför motiverar det till synes märkliga titelvalet). Men visst förstår jag dem som per automatik backar tillbaka inför en sådan verkstitel i tron att dess författare måste vara drabbad av ett svårartat andligt högmod eller storhetsvansinne. Om jag inte själv visste bättre skulle jag förmodligen också ha reagerat på samma sätt. Den som ger sitt livsverk en sådan titel har ju verkligen något att leva upp till, och måste därför antingen vara galen eller den äkta varan… Och även om Martinus visste att detta hans titelval – som han för övrigt menar kom till honom som en impuls från det andliga planet mot slutet av hans jordeliv – tills vidare skulle få många att tro mer på det förstnämnda, så handlade det för honom bara om ett sanningskrav, som han också visste att människor med tiden skulle komma att förstå…

Martinus egna ord om sin upplevelse av ”den stora födelsen”

Så här berättar han avslutningsvis själv i ”Företalet” till sitt huvudverk om de andliga upplevelser – som han även kallar ”den stora födelsen” – som blev det utlösande momentet för hans skapande av detta verk:

”Under nuvarande inkarnation upplevde jag denna andliga process i dess fulla vidd då jag var trettio år. Efter att upprepade gånger ha gått igenom dess starka vita och gyllene elddop, upptäckte jag att jag hade fått helt nya förmågor. Jag började liksom kunna skåda in i själva evigheten.

Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva tillvaroformer till vårt nuvarande stadium, och att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala, och att vi således var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet som i fråga om gudomlig utveckling och harmoni med lagen för tillvaron och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen kan liknas vid oasen i förhållande till öknen… Jag kände således hela världsalltet genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i “mörkret” blev det ljust. – Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått, och vars närmare analys jag inte här kan gå in på, hade alltså resulterat i det faktum att det hos mig hade utlösts helt nya sinnesförmågor, förmågor som satte mig i stånd att – inte glimtvis, utan i ett tillstånd av permanent vaket dagsmedvetande – skåda alla de bakom den fysiska världen existerande bärande andliga krafterna, osynliga orsakerna, eviga världslagarna, grundenergierna och grundprinciperna. Tillvarons mysterium var därför inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i “den gudomliga skaparprincipen”.

En omständighet som också är värd att lägga märke till är att jag efter ovannämnda upplevelse var helt ur stånd att läsa. Blotta tanken på att läsa i en bok var nog för att frambringa en förnimmelse av att min hjärna skulle sprängas. Och under den tidrymd som varade från det jag genomgick den nämnda andliga processen och till dess jag fundamentalt genomskådat hela världsbilden och manifesterat den i bildform, var jag därför över huvud taget inte i beröring med någon bok eller någon annan form av teoretisk vägledning, liksom jag före mina kosmiska förmågors uppvaknande också måste sägas ha varit en helt obeläst man, eftersom jag aldrig har studerat, utan endast fått den vanliga folkskoleundervisningen, vilken för mitt vidkommande – då jag är född på landet – endast utgjorde två gånger tre timmar i veckan på sommaren och något mera på vintern.

… Denna min kosmiska upplevelse och mitt tillstånd blev det utlösande momentet för mitt därefter följande framträdande i världen och för skapandet av “Livets Bog”. Men eftersom denna andliga process, som förut nämnts, upplevs av varje individ, när han i sin eviga tillvaro passerar det för denna upplevelse nödvändiga utvecklingstillståndet, står det här klart att jag inte representerar något särskilt privilegium i fråga om sinnesbegåvning eller utgör något som helst undantag från regeln – att jag därför i den eviga utvecklingen omöjligt kan utgöra ett enda grand mer än vad alla väsen före mig har varit och vad alla väsen efter mig skall bli.” (Livets Bog 1 stycke 20-22 ).

Se ev. också den lilla introduktionsskriften Ett författarskap som kan förändra världen