”Betydelsen av verbet är således egentligen hängiva sig åt uppsluppen stojande glädje, så att man förlorar minnet av något” (citat ur ”Svenska Akademins ordbok”)
Verbet, som ordboken här förklarar ursprungsbetydelsen till, är alltså ”glömma”. Och nog kan man väl säga att det är en ursprungsbetydelse som i dag i hög grad fallit i glömska? Men ”glömma” och ”glömska” är alltså ord och begrepp direkt avlade av och förbundna med ”glädje”!
Ett exempel på den visdom som många av våra språkliga begrepp rymmer eller är uttryck för. För nog måste det väl sägas vara en välsignelse – till just livsglädjens fromma – att vi i mörkrets zon i det kosmiska spiralkretsloppet också har en sådan framträdande förmåga att ”glömma”? Det är tack vare denna förmåga som även de mest plågsamma och smärtsamma upplevelserna, som vi kan komma ut för här, till sist tappar greppet om vårt sinne och våra tankar och känslor. Om inte förr, gör de ju det, när vi diskarnerar från denna värld, och när vi kommer tillbaka hit nästa gång är vi inte längre belastade med sådana minnen, men däremot berikade med den medvetenhetsförhöjande essensen eller resultatet av dessa erfarenheter.
Det är faktiskt, förklarar Martinus, ett beskydd för oss här i mörkrets och primitivitetens zon att vi kan ”glömma” i den utsträckning som vi gör, men ändå som sagt bära med oss och dra fördel av den medvetenhetsförändrande essensen av allt lidande och all smärta vi upplevt och upplever här. I Livets Bog kan man t.ex. läsa:
”Huvudsaken är sålunda, att det (det levande väsendet. Min anm.) har resultatet av sina ansträngningar i tidigare liv med sig i sin nuvarande tillvaro i form av talanger och anlag. Att det inte kan minnas, hur många tårar, sorger och bekymmer dessa ansträngningar eventuellt har kostat det i den tidigare tillvaron, detta betyder absolut intet…Är inte de många nervsammanbrotten och psykiska lidandena, som det dagliga livet ger prov på, tillräckliga bevis för att människans minnen redan från det nuvarande livet i sådana fall varit en så tung belastning, att den avsevärt överskridit hennes mentala bärkraft. Vad skulle hon med ännu flera trista och mörka minnen till? – Är det inte rent av en välsignelse, att dessa förlorar sig i forntidens mörker? – Och denna välsignelse är desto större, eftersom sådana minnen från forntiden omöjligt skulle kunna ändra på individens nuvarande lidanden. Det gjorda kan omöjligt göras ogjort.” (Livets Bog del 2 stycke 321).
Och på ett annat ställe i samma bok kan man om sådana minnen läsa:
”Men efter hand som dessa minnen fullgjort sin mission genom individens karaktärsutveckling, genomgår de en andlig process, varefter de framträder som kopior av sina ursprungliga tillstånd. Men medan de i det ursprungliga tillståndet framträdde som lidandes- eller tyngdminnen, framträder de efter förändringen visserligen som fullständiga kopior av dessa men uppbyggda i kärleksmateria. Detta vill säga – med en fysisk liknelse – att dessa minnen från att vara ”järnbilder”, omskapas till ädlare metall, t.ex. ”guld”. Alla minnen, de må vara aldrig så mörka och ohyggliga, kommer alltså efter hand som de fyllt sin mission i individens medvetande att efterlämna kopior i kärleksmateria som ju utgör den andliga världens ädlaste ”metall” eller dess ”guld”. (Livets Bog del 1 stycke 211).
Allt blir således förädlat, och ingenting går förlorat, även om det under en viss fas i kretsloppet är dolt bakom den ”barmhärtighetens slöja” vi kallar ”glömska”. När vi själva – och våra minnen – blivit mogna för denna upplevelse kommer vi att kunna återse eller återuppleva allt detta igen, men då i ett starkt förhärligat salighetssken eller som det Martinus kallar ”guldkopior”.
I det danska språket finns det utmärkta begreppet ”glemmebogen” (”glömboken” på gammal svenska), som illustrerar att något kan vara glömt, men ändå på något sätt bevarat eller kopierat i en för vårt dagsmedvetande just nu oåtkomlig eller oläslig ”bok”. Denna ”bok” är vår andliga ”minneskropp”, där alla våra upplevelser finns ”avbildade” eller kopierade. Under nuvarande fas av spiralkretsloppet befinner sig vår dagsmedvetna kontakt med denna ”kropp” på sitt nästan latenta stadium – vilket som sagt också kan ses som ett beskydd – men det påverkar inte ”minneskroppens” allomfattande ”avbildningsförmåga” av allt vi möter på vår väg genom livet. Inget undgår att där bli registrerat och bevarat.
Vid en av de två gånger jag druckit te samman med Martinus, för nu snart 30 år sedan, minns jag att han, efter ett par timmars intensiv och inspirerande dialog, tog avsked av oss övriga i sällskapet genom att säga att varje ord som sagts under denna sammankomst kommer vi att få återuppleva en gång i en fjärran framtid, när vi befinner oss i det rike i spiralkretsloppet där minnesenergin kulminerar, dvs i ”salighetsriket”! Då, när han sa det, hade jag redan glömt många av dessa ord, vilket naturligtvis i ännu högre grad är fallet i dag, nästan 30 år senare…Men någonstans finns det, liksom allt annat jag upplevt i detta spiralkretslopp, bevarat och ”avbildat” för framtida behov och bruk. Och då, när vår ”minneskropp” befinner sig på sitt kulminerande stadium i kretsloppet, kan vi uppleva denna vår ”minnesvärld” precis lika realistisk och levande – men alltså i ett allomfattande och alltgenomträngande salighetssken – som vi i dag upplever den fysiska världen, hävdar Martinus också. Så nog finns det ett och annat att se fram emot på vår vidare färd genom spiralkretsloppets fantastiska världar och riken. Men så länge vi ännu befinner oss i mörkrets och lidandets värld får vi nog tillstå att det ligger en del i den berömda skådespelerskan Ingrid Bergmans (1915-1982) ord:
”Lycka är en god hälsa och ett dåligt minne”
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 5-2008.
På te hos Martinus sommaren 1978. Bild: Mischa Lim