En passion jag har, när jag som turist befinner mig på ny och okänd mark, är att ge mig ut och jogga på okända vägar i omgivningarna. Både för motionens och för spänningens eller de oväntade upplevelsernas skull. Vad kommer jag att få se på vägen och var kommer jag att hamna?
Denna gång befinner jag mig på en klassisk turist-ö. För mig är det dock första besöket på denna ö, som jag hört så mycket talas om. Vi har tur att få plats på ett hotell alldeles vid havet på en lugn och lite mindre ort. I morgontimmarna, innan stränderna hunnit befolkas av alltför många soldyrkande och badande turister, snör jag på mig joggingskorna och ger mig ut på upptäcksfärd längs stränderna. Jag springer så långt jag kan längs stranden till vägens eller strandpromenadens ände och sedan väljer jag, mest av nyfikenhet, att fortsätta uppför en enslig grusväg, som verkar leda ingenstans eller rättare sagt till någon okänd destination upp i bergen bortom turisthotellen och stränderna. Fast jag inte är långt från de sistnämnda känns det plötsligt som om jag befinner mig i väldigt ödsliga omgivningar, där det framför mig bara finns berg och grusvägen som jag springer på. Men nyfikenheten på att se vad som finns ”runt hörnet” driver mig att fortsätta ett stycke till uppför denna väg…
Och plötsligt ser jag den. En rostig gammal skylt med texten ”Paradise lost” (”förlorat paradis”)… Bortom skylten kan jag skymta en av murar omgärdad stor trädgård. Men inte en levande själ syns till. Det hela verkar nästan lite spöklikt eller mystiskt. Jag känner ett ögonblicks tvekan att fortsätta på den inslagna vägen, men den övervinns snart av min nyfikenhet. Då får jag syn på en skylt till som förkunnar att det förlorade paradiset på andra sidan trädgårdsmuren är en ”paintball-zon”, dvs en zon eller plats för de ”krigslekar” som sorterar under samlingsnamnet ”paintball”. Namnet ”paintball” kommer av att man här beskjuter varandra med färgkulor i stället för skarp ammunition. Mindre blodigt förvisso, även om kulornas kulör nog också är avsedda att ge deltagarna i dessa ”krigslekar” en illusion av blodspillan.
Muren som omgärdar detta ”förlorade paradis” avskärmar inte helt för insyn, eftersom det finns små öppningar av ”titthålskaraktär” här och var (kanske för att locka nyfikna, som mig, att försöka få en glimt av ”paradiset” på andra sidan muren?). Jag kan naturligtvis inte motstå frestelsen och tittar storögt in i härligheten. Där inne finns en ”paradisträdgård” av närmast skogskaraktär (i omgivningarna för övrigt finns ingen skog). Förklaringen till att det växer så bra innanför murarna ser jag också snart. Överallt finns små vattensprutande sprinklers utplacerade. Men ingen människa syns eller hörs till. Snart ser jag också att ”paradiset” är fullt av militära skyttevärnskonstruktioner övertäckta med gröna militära camouflagenät. Men bortsett från vattnet som de små vattenspridarna hela tiden pumpar ut verkar det vara ett ”paradis” i malpåse. Skyttevärnskonstruktionerna ser lika nedrostade ut som den tidigare nämnda skylten med texten ”Paradise lost”. Som om ”paradisets” egna inbyggare för länge sedan övergett eller lämnat sitt ”paradis” i all hast – och glömt eller inte hunnit att stänga kranarna till de små vattenspridarna…
Och onekligen är ”den dräpande principen” och alla dess krigiska härligheter ett för dagens jordmänniska ”förlorat paradis”. Ett paradis som hon en gång, för inte så länge sedan, dyrkade och tillbad. Här på våra nordliga breddgrader kallades detta paradis ”Valhall”, och det har i varierande grader och former – och under olika namn eller beteckningar – varit vår kosmiska hemortszon alltsedan vi som ”köttätande växter” började att inveckla oss i och manifestera ”den dräpande principen” visavi våra omgivningar. Som ”den förlorade sonen” har vi alla ”ätit samman med svinen”, och upplevt detta som den högsta jordiska lyckan eller paradistillståndet. Men alla paradis har också en utdrivningszon, vars bakomliggande drivkraft är den tilltagande ”mättnaden” på ifrågavarande paradis ideal och livsformer. Det är då det får karaktären av ett ”förlorat paradis” för den individ som redan kulminerat i och mer eller mindre utlevt dess ideal och manifestationsformer. Och det är en universell lag som, väl att märka, gäller alla slags paradis – vare sig de kallas Valhall, himmelriket, Nirvana eller något annat. Hunger och mättnad är, visar Martinus, allt livs, all utvecklings drivkraft. Att varje hunger leder till en mättnad och att varje mättnad skapar en ny hunger är garantin för att livet evigt förnyar sig självt. Om det inte vore så att vi till sist blev mätta på såväl det ena som det andra slaget av paradis, då skulle livet, läs livsupplevelsen, här till sist stanna av, vissna och dö ut i brist på omväxling, kontraster och förnyelse. Det är kontrasterna – baserade på och befordrade av hunger- och mättnadsprincipen – som är lösningen på den eviga livsupplevelsens, och därmed livsförnyelsens, mysterium.
Att krigets och den djuriska självbevarelsedriftens och egoismens zon alltmer börjar bli till ett ”förlorat paradis” för oss jordmänniskor i dag beror således uteslutande på mättnadsprincipens verkningar. Och det är alltså denna tilltagande mättnad som får också våra inre ”skyttevärnskonstruktioner” att till sist börja ”rosta” och brytas ner – precis som skyttevärnen jag såg genom titthålen i muren i det ”förlorade paradisets” trädgård. Men liksom dessa var mer eller mindre övertäckta av ”camouflagenät”, har dagens jordmänniska också övertäckt sina inre ”skyttevärn” eller sin urgamla krigarnatur med olika slags ”camouflage”, som vi känner under namn som ”rättfärdig harm”, ”helig vrede”, ”försvar” – eller i de något mildare graderna som ”missnöje”, ”kverulans” ”irritation” m.m. Så länge vi både inför andra och – inte minst – inför oss själva och vårt eget samvete på detta sätt kan camouflera denna krigarnatur som ”rättfärdig”, ”helig” eller, med andra ord, som ett livsnödvändigt ”försvar”, kan den fortsätta att leva sitt eget liv – bevattnad och upprätthållen av vår kränkta och hotade självrättfärdighet. Men medan denna krigarnatur hos djuret och den primitiva människan inte alls beledsagas av inre konflikter eller ett plågat samvete, så slits den moderna, och mer humant och intellektuellt utvecklade människan, själsligt alltmer sönder av att inte kunna behärska och kontrollera det ”förlorade paradisets” kvardröjande verkningar i sitt eget inre. Har det inte visat sig att t.ex.många av det moderna krigets aktörer inte längre klarar att utöva sitt mer eller mindre blodiga värv utan att bedöva sina sinnen och sitt samvete med droger?
Jo, det ”förlorade paradiset” är en inre gäckande skugga, vars verkningar dagens människa eller ”sårade flykting” från detta ”paradis”, i hög grad suckar och stönar under, och söker camouflera med mer eller mindre raffinerade ”fikonlöv”. Eller sagt med Martinus ord:
”Fikonlövet” har blivit större. Det växer och växer och har i dag blivit till miljonhärar och krigsflottor, beväpnade med de mest raffinerade massmordsmaskiner, bombplan, tanks, torpeder, dumdumkulor, giftgaser etc. ”Döden” bärgar sin stora skörd. ”Adam och Eva” går under. ”Djuret” begår självmord i den jordmänskliga mentaliteten. Men över valplatsernas mörka ödemarker ser jag ”Adam och Eva” återuppstå och som ”den fullkomliga människan” förvandla egoismens svarta grav till en ny skön värld, till en ny skön himmel, i vilken allkärleken och därmed rättfärdigheten bor.-” (Martinus: Logik kapitel 43)
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2007.