Drömmen som brast? ”Kommunismen” är död – Lever kommunismen?

Om drömmen som brast – och en som lever vidare

Denna tidskrifts redaktör har bett mig att för läsarna berätta lite om vad det nyss utgivna temahäftet “Drömmen som brast?”, vars författare jag är, handlar om. Om jag ska formulera det kort skulle jag vilja säga att det handlar om skillnaden på “kommunism” och kommunism, d.v.s. skillnaden mellan den politiska och den kosmiska eller organiska kommunismen.

Begreppet “kommunism” har ju en inneboende sprängkraft. För många har det blivit ett “rött skynke” – en symbol för förtryck, tvång och ofrihet – för andra har det lyst som en hoppets röda stjärna. Ett hopp om ett mänskligare liv – ett liv fritt från utsugning, klassförtryck och profitjakt. I dag verkar denna hoppets stjärna nästan helt utsläckt. Det “kommunistiska” projektet har havererat. Det förefaller som om projektets kritiker har fått rätt. Eller har de inte det?

Är det kanske så att man i ett kosmiskt perspektiv får ge både projektets upphovsmän och dess kritiker eller motståndare rätt? Upphovsmännen därför att idén bakom deras projekt ligger i linje med mänsklighetens utveckling och bestämmelse, kosmiskt sett, och kritikerna eller motståndarna därför att den hittillsvarande “kommunismen” i praktiken just inneburit förtryck, tvång och ofrihet.

Denna analys kan verka motsägelsefull eller paradoxal, men i den andliga vetenskapens perspektiv är dessa ståndpunkter inte alls oförenliga. I själva verket har Martinus i sitt huvudverk Livets Bog redan för ca. 50 år sedan beskrivit och analyserat innebörden av det drama som vi nu sett äga rum på den världspolitiska scenen under de senaste åren. Detta faktum har hittills inte blivit tillräckligt uppmärksammat, och eftersom författaren till dessa rader tycker att det är en viktig sak som förtjänar att lyftas fram och belysas, skrev jag artikeln ”Kommunismen är död – lever kommunismen?”, som nu alltså utges som temahäfte med huvudtiteln “Drömmen som brast?”.

I denna skrift försöker jag kortfattat beskriva och analysera kommunismens rötter och framväxt från ursprungligen religiöst färgade och inspirerade ideal och föreställningar till den materialistiska eller politiska “kommunism” som blivit känd under beteckningen “marxism-leninism”. Med hjälp av Martinus kosmiska analyser försöker jag också visa varför denna “kommunism” så fundamentalt har misslyckats med att realisera sina mål, och varför – vilket Martinus för länge sedan förutsagt – detta måste leda till den kapitalismens restaurering som vi nu kan se överallt i de stater som nyss kallades “socialistiska” eller “kommunistiska”.

Men att kapitalismen nu är återfödd i dessa stater, och i dag ensam dominerar praktiskt taget hela världsscenen (även de stater som fortfarande har en “kommunistisk” regim – som t.ex. Kina – har i praktiken mer och mer infört ett kapitalistiskt ekonomiskt system), betyder inte att den kommer att leva för evigt. I själva verket tyder mycket på att denna kapitalismens världsomspännande seger – vilket somliga kallat “historiens slut” – blir en seger till döds. Det var en seger som mer betingades av motståndarens – “kommunismens” – svaghet och skröplighet än av kapitalismens egen vitalitet och styrka. Världskapitalismen har nämligen – vilket vi alla kan konstatera i dag – också allvarliga bekymmer med sin vitalitet eller hälsa. Krissymptomen hopar sig på alla fronter, och tecknen på en ekonomisk världsdepression under uppsegling blir allt fler. Dessa framtidsperspektiv och deras orsaker tas också upp i “Drömmen som brast?”.

Finns det då inget hopp för framtiden? Ja, det gör det i högsta grad. Martinus visar nämligen att alla de erfarenheter på gott och ont, som mänskligheten i dag gör, innebär en forcerad utveckling, som medför en inre växt hos individen. En inre växt, vars yttre konsekvens på samhällsplanet blir framväxten av den nästakärlekens samhällsstruktur som han också kallar den kosmiska eller organiska kommunismen. Denna organiska kommunism kan, som Martinus visar, aldrig uppstå genom yttre tvång eller diktat, utan endast som ett resultat av en inre organisk process eller utveckling hos de enskilda individerna. I “Drömmen som brast?” har jag alltså också försökt skildra den organiska kommunismens innebörd och förutsättningar. Jag hoppas därigenom kunna visa att den hoppets stjärna, som många nu tror är släckt, i själva verket alltjämt lyser på  jordmänsklighetens mörka natthimmel. Det är en stjärna som lyst med en stigande intensitet i 2000 år nu. Dess namn är “julstjärnan”; den stjärna som, enligt Martinus, också symboliserar den sanna kommunismens – dvs. gemenskapsandans och gåvomentalitetens – födelse på vårt klot!

Förord

”En sanning med modifikation”.

Det brukar man säga om påståenden som bara är nästan sanna. När jag arbetat med denna skrift (under våren 1992) har jag ofta stött på ett sådant påstående. Det är påståendet att ingen för bara fem år sedan hade kunnat förutse den utveckling som under de senaste åren ägt rum i det forna östblocket. Det påståendet är nog sant när det gäller den etablerade politiska och akademiska världen. Där blev man mer eller mindre tagen på sängen av händelseutvecklingen.

Men redan för 50 år sedan förutsågs denna utveckling av en dansk författare, vars namn ännu inte trängt ut utanför en mindre krets andligt sökande människor. Hans namn är Martinus (1890-1981), författare till ”Tredje Testamentet/Livets Bog”. I band 4 – som utkom 1946 – av detta gigantiska sjubandsverk har Martinus analyserat begreppen “kommunism” och “demokrati” och förutsagt den politiska eller materialistiska “kommunismens” öde på ett sätt som tämligen exakt motsvarar det vi under senare år kunnat bevittna.

Det mest intressanta med detta är kanske inte förutsägelsen som sådan, utan det är varför sådana förutsägelser överhuvud taget kan låta sig göras. Det bör nämligen kunna få oss att reflektera över om det finns lagar och principer som styr tillvaron och som det är möjligt för oss att få kunskap om.

Med denna lilla skrift hoppas jag att kunna förmedla en liten glimt av detta och av det perspektiv på människans och samhällets utveckling som Martinus världsbild ger. Det är ett minst sagt fascinerande perspektiv, som det inte är möjligt att göra rättvisa inom ramen för en blygsam skrift som denna. Men förhoppningsvis kan den stimulera någon att gå vidare till källan, d.v.s. Martinus egen litteratur.

“Kommunismen” är död – lever kommunismen?

“Men när ett “kommunistiskt samhälle” alltså måste gå tillbaka till förutvarande “kapitalistiska” tillstånd, så tyder ju detta på att man gått för våldsamt till verket. Man har inte följt utvecklingstakten. “Kapitalismen” var inte helt utlevd hos individerna ifråga. Och det som inte är utlevt kan varken en individ eller ett samhälle springa ifrån, lika litet som man med hjälp av “diktatur” kan hoppa över något utvecklingsstadium. Allt måste utvecklas. Vägen till “kommunism” är uteslutande “utveckling”, ty “kommunism” är inte ett uppdiktat eller uppfunnet “politiskt system”, den är ett utvecklingssteg, i vilket “nästakärleken”, det vill här säga “gemenskapen”, “kollektiviteten” eller känslan av samhörighet är helig, är ett bud, ett livsvillkor. ” (Martinus: Livets Bog del 4 stycke1336).

Julen 1991 upphörde världens första “kommunistiska” stat – Sovjetunionen – att existera. I Livets Bog del 4 stycke 1348 skriver Martinus att “julstjärnan” är ett uttryck för kommunismens födelse på jorden. Frågan är nu: har dessa båda saker något med varandra att göra? Det är denna fråga vi ska försöka besvara i den här skriften. Men först en historia från det Sovjetunionen som inte längre existerar:

“Tåget mot kommunismen stannade. Spåret tog slut.

Lenin gav order:

– Alla stiger av och hugger i. Bygg en banvall så rekvirerar vi räls från kapitalisterna. Först era barn hinner fram till kommunismen.

Stalin sade:

– Skjut personalen på tåget och stationen! Resten sprider ut sig längs banan istället för sliprar enligt femårsplanen.

Chrusjtjov sa:

– Alla ska rehabiliteras. Ta rälsen bakom er och lägg den framför tåget i stället. Om 20 år är vi framme.

Brezjnev sade:

– Dra för gardinerna och skaka på vagnarna. Varenda normal Sovjet-människa kommer att förstå att vi rör oss.

Andropov försöker titta ut och dör sedan.

Tjernenko dör också efter att inte ha försökt titta ut.

Gorbatjov stiger ut på plattformen, ser sig om och säger:

– Det finns inget spår framför oss, kamrater, och inget bakom oss heller. Låt oss därför fortast möjligt bygga om tåget till något annat!”

Denna historia, återgiven i en svensk tidning härom året, sammanfattar i ett nötskal “Sovjetkommunismens” historia. Den avslöjar något av kärnan i de mentaliteter – förkroppsligade av Sovjetstatens olika ledare genom historien – som lett fram till dagens situation. En situation där man alltså nu står inför uppgiften att bygga om “tåget mot kommunismen” till något annat. I dag är kommunistpartiet – den gamla Sovjetstatens suveräna och oinskränkta härskare under drygt 70 år – upplöst och förbjudet. Till och med den stat, vars tillkomst var partiets verk, är upplöst.

En historiens ironi?

Ja, det kan man kanske tycka, men egentligen är det bara en demonstration av hur lagen om sådd och skörd fungerar. Ett politiskt parti som byggt sin existens och ställning på undertryckande av och förbud mot andra politiska ideér och rörelser blir till sist självt förbjudet och upplöst. Den som sår förtryck och förbud, måste själv skörda detsamma. Sådan är livslagen, och det är tack vare denna lag som önskan om en ny sådd – en sådd av annan art än den som utgörs av förtryck, tvång och våld – så småningom växer fram hos individerna.

Men låt oss inte springa händelserna i förväg. “Sovjetkommunismen” eller “bolsjevismen” är en 1900-tals företeelse – en företeelse som både föddes och dog under detta århundrade. Men drömmen om ett kommunistiskt eller klasslöst samhälle baserat på egendomsgemenskap (“kommunism” betyder gemensam) är betydligt äldre än så.

Kommunismens rötter

För att finna kommunismens djupaste källor får vi gå cirka 2000 år tillbaka i tiden. Då levde nämligen en människa här på jorden vars hela väsen var en fysisk och praktisk demonstration av den sanna kommunismen. Han var, säger Martinus, “världens störste och förste kommunist” (1). Det kan vi se i sådana uttalanden som:

“Det är saligare att giva än att taga.”

“Den som har två livklädnader skall dela med sig åt den som ingen har.”

“Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för en rik att komma in i himmelriket.”

“Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Det var alltså kommunismens frö som Kristus sådde bland människorna. I Apostlagärningarna i Nya Testamentet får vi t.ex. en bild av hur de första kristna levde i en kommunistisk egendomsgemenskap:

“De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” (2)

Denna kristna kommunism lever vidare hos enstaka grupper och individer. Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, skriver t.ex:

“Naturen har givit av sina frukter till alla människor för att de skall åtnjuta dem i gemenskap. Gud har sett till att födan skall vara gemensam för alla och att jorden skall vara gemensam egendom. Naturen har därför skapat en gemensam rätt, men bruk och vanor har givit oss privaträtten.” (3)

En annan stor gestalt i den kristna idéhistorien, som förespråkar och praktiserar dessa kommunistiska gemenskapsideal, är den helige Franciscus (1181-1226). Hos honom utvidgas gemenskapen till att inte bara gälla människor, utan allt levande.

En annan talesman för samma ideal, som var ungefär samtida med Franciscus, var den tyske klosterabboten Joachim från Fiore. Han såg i en vision hur tiden, liksom Gudomen, var tredelad. Under historiens första period regerade Fadern med hjälp av Lagen. Den andra dominerades av Sonen och Evangeliet. Den tredje perioden, den nya tidsåldern som Joachim såg komma, var den helige Andes tid. Den första perioden var enligt Joachim lydnadens, den andra förtröstans och den tredje fulländningens eller fullkomlighetens. Världen skulle bli en enda stor gemenskap och hoppet bli till visshet.

Det är intressant att notera att Joachims vision överensstämmer med Martinus beskrivning av huvudstadierna i mänsklighetens andliga utveckling. Den första perioden – “lydnadens period” – motsvarar det Martinus benämner “Den gudomliga diktaturens epok” – den epok då mänskligheten regerades av invigda konungar och faraoner med oinskränkt makt.

Den andra perioden – “förtröstans period” – motsvarar det som hos Martinus kallas “den gamla världsimpulsens epok” – den epok då mänsklighetens andliga liv präglas och utformas av de stora humana trosreligionerna.

Den tredje perioden – “fulländningens period” eller den helige Andes tid – motsvarar det Martinus kallar “högintellektualitetens epok” (4) – den epok då den helige Ande eller det kosmiska medvetandet i form av andlig vetenskap blir fundamentet för mänsklighetens fullkomliggörelse.

Den materialistiska “kommunismen” och den religiösa principen

Denna “högintellektualitetens epok” föregås dock, visar Martinus, av en “lågintellektualitetens epok” (5). “Lågintellektualitetens epok” är materialismens epok – en epok som kännetecknas av en obalans mellan känsla och intelligens, där den senare dominerar på den förras bekostnad (“högintellektualiteten” är däremot, enligt Martinus, liktydigt med en balans mellan känsla och intelligens). Det är denna intelligensbetoning som gör individen materialistiskt sinnad. Det betyder att han alltmer förlorar förmågan att tro på abstrakta överfysiska realiteter, och att hans medvetande i stället blir inriktat på det som han konkret kan analysera och förstå med hjälp av sin intelligens. Intelligensen är i sig bara individens förmåga att analysera och förstå sina sinneserfarenheter, och så länge dessa sinneserfarenheter begränsar sig till det fysiska området, är det ofrånkomligt att individen på ett visst stadium av sin intelligensutveckling måste bli materialist.

Denna mentalitetsförvandling medför alltså att den religiösa trosförmågan degenererar. Men det betyder inte att den religiösa principen försvinner från jordmänniskans liv. Det betyder bara att den religiösa principen uppenbarar sig i en ny form – nämligen som det vi kallar “politik”. Ideal som ursprungligen varit “religiösa” ikläds i stället en “politisk” form. Medan religionen inneburit en kamp och strävan för att uppnå en bättre värld hinsides den jordiska tillvaron, så innebär politiken en kamp och strävan för att skapa en bättre värld här på det fysiska planet. Därför kan man säga att religiositetens förvandling till politik är en materialiseringsprocess – en process där religionens abstrakta överfysiska ideal omvandlas till konkreta fysiska ideal.

Att politik är ett uttryck för den religiösa principen är inte minst den materialistiska “kommunismen” ett utmärkt exempel på. Hos denna “kommunism” i dess marxist-leninistiska form möter vi den traditionella religionens alla attribut. Där finns både “heliga böcker” (upphovsmännens skrifter), dogmer, en kyrka (kommunistpartiet) och många små sekter som menar sig ha ensamrätt på uttolkandet av den sanna läran. Där finns också en personkult eller ett dyrkande av partiets ledare, som är av religiösa dimensioner. Fortfarande (i alla fall när denna artikel skrivs, är det kanske bäst att tillägga) köar människor på Röda torget i Moskva för att få en glimt av den balsamerade Lenin, där han ligger i sitt mausoleum. Och den som sett propagandabilderna – både de retuscherade fotografierna och de målade porträtten – av t.ex. ordförande Mao i Kina, under dennes glansdagar, har inte svårt att se parallellerna med det religiösa ikonmåleriet.

Religionen var ju, enligt Karl Marx, “ett opium för folket“. Men detta “opium” kunde inte heller den, av honom själv inspirerade, materialistiska “kommunismen” undvara. Beroendet av “opiet” var alltför djupgående – det är nämligen ett beroende som är rotfäst i människans psykiska strukturer. Därför kan inte detta beroende upphävas. Det ändrar blott form och karaktär under utvecklingens gång.

I detta sammanhang är det också av intresse att notera att när “kommunismen” började ta form som en politisk rörelse på 1800-talet (“Kommunistiska Manifestet” av Karl Marx och Friedrich Engels – den politiska kommunismens klassiska programskrift – utgavs 1848), så fanns bland dess tidiga pionjärer också några som hävdade de kommunistiska idéernas andliga och kristna grund. En av dessa var den svenske bokhandlaren Per Götrek, som var den förste författaren och utgivaren av kommunistiska skrifter i Sverige (han gjorde bl.a. den första översättningen av “Kommunistiska Manifestet” till svenska). År 1847, d.v.s. året före “Kommunistiska Manifestets” utgivande, gav Götrek ut den första programskriften för de svenska kommunisterna, betitlad “Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen“. Där skrivs bl.a. följande om religionsfrågan:

“Det återstår att tala om religionens tillstånd under kommunismen, och att besvara frågan, huruvida kommunisterna förkastar de bestående religionerna. Därpå svaras, att som alla hittillsvarande religioner endast varit ett uttryck av särskilda folks och folkmassors historiska utveckling, skall även dessa genom gemenskapsprincipen komma att sammansmälta; ty kommunismen är just den historiska utvecklingsperiod, som ger åt själva samhällsinrättningen en helt och hållet religiös karaktär. Av samhällsinrättningens enhet och egendomens gemenskap följer nödvändigt den religiösa andans enhet och kärlekens allmängiltighet. Kommunismen lär alla medborgare att betrakta varandra såsom bröder, alla tillhörande samma familj, alla såsom varande barn av samma fader, och gör alla dogmer, som ej har nödvändigt sammanhang med denna på en gång politiska och religiösa åsikt, överflödiga.” (6)

Marx framtidsvision

I den materialistiska världsbilden hos Karl Marx och hans efterföljare fanns däremot ingen plats för något gudomligt eller metafysiskt element. Ändå menade Marx att historien eller utvecklingen har ett slags mål (här finns en motsägelse hos Marx, eftersom uppfattningen att utvecklingen har ett mål i sig är ett metafysiskt antagande). Detta mål är det klasslösa kommunistiska samhället, som till sist kommer att växa fram som ett resultat av den historiska utvecklingens egen inre logik. Marx talar i det sammanhanget om att mänsklighetens “verkliga historia” tar sin början först i och med förverkligandet av detta klasslösa samhälle. Allt som föregår detta stadium i mänsklighetens utveckling benämner han “mänsklighetens förhistoria“. I ljuset av Martinus kosmiska analyser blir denna uppfattning korrekt, eftersom hela utvecklingen fram till det Martinus kallar “det riktiga människorikets” utvecklingsstadium i själva verket bara är en “förhistoria” eller en prolog till den i verklig mening “mänskliga” historien.

När det gäller detta historiens mål är Marx annars ovanligt fåordig och odetaljerad. Han menade att hans uppgift som forskare och vetenskapsman inte var att skapa en detaljerad modell av ett framtida idealsamhälle (vilket de så kallade utopiska socialisterna i hög grad ägnade sig åt), utan mer att visa på utvecklingens tendens och riktning och de lagbundenheter som kan utläsas ur den historiska utvecklingen. Därför finns det egentligen inte så mycket att hämta hos Marx om det framtida kommunistiska samhällets natur och funktionssätt (Marx huvudsakliga och viktigaste insats är i stället hans analyser av den kapitalistiska ekonomins natur och funktionssätt). Men han föreställde sig att detta samhälle har två utvecklingsfaser eller stadier. Kommunismens lägre stadium – också benämnt socialismens stadium – ser han som en övergångsform mellan det gamla kapitalistiska samhället och det framtida klasslösa samhället. Under denna fas existerar alltjämt en statsmakt, vars uppgift bl.a. är att upphäva den privata äganderätten till värdena genom att överföra produktionsmedel och naturtillgångar i samhällets ägo. Marx menade att under denna fas gäller principen: “Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans arbete“.

Kommunismens högre stadium – det klasslösa samhället – baseras däremot på principen: “Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov“. Här har statsmakten – i dess egenskap av tvångsmakt – upphört att existera och samhället utgörs av en fri association av fria individer; ett samhälle där – för att citera “Kommunistiska Manifestet” – “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling“.

Vad denna “fria utveckling” kommer att innebära mer konkret lämnar Marx som sagt inte så många upplysningar om. Men följande citat ger ändå en antydan om i vilka banor hans tankar gick:

“Individualiteternas fria utveckling är nu målet och därför… reduceringen av samhällets nödvändiga arbete till ett minimum, som sedan möjliggör individernas konstnärliga, vetenskapliga o.s.v. utbildning under den tid som de alla nu förfogar över och genom de medel som skapats för dem alla.” (7)

Så tänker sig Marx alltså mänsklighetens framtid i det klasslösa samhället. Och det är en framtidsvision som den som läst kapitel 4 i Livets Bog nog känner igen. Men hur kommer man dit? Hur kan visionen bli till verklighet?

Här kommer vi till den springande punkten. Den punkt där skillnaden mellan ett materialistiskt och ett andligt-vetenskapligt synsätt på utvecklingen blir tydligast, och visar sig innebära högst olikartade praktiska konsekvenser och strategier för visionens eller målets förverkligande.

Klasskamp och revolution

Enligt Marx och hans efterföljares materialistiska synsätt är den hittillsvarande mänskliga historien en historia om klasskamp. Till följd av egendomsrätten eller den privata äganderätten till värdena har alla hittills existerande jordmänskliga samhällen (med undantag för en primitiv form av “urkommunism” som, enligt Marx, existerat före egendomsrättens och därmed klassamhällets uppkomst) kännetecknats av en klassuppdelning bland människorna. Denna klassuppdelning orsakar i varje samhälle klasstrider: I det gamla slavsamhället var trälen och hans herre klasskampens huvudaktörer, i feodalsamhället rasade kampen mellan feodalherrar och livegna bönder och i det nuvarande kapitalistiska samhället går klasskampens frontlinje mellan arbetarklassen eller proletariatet (=de egendomslösa) och den egendomsägande kapitalistklassen eller bourgeoisien.

Denna klasskamp, menar Marx, resulterar förr eller senare alltid i en revolutionär omvandling av varje samhällsform. Därför menar han också att arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhället har en särskild historisk mission. Denna mission är att – genom att på revolutionär väg erövra makten i samhället och upphäva egendomsrättens princip – befria det mänskliga samhället från klassmotsättningarnas tyranni. Arbetarklassens befrielse kommer därför på sikt att medföra hela mänsklighetens befrielse. Men detta är inte omedelbart möjligt. Först måste kapitalisternas och de gamla reaktionära krafternas motstånd övervinnas. Det sker genom att arbetarklassen upprättar sin egen statsmakt – “proletariatets diktatur” – som en garant mot alla försök att återskapa den gamla ordningen. Eftersom den proletära diktaturen innebär en klass’ diktatur över en annan, så medger denna samhällsordning inget utrymme för universella fri- och rättigheter. Därom skriver Lenin:

“Först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållanden till de samhälleliga produktionsmedlen) – först då upphör staten att finnas till och kan det bli tal om frihet.“(8)

Det är främst Lenin som utvecklat teorierna om “proletariatets diktatur” och det kommunistiska partiets roll. Enligt dessa teorier är partiet arbetarklassens avantgarde, d.v.s. den upplysta elit som förstår arbetarklassens historiska mission och roll och som därför är kallad att medvetandegöra proletariatet om dess revolutionära uppgift.

Enligt detta synsätt är individens intressen underordnade klassens eller kollektivets intressen. Det är klassen (och dess parti) som har en historisk mission – inte individen. Individen är utbytbar och bara ett redskap eller instrument för klassens och partiets intressen. Ett samhälle grundat på en sådan instrumentell människosyn måste med nödvändighet bli totalitärt. I arbetarklassens och dess historiska missions namn offras individens fri- och rättigheter. Individuella eller avvikande yttringar och manifestationer uppfattas mer eller mindre som ett hot mot samhällsordningen och måste därför förföljas och undertryckas. Därför ser vi hur den hemliga polisen – åsiktspolisen – i alla så kallade socialistiska stater tillhört samhällets mest aktiva och expanderande sektorer.

Det finns också en slags obeveklig logik eller konsekvens i att “proletariatets diktatur” (=leninism) slutar i en mans diktatur (=stalinism). “Proletariatets diktatur” utövas ju i praktiken av det som – i alla fall i teorin – är proletariatets parti, d.v.s. kommunistpartiet. Eftersom partiet är redskap för en diktatorisk maktutövning måste det också – liksom en militär organisation – ha en centralistisk och hierarkisk uppbyggnad eller struktur. Partiets diktatur blir därför i praktiken partiledningens diktatur.

Liksom det i toppen på en militär organisation finns en stab – bestående av överbefälhavaren och hans närmaste män – finns det, enligt den leninistiska partimodellen, också en motsvarande stab eller inre krets i partiledningen som leder partiets dagliga arbete. Det är den så kallade politbyrån. I denna ingår partichefen och hans närmaste män. Politbyrån och hela partiet personifieras till sist i en man – partiordföranden eller generalsekreteraren som titeln löd i det gamla Sovjetunionen.

Somliga menar att stalinismen eller enmansdiktaturen, som utvecklades i Sovjetunionen, är ett brott mot och en avvikelse från leninismen. De som hävdar den åsikten brukar också hänvisa till att Lenin i sitt testamente varnade för Stalin och hans privata maktambitioner. Det är säkert riktigt att Lenin önskade förhindra en utveckling mot den typ av envälde som stalinismen representerade, men, som vi här har sett, finns det en ofrånkomlig logik eller konsekvens i att den leninistiska teorin slutar i en stalinistisk praktik. Här kan det också vara på sin plats att citera Martinus:

“Ett sådant intelligensmässigt, materiellt inställt, men på högre andliga kunskaper blottat och på hat uppbyggt samhälle blir ovillkorligen ett område, inom vilket tortyr, terror, mord och dråp i stor utsträckning kommer att trivas, ja, dessa realiteter blir rent av, i förening med envälde, diktatur och förtryck, grundvalen för detta samhälles bestånd, blir dess livsnerv.

Men ett samhälle, en nation eller en stat, som upprätthålles endast genom en diktators äregirighet, genom makt och tvång, har intet med en naturlig och fri andlig utveckling att göra utan bygger i betänklig grad på just de rättsmetoder, den straffmoral och de avrättningsprinciper, som varje “förbrytarliga” nödvändigtvis måste grunda sig på.”(9)

Detta skrev Martinus redan på 30-talet, d.v.s. innan Stalins terror ännu var känd för omvärlden, och långt innan senare efterföljare ytterligare bekräftat riktigheten i denna analys.

Revolutionens sådd och skörd

Lenins teorier, som alltså banade väg för denna terroristiska maktutövning, var ju i sin tur grundade på Marx teorier om klasskampens och revolutionens nödvändighet. Dessa teorier formulerade Marx som sagt på basis av sitt studium av den historiska utvecklingen. Han menade att det var teorier som bekräftades av all historisk erfarenhet. I dag, med den lite större erfarenhet av revolutioner och deras konsekvenser som det senaste århundradet gett oss, kan vi säga att all historisk erfarenhet bekräftar att den revolutionära vägen eller metoden inte leder till den utlovade befrielsen – varken för proletariatet eller för någon annan.

Det måste alltså finnas ett grundläggande fel i den revolutionära teorin. Det måste finnas en faktor som revolutionärerna förbisett eller inte räknat med. Denna faktor är karmalagen eller lagen om sådd och skörd. Varje lantbrukare vet att om han vill skörda vete, så måste han också så vete – det duger inte att så råg eller något annat. Även om detta kan sägas vara vanligt “bondförnuft”, så är det inte desto mindre uttryck för en kosmisk kunskap eller insikt. På det fysiska området, där vi med våra sinnen kan överblicka sambandet mellan orsak och verkan, är det ingen normal människa som förnekar det lagbundna sambandet mellan sådd och skörd. Men på det psykiska området, där vi ännu inte kan överblicka orsak och verkan, åsidosätter vi ofta just de lagbundenheter som anses självklara på det fysiska området. Men varför skulle dessa lagar bara gälla den fysiska materien? Finns det någon som helst logisk grund att anta att den psykiska materien inte är underkastad samma lagbundenheter som den fysiska? Nej, om vi studerar livet och vår egen livsupplevelse med öppet sinne, så kommer vi inte att kunna undgå att upptäcka att lagen för ämnenas reaktion i högsta grad är verksam även på det psykiska området. Det betyder att i den mån vi – genom våra tankar och handlingar – sår sådana “ämnen” som t.ex. hat, intolerans och våld, kommer vi oundvikligen också att få skörda hat, intolerans och våld. Det är en sanning som den politiska historien till övermått bekräftar. Det är ett livets tal till människan som den fördomsfrie iakttagaren inte kan blunda för.

I den nutida samhällsdebatten talas ofta om “utopiernas död”; en “död” som, menar många, slutgiltigt bekräftas av “kommunismens” sammanbrott. I denna debatt har också den åsikten framförts att varje “utopi” – om den får möjlighet att förverkligas – med nödvändighet leder till skapandet av ett totalitärt samhälle. Men kan det vara en riktig slutsats?

Ja, om “utopin” för sitt förverkligande kräver kamp mot eller undertryckande av något levande väsen. Då måste den med nödvändighet bli totalitär eller frihetsberövande, och detta frihetsberövande måste då – enligt lagen om sådd och skörd – i sista hand också drabba frihetsberövaren.

Men är det den kommunistiska “utopin” i sig – d.v.s. drömmen om ett klasslöst samhälle – som är orsaken till att de “socialistiska” samhällena i praktiken blivit totalitära?

Nej, en sådan “utopi” eller ett sådant ideal kan också, vilket historien visar, stimulera och inspirera medmänsklig kärlek, humanitet och tolerans. Så var ju t.ex. fallet hos de första kristna, som tidigare nämnts. Det som gjort “kommunismen”, i dess marxist-leninistiska form, till en totalitär ideologi är alltså inte det kommunistiska målet, utan de medel eller metoder som ideologin anvisar för målets förverkligande. Det finns alltså en konflikt inbyggd i denna ideologi, eftersom man söker förverkliga ett mänskligt mål med hjälp av djurrikets principer eller kampmetoder. Därigenom kommer mål och medel i konflikt med varandra, och p.g.a. denna konflikt kan målet inte förverkligas, d.v.s. det är dömt att förbli en “utopi”.

Medvetande och samhälle

En fundamental orsak till den marxist-leninistiska “kommunismens” misslyckande är alltså konflikten mellan mål och medel i ideologin. Men det finns också en annan orsak till detta misslyckande som måste sägas vara fundamental; en orsak som även den hänger samman med frågan om hur kommunismens mål kan förverkligas.

Det är synen på det mänskliga medvetandets natur och utveckling. Enligt Marx är det “inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande“. (10)

Frågan gäller alltså: är människans medvetande, som Marx påstår, en produkt av det samhälle hon lever i eller är det tvärtom så att det samhälle människan lever i är ett resultat av hennes eget medvetande?

Det är lätt att inse att svaret på denna fråga blir av avgörande betydelse för hur vi ser på möjligheterna att förverkliga kommunismens ideal. Om människans medvetande är en verkan av det samhälle hon lever i – då är samhällssystemets förändring förutsättningen för medvetandets förändring. Om människans medvetande däremot är orsaken till det samhälle hon lever i – då är medvetandets förändring förutsättningen för samhällssystemets förändring. Enligt det förra synsättet är samhällssystemets omvandling det primära. Som ett resultat av denna omvandling kommer också en “ny människa” att framträda. Enligt det senare synsättet är individens andliga och moraliska utveckling det primära. Som ett resultat av denna utveckling kommer också ett nytt samhällssystem att växa fram.

Den materialistiska “kommunismen” hävdade länge att den verkligen skapat en “ny människa”. Under Stalin-tiden i Sovjetunionen försökte man till och med ge denna skapelse en biologisk-genetisk motivering. Enligt växtfysiologen Lysenko kunde nämligen förvärvade egenskaper ärvas från en generation till en annan. Denna teori fick tjäna som en “vetenskaplig” bekräftelse på “Sovjetmänniskans” framgångsrika skapelse. När “kommunismen” och Sovjetmakten blev en del av medborgarnas genetiska utrustning – vad skulle då kunna förhindra dess seger?

Mot bakgrund av det som nu hänt är det lätt att konstatera det bedrägliga i uppfattningen att det nya samhällssystemet också skapat en ny människa. Den “nya människan” var bara ett sken, framkallat av yttre tvång eller “dressyr”. Vilda djur kan på cirkus dresseras till ett för dem onaturligt beteende. Men det betyder ju inte att deras verkliga natur därmed förändras. Det onaturliga eller dresserade beteendet kan bara upprätthållas i kraft av domptörens piska. När djuren är utom räckhåll för denna piska, så avslöjar sig ofelbart deras rätta natur. Den verkliga naturen tar förr eller senare alltid ut sin rätt.

Jordmänniskans dominerande natur är än så länge den egoistiska eller kapitalistiska principen. Här är vi vid själva grundorsaken till varför alla “socialistiska” samhällsexperiment hittills misslyckats. Man kan inte skapa ett rött färgämne av färgpartiklar vars dominerande grundfärg är blå. Och saken blir inte bättre av att man försöker utplåna eller osynliggöra alla “partiklar” eller individer vars färg inte är röd.

Individualiteten kan inte utplånas – individen kan inte osynliggöras som en röd prick mot en bakgrund av samma färg – även om individualitetskänslan kan försvagas. Men i den mån man lyckas försvaga individualitetskänslan kommer också ansvarskänslan hos individerna att försvagas. Individens vilja och förmåga att ta ansvar för sig själv och samhället är nämligen i högsta grad avhängig graden av individuell frihet i detta samhälle. Oviljan och oförmågan till individuellt ansvar, hos människorna i de stater som nyss kallades “socialistiska”, är ett allmänt omvittnat fenomen. Och utan individuellt ansvar kan inget samhälle i längden upprätthållas.

Många har blivit förvånade över hur snabbt det “socialistiska” systemet nu raseras i land efter land. Men egentligen är det inte förvånande mot bakgrund av att detta system skapat ett samhälle, där det individuella ansvaret mer eller mindre upphört att existera. Denna försvagade ansvarskänsla har urholkat systemet inifrån. Det har med andra ord gjort hela samhällsbygget “murket”. Och ett “murket” träd har ingen möjlighet att klara livets stormar. När det blivit tillräckligt “murket”, så kan det räcka med en vindpust för att bringa hela trädet på fall. Detta fall, och den restaurering av kapitalism och marknadsekonomi som nu följer i dess spår, förutsas alltså av Martinus för länge sedan (se Livets Bog del 4 stycke 1335-36), en förutsägelse som han kunde göra just på basis av sin insikt att det är människans medvetande som bestämmer samhällets karaktär, och inte tvärtom.

Den organiska kommunismen

Naturens skaparmetod är organisk, d.v.s. den innebär en gradvis tillväxt. Det livskraftiga trädet t.ex. är ett resultat av en organisk tillväxt hos alla trädets celler. På motsvarande sätt måste den verkliga kommunismens samhällssystem organiskt växa fram. Vägen till kommunismen är alltså inte revolution – utan evolution. Närmare bestämt en psykiskt-organisk evolution. Kommunismens psykiskt-organiska grundförutsättning är gåvomentalitetens utveckling. Endast i ett samhälle befolkat av individer som hellre ger än tar, individer vars största glädje och inspiration är givandets eller tjänandets glädje, kan en verklig kommunism existera. En kommunism som inte är ett slags cirkusföreställning, utan en äkta manifestation av den mänskliga gemenskapens eller nästakärlekens livgivande och inspirerande atmosfär. En atmosfär som i detta samhälle kommer att stråla direkt från sinne till sinne. Ett samhälle där varje individ ger sin unika begåvning och skaparförmåga som en gåva till helheten. Ett samhälle som därför blir ett levande konstverk – ett livskonstens tempel.

I ett sådant samhälle finns ingen konflikt mellan individen och kollektivet. Kollektivet förtrycker inte individen och individen söker inte vinna egna fördelar på kollektivets eller helhetens bekostnad. Individen tjänar kollektivet och kollektivet tjänar individen. I detta samhälle betingar alltså individualism och kollektivism varandra. I dagens samhälle uppfattas ju individualism och kollektivism i allmänhet som motsatser. Det ena kan bara existera på det andras bekostnad. Men det beror på att den jordiska människan ännu är så starkt präglad av djurrikets tendenser och traditioner. Därför är individualism i de flesta fall ännu liktydigt med egoism och kollektivism i de flesta fall liktydigt med “flockmentalitet”, d.v.s. djurrikets speciella art av “kollektivism”, som ju innebär ett förtryck av den mänskliga individualismen.

Den mänskliga individualismen innebär utvecklingen av varje individs egen och unika begåvning i skapandet av konst, vetenskap och kultur. En begåvning som till sist kommer att kulminera i genialitet. När denna begåvning kulminerar och tar sig uttryck i en längtan efter att berika – inte sig själv – utan nästans liv, då har kommunismens princip “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” blivit till verklighet.

I vår egen organism har vi det mest närliggande exemplet på vad ”organisk kommunism” innebär. Vår hälsa står och faller ju nämligen med harmonin i våra organs ömsesidiga samarbete. Organen konkurrerar inte med varandra, utan de samverkar för helhetens bästa. Samtidigt som varje organ på detta sätt tjänar helheten eller kollektivet, så är det också individuellt till sin natur och funktion. Hjärtat och levern har t.ex. var sin funktion, och det är just i kraft av denna organens individualitet eller avvikelse från varandra som helheten kan fungera. Här har vi alltså ett levande exempel på att individualism och kollektivism inte är motsättningar, utan tvärtom ömsesidigt betingar varandras existens!

Det är inte bara motsättningen mellan individualism och kollektivism som upphävs i den andliga vetenskapens ljus. Detsamma gäller motsättningen mellan demokrati och kommunism. Martinus visar att den demokratiska utvecklingen av samhället i själva verket är en kommunistisk utveckling. Demokrati och kommunism är kosmiskt sett identiska begrepp, eftersom båda är baserade på gåvoprincipens utveckling. Den sanna kommunismens kärna är ju att “hellre ge än ta“, och demokratins kärna är “frigivandets” princip. Demokratin gör ju samhällets medborgare delaktiga och medbestämmande i samhällets utveckling, samtidigt som den också skapar ett skydd för individens fri- och rättigheter. Därför innebär demokratin ett frigivande av maktens princip, d.v.s. demokrati är liktydigt med att ge makt, medan diktatur är liktydigt med att ta makt (maktmonopol).

Genom demokratin tränas och stimuleras vi till självständigt tänkande och ansvar, samtidigt som vi också övas i toleransens konst. Och eftersom en sann kommunism eller en äkta mänsklig gemenskap bara kan skapas av individer som tillägnat sig dessa egenskaper, så är i själva verket demokratin detsamma som vägen till kommunismen, d.v.s. kommunismen kan bara utvecklas genom demokratin.

Mot den bakgrunden är det också lätt att förstå varför den politik, som försökt förverkliga kommunismens ideal genom en inskränkning av de demokratiska fri- och rättigheterna, så fundamentalt har misslyckats. Den politiken betydde ju i själva verket ett angrepp på förutsättningarna för dessa ideals förverkligande.

Är då den hittillsvarande “kommunismen” uttryck för ett stort historiskt misstag – en historisk återvändsgränd?

Nej, ingenting kan födas vuxet eller fullkomligt. På livets alla områden är det ju så att vi, när vi griper oss an något där vi saknar tidigare erfarenhet eller kunskap, först måste erfara hur vi inte ska göra, innan vi förmår lösa uppgiften på det riktiga sättet. Det misslyckade experimentet är förutsättningen för det lyckade eller, som det heter i ett gammalt kinesiskt ordspråk, “misstagen är framgångens moder“. I mänsklighetens kollektiva erfarenhetsbank är alla sådana misslyckanden och misstag, hur bloddrypande de än varit, ett plus eller ett värdetillskott.

Allt som sker är led i förverkligandet av en gudomlig världsplan, där inget steg kan hoppas över. Det är också ett led i förverkligandet av denna plan att den gamla formen av “kommunism” nu är i färd med att “dö”; en “död” som är en nödvändig betingelse för kommunismens återfödelse i en ny och fullkomligare gestalt.

Vad kommer efter “kommunismen”?

Att denna återfödelse förr eller senare kommer att äga rum är utvecklingen en garanti för. Det för oss över till frågan om vad det är som nu håller på att ske i de forna “kommuniststaterna”. Är det en utveckling mot demokrati, välstånd och fred eller är det en utveckling mot en ny form av diktatur, armod och krig?

Ja, det är en fråga som naturligtvis inte är helt lätt att besvara på nuvarande stadium. Man kan bara försöka tyda tecknen så gott det nu låter sig göras.

Till en början tycktes de positiva tecknen dominera. Människornas uppdämda frihetslängtan tog sig uttryck i demokratiska reformer och fria val m.m. Nu kommer dock allt tätare rapporter om tecken av ett annat slag. Det är rapporter som handlar om etniska motsättningar, nationalism och mänsklig misär. En misär som tar sig uttryck i massarbetslöshet, kriminalitet och fattigdom, ja, rent av svält. Det är en utveckling som också förutsagts av Martinus:

“Diktaturprincipens kvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omslingrar i detta ögonblick alla stater och individer utan att man i verkligheten vill göra denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, ofrånkomliga nödåtgärder, såsom valutaskulder, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockouter och arbetslöshet. Dessa dödsbringande sugskålar tvingar återigen regeringarna, likgiltigt om dessa är demokratiska eller kommunistiska, till diktatoriska åtgärder i fråga om tillgången till bostäder, värme, ljus och kläder, till befordran, till utresetillstånd, till försäljning och köp av varor. Härtill kommer sedan den väldiga förbrukningen av statens pengar till diktatoriska militära uppbåd, en helst allt behärskande här och flotta med tillhörande dyrbart flygväsen. Allmänheten suckar och stönar under detta diktatoriska ok, som den fått sig förespeglat som sann demokrati eller sann kommunism, och detta tillstånd skapar ett förstärkt uppblossande av “nationalismen” eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av hänsynen till andra stater. Och genom den försvagade tilliten eller förvillade inställningen till den verkliga demokratin ligger vägen mer eller mindre öppen för diktaturens totala frammarsch.” (11)

Längre fram i samma artikel skriver Martinus:

“Vad är restriktioner, valuta- och varukontroll, tullmurar och passvisum etc? De är de orsaker som nu under nödvändighetens och oskuldens kappa eller mask överallt tvingar diktaturen fram hos folkmedvetandet, helt oberoende av vilken regering man äger. Det är samma restriktioner som befordrar övertron att den demokratiska regeringsformen har gjort konkurs och att endast diktaturen är att föredra. Man menar således att endast en “stark man” kan råda bot på misären, bringa nationen på fötter och ge personlig frihet och välfärd åt alla. Så hyllar man den “starke mannen”. Och så börjar – inte människornas frigörelse, utan en väldig jakt på skalper och huvuden, en jakt på alla och envar som vågar ha en annan mening eller tanke än diktatorns.” (12)

Ropen på denne “starke man” hörs redan på åtskilliga håll runt om i de sönderfallande f.d. “kommuniststaterna”, och det saknas inte heller kandidater som gör anspråk på att vara ett svar på detta rop. Överallt predikar dessa “starka män” samma budskap: den egna folkgruppen eller nationen är förtryckt av andra grupper eller nationer och måste därför frigöra sig och själv hävda sin rätt. Endast genom självtäktens och nationalismens princip kan folket och nationen befrias.

En bidragande orsak till att detta budskap för närvarande har en sådan medvind är naturligtvis också den gamla totalitära ordningen i dessa stater. Det “kommunistiska” systemet påstod att det löst “nationalitetsproblemen” och att etniska konflikter därför var ett passerat stadium i dessa staters utveckling. Men i själva verket visar det sig nu att dessa konflikter endast varit “nedfrusna” under den totalitära maktens kalla hand. När denna hand nu släpper sitt grepp, så “tinar” också konflikterna fram på nytt.

En tilltagande misär

En annan orsak till nationalismens framgång är den ekonomiska och sociala misär som det totalitära systemets sammanbrott resulterat i. En misär som ytterligare förvärras av de “marknadsekonomiska” reformer som nu genomförs i ett forcerat tempo i dessa stater. “Marknadsekonomins” profeter utmålar dessa reformer som vägen till kapitalismens förlovade land. Landet som flyter av mjölk och honung.

Detta land ter sig dock ännu avlägset för de miljontals individer som blivit arbetslösa p.g.a. dessa reformer, och dessutom, också som en följd av dessa reformer, kunnat se varupriserna stiga med tusentals procent. Det är inte att undra på att denna situation också medför en explosionsartad ökning av kriminaliteten i dessa stater. För många, som inte längre har pengar till det dagliga brödet, handlar det om en kamp på liv och död. Situationen utnyttjas också av den organiserade brottsligheten – maffian – som hittills varit den framgångsrikaste representanten för den nya klass av privata företagare och entreprenörer som de marknadsekonomiska reformerna vill gynna.

Enligt upphovsmännen till dessa reformer måste allmänheten först få det sämre, för att entreprenörerna ska få det bättre, vilket, påstår man, på sikt kommer att göra att alla får det bättre. Ju längre den utlovade “förbättringen” för folket låter vänta på sig, desto större blir dock besvikelsen och missnöjet bland de drabbade. Denna situation blir speciellt farlig när man, som nu sker, sätter likhetstecken mellan marknadsekonomi och demokrati. När de marknadsekonomiska reformerna inte medför några förbättringar för folkets flertal, så undergrävs naturligtvis också tilltron till demokratin, och sedan ligger vägen öppen för den “starke mannen” att träda in på scenen.

Det är också tänkbart att rester av det gamla kommunistpartiet och den gamla Sovjetarmén försöker utnyttja situationen för att iscensätta en ny statskupp i stil med kuppförsöket i augusti 1991. Det är inte omöjligt att ett nytt sådant försök kommer att lyckas bättre än förra gången, eftersom ett folk som svälter – p.g.a. den nya ordningens reformer – knappast är motiverat att försvara denna ordning på det sätt som man ännu gjorde i augusti 1991.

För denna utveckling har också västvärlden ett stort ansvar. Med sin propaganda för kapitalism och marknadsekonomi har de västerländska “demokratierna” skapat enorma förväntningar och förhoppningar om ett liv i materiellt välstånd för människorna i de f.d. “kommuniststaterna”. Ju större förhoppningarna är, desto större blir naturligtvis besvikelsen när de inte infrias. Och det ligger i sakens natur att dessa förhoppningar inte kan infrias för alla, eftersom marknadsekonomin är ett system som förutsätter vinnare och förlorare. Ett system där den enes vinst är den andres förlust. Risken är nu att nästan hela Östeuropa och det f.d. Sovjetunionen blir förlorare på marknadsekonomins slagfält. Då får vi ett gigantiskt u-landsproblem också inom Europas gränser. Det är knappast att måla fan på väggen om man i förlängningen av detta scenario redan tycker sig höra ekot av stöveltramp.

Marknadsfilosofins teori och praktik

Den falska “kommunismen” eller “dressyrkommunismen” befinner sig, som vi redan konstaterat, i en långt framskriden dödsprocess (vilket som sagt inte utesluter att den ännu kan manifestera vissa “dödsryckningar”). I första instansen har denna “död” medfört en väldig övertro på marknadsekonomins förträfflighet. Vissa så kallade nyliberala ekonomer och historiker har till och med gripits av en sådan eufori p.g.a. dessa händelser, att de redan utropat, vad de kallar, “historiens slut”, d.v.s. marknadsekonomins definitiva och slutgiltiga seger över alla former av socialism och kommunism.

Denna “historiska seger” tas också till intäkt för ett angrepp på hela den “offentliga sektorn” i de västerländska samhällena. All ekonomisk verksamhet, som inte bedrivs av privata vinstintressen, betraktas som oduglig och ineffektiv, ja, närmast som en abnormitet eller sjuklig utväxt på samhällskroppen. Därför måste all sådan verksamhet nu omvandlas och privatiseras, menar man. Och i land efter land ser vi hur den offentliga sektorn nedmonteras och säljs ut till privatintresset.

Detta synes ju gå stick i stäv med den utveckling som Martinus förutsäger i kapitel 4 i Livets Bog, där han bl.a. skriver att de privata företagen efter hand kommer att utkonkurreras av de statliga (13). Har Martinus månne misstagit sig på denna punkt?

Nej, det tror jag inte. Däremot är det med all säkerhet ett misstag att utropa marknadsekonomins och privatintressets “slutliga historiska seger”. Högmod går som bekant före fall, och detta fall påskyndas nu av de krafter som i blind privatiseringsiver vill sätta en prislapp på nästan alla statliga verksamheter.

Privatiseringsivrarnas idealsamhälle är ett samhälle där marknadens “osynliga hand” reglerar allt. Enligt marknadsteorin får vi då nämligen ett samhälle i balans – ett samhälle med fri konkurrens och balans mellan utbud och efterfrågan. Men detta samhälle har aldrig existerat annat än i teorins syrefattiga värld. Däremot saknar vi inte historiska erfarenheter av hur ett samhälle, nästan enbart reglerat av marknaden, i praktiken fungerar. Så fungerade ju nämligen, mer eller mindre, den tidiga kapitalismens samhälle, d.v.s. den kapitalism som existerade i stort sett fram till den stora ekonomiska depressionen på 1930-talet. I detta samhälle visade sig de synliga konsekvenserna av marknadens “osynliga hand” mycket tydligt. Det var ett samhälle präglat av stora klyftor mellan rika och fattiga; ett samhälle präglat av materiell nöd och fattigdom för flertalet. Det var också ett samhälle präglat av återkommande ekonomiska kriser eller depressioner.

Det var den allvarligaste av dessa kriser i modern tid – den stora 30-talsdepressionen – som framtvingade ett omtänkande och en omorientering i den ekonomiska politiken i de utvecklade kapitalistiska länderna. Denna omorientering innebar att statsmakten fick en delvis ny och mer aktiv roll i det ekonomiska skeendet – en roll som innebar att den fungerade som en “stötdämpare” i de ekonomiska upp- och nedgångarna. I spåren på denna omorientering följde också den aktiva utbyggnaden av den offentliga sektorn i de utvecklade västerländska samhällena, som på allvar tog fart efter andra världskriget.

Även om det i huvudsak måste vara en uppgift för framtidens historiker att analysera dessa delvis mycket komplicerade förhållanden och deras betydelse för utvecklingen, så tror jag ändå att man vågar påstå att en huvudorsak till den relativt “krisfria” kapitalismen, under efterkrigstiden fram till nu, just varit statsmaktens och den offentliga sektorns roll. När denna roll nu angrips och förändras, så kan vi också förvänta oss en “brutalare” kapitalism. En kapitalism vars ekonomiska och sociala utslagningsmekanismer åter framträder mer renodlat, och utan en del av de sociala “skyddsnät” som tillhandahållits av den offentliga sektorn i samhället. Men en sådan kapitalism kommer också att uppvisa mer av den traditionella kapitalismens krissymtom. Vissa ekonomer menar t.ex. att den nuvarande internationella lågkonjunkturen kan vara upptakten till en världsdepression av 30-talskaraktär (14). Och åtminstone arbetslöshetssiffrorna har ju redan nått 30-talsnivå i många länder. Just detta med arbetslöshetens mer eller mindre ohämmade expansion lär bli den mest kritiska punkten i samhällsutvecklingen framöver, om vi får tro Martinus. Citat:

“Arbetslösheten har blivit ett problem som inget som helst politiskt parti i världen är i stånd att lösa. Den är helt enkelt en följd av en av naturens egna krafter frambringad kursändring i den jordmänskliga utvecklingen eller kulturskapelsen. Och så länge den jordmänskliga politiken eller de jordmänskliga regeringsformerna inte bringats i samklang med denna av naturen själv företagna kursändring, kommer arbetslösheten att växa och växa för att till sist bli den maktfaktor varigenom naturen kullkastar den jordiska människans nuvarande inställning till individens egendomsrätt och medborgarskap. ” (15)

Nationalism, kapitalism och frihet

En depression av 30-talskaraktär skulle antagligen bli ännu mer förödande i dag än på 1930-talet, eftersom internationaliseringen i dag gått mycket längre. Det betyder att varje enskilt land i dag är mycket mer ekonomiskt beroende av omvärlden än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Därför kan ett lands sammanbrott i dag också innebära katastrof för alla andra.

Det är också därför som nationalismen i dag är en dödlig fara för hela den samlade jordmänskligheten. Nationalismen är, säger Martinus, en “dödsbringande förkalkning” i den jordmänskliga samhällskroppen (16). Så länge denna “förkalkning” fortfarande existerar i människornas sinnen kan vi inte leva i en värld utan kriser och krig.

Nationalism och kapitalism är inte den väg till frihet och lycka som de i dag framstår som för många människor som nu söker frigöra sig från ett totalitärt och frihetskvävande system. Nationalismens och kapitalismens “frihet” är nämligen en “frihet” som inte tar hänsyn till andras frihet, d.v.s. den är en “frihet” som mer eller mindre bara kan vinnas på bekostnad av andras frihet. Men en “frihet” som bara kan existera på någon annans bekostnad är ingen verklig frihet. Enligt universums lag om orsak och verkan kommer en sådan “frihet” till sist att betyda ofrihet även för den starke och framgångsrike. Det är först när vi inser detta som vi börjar bli mogna för den verkliga friheten. Då förstår vi nämligen att mänsklig frihet bara kan vinnas genom att man ger frihet till andra.

Det återstår en del erfarenheter att göra innan denna insikt blivit allmän bland människorna. Men livet är en förunderlig läromästare. Det skänker oss ofelbart just de erfarenheter och lärdomar som vi lider brist på. Oberoende av vad som sker kan vi därför känna tillit till livet och Försynen. Världshändelsernas gång kan vi som enskilda individer inte omedelbart ändra på, eftersom det handlar om kollektiva erfarenheter som måste göras. Men mänsklighetens kollektiva öde eller karma är kosmiskt sett ingenting annat än summan av de enskilda individernas karma. Vill vi ändra på detta kollektiva öde och skapa en bättre värld att leva i måste vi därför börja med oss själva. Vi måste själva i vårt eget liv så den säd som vi önskar att skörda i framtiden. Då ger vi ett verkligt och bestående bidrag till skapandet av en bättre värld. Då kan vi också i bästa fall bli ett exempel för andra. Ett exempel som stimulerar och inspirerar andra med samma önskan som vi själva. Då ger vi en gåva till skapandet av den nya världskulturen – den kultur som just är en givandets kultur.

Det är denna gåvomentalitets födelse som “julstjärnan” är en symbol för. Och det är samma gåvomentalitets utveckling som döljer sig bakom begreppen kristendom, demokrati och kommunism. Artikelrubrikens fråga “lever kommunismen?” kan därför besvaras på följande sätt: kommunismen lever i samma grad som gåvomentaliteten och nästakärleken lever i oss.

Noter:

1) Martinus: Livets Bog del 4 stycke 1333.

2) Nya Testamentet: Apostlagärningarna 2:44-45.

3) Ambjörnsson, Ronny: Socialismens idéhistoria sid. 36. Gidlunds förlag,

Stockholm 1984.

4) Martinus: Kulturens skapelse kapitel 31-40.

5) Martinus: Kulturens skapelse kapitel 14-30.

6) Bäckström, Knut: Götrek och manifestet sid. 71-72. Gidlunds förlag,

Stockholm 1972.

7) Marx, Karl: Grundrisse sid. 593. Citerat i: Mandel, Ernest: Senkapitalismen

del 1 sid. 200-01. Coeckelberghs förlag, Stockholm 1974.

8) Lenin: Staten och revolutionen sid. 109. Förlaget för litteratur på

främmande språk, Moskva 1955.

9) Martinus: Logik kapitel 66.

10) Marx, Karl: Till kritiken av den politiska ekonomin sid. 9. Arbetarkulturs

förlag, Stockholm 1969.

11) Martinus: Den andliga vetenskapens nödvändighet kapitel 12. Ingår i boken

De levande väsendenas odödlighet.

12) Martinus: Den andliga vetenskapens nödvändighet kapitel 16.

13) Se Livets Bog del 1 stycke 102.

14) Se t.ex. Batra, Ravi: Den stora världsdepressionen 1990. Bokförlaget Prisma,

Stockholm 1988.

15) Martinus: Den mänskliga arbetsförmågan. Artikel i tidskriften Kosmos nr. 22-1971. (även införd i nr. 11-1984).

16) Martinus: Den andliga vetenskapens nödvändighet kapitel 13.

Publicerad som temahäfte av Stiftelsen Informationscentrum för Martinus kosmologi, Göteborg 1994.

Se ev. också artikeln Var Martinus en aktivist? på länken https://www.kosmiskresenar.se/fragelada/var-martinus-en-aktivist/