Brittiska hjärnforskare visar att medkänsla aktiverar exakt samma region i hjärnan som reagerar när vi själva lider eller känner smärta. Onekligen ett intressant sammanträffande som antyder att det vi kallar medkänsla eller medlidande har en organisk grund i vår egen upplevelse av smärta.
I ett experiment vid University College i London under ledning av neurologen Tania Singer utsattes 16 frivilliga kvinnor för en elektrisk stöt i handflatan. Samtidigt registrerades kvinnornas hjärnaktivitet med hjälp av så kallad magnetröntgen.
Forskarna fann aktivitet dels i de hjärnregioner som kontrollerar den rent fysiska smärtimpulsen, dels i områden som normalt förknippas med emotionella reaktioner. Precis som förväntat med andra ord. Vad som var mindre väntat var samma kvinnors reaktioner när de efter sin egen smärtupplevelse som nästa steg i experimentet fick se på när deras män utsattes för samma behandling av forskarna. Eller rättare sagt fick de – för att förhindra alltför stor inlevelse i männens smärta – bara se deras händer när elstöten delades ut. Men detta visade sig vara fullt tillräckligt för att på röntgenbilderna lysa upp precis samma region i hjärnan som reagerat när de själva utsattes för samma smärtsamma behandling.
De brittiska hjärnforskarna drar av detta slutsatsen att det vi kallar medkänsla helt enkelt handlar om att vi utnyttjar en hjärnmekanism som redan finns där för vår egen skull. Det ger oss upplevelsen av emotionell smärta även när vi inte känner den fysiska smärtan.
Tania Singer och hennes kollegor, som publicerat sina resultat i den vetenskapliga tidskriften Science 2004-02-20, tänker nu fortsätta sina experiment med att testa en lika stor grupp män, och sedan testa personer som inte har några familje- eller andra intima band. I avvaktan på resultaten av detta kan man kanske ta sig friheten att i ljuset av Martinus andliga vetenskap reflektera lite över de resultat och slutsatser forskarna hittills presenterat.
Från oorganisk till organisk materia
Vår fysiska organism består av både organisk och oorganisk materia. Skillnaden är ju att i den materia som är organisk, dvs i ”köttet”, kan vi uppleva både smärta och dess motsats. Vi kan ju t.ex. inte klippa och skära i hud och muskulatur utan att uppleva smärta. Däremot kan vi exempelvis klippa hår och naglar utan att uppleva någon smärta. Varför? Därför att håret och naglarna och annan oorganisk materia i organismen består av eller är uppbyggd av mikroväsen som inte har dagsmedvetande på det fysiska planet och därför inte kan förnimma vare sig behag eller obehag på detta plan, vilket ju däremot ”köttets” mikroindivider i högsta grad kan.
I Livets Bog del 4 stycke 1436-37 skriver Martinus om att vi – så länge vi är kosmiskt ”döda” eller medvetslösa – också behandlar vår nästa som ”död” eller oorganisk materia. Som ”något man kan skära eller fila eller spika i, bryta sönder eller sätta ihop, allt eftersom det behagar en…” (LB 4 stycke 1437).
Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är naturligtvis att vi inte kan uppleva vår nästas smärta som vår egen eller med andra ord att det existerar en gräns eller avgörande skiljelinje mellan upplevelsen av vår egen smärta och vår nästas. Men vad händer om denna gräns börjar upplösas? Om vi – som de brittiska hjärnforskarnas resultat antyder eller indikerar – får samma reaktion i vår egen hjärnas ”smärtcentrum” vare sig det är vi själva eller nästan som påförs smärta. Har inte vår nästa då blivit något av vårt eget ”kött och blod”, dvs bildlikt talat förvandlats från en oorganisk till en organisk materia i vår egen upplevelsesfär?
Hjärnmekanism – orsak eller verkan?
De brittiska hjärnforskarna framlägger alltså hypotesen att medkänsla eller medlidande helt enkelt handlar om att vi utnyttjar en hjärnmekanism som redan finns där för vår egen skull, vilken ger oss upplevelsen av emotionell smärta även när vi inte känner den fysiska smärtan. Att en sådan ”mätbar” eller konstaterbar reaktion finns i hjärnans ”smärtcentrum” är förvisso en mycket intressant och anmärkningsvärd iakttagelse, men hur kan den förklaras? Är denna hjärnreaktion eller ”mekanism” medkänslans orsak eller är det tvärtom medkänslan som är ”hjärnmekanismens” orsak och utlösande faktor? Vad är med andra ord orsak och vad är verkan?
Ja, det avhänger naturligtvis vilken världsbild eller syn på livet som vi har. Men sett utifrån Tredje Testamentets kosmiska världsbild eller andliga vetenskap kan hjärnreaktioner djupast sett aldrig ha status av något annat än verkningar, eftersom hjärnan, kosmiskt sett, bara är en ”transformator”. En ”transformator” som omvandlar andlig energi – vilket sett från den tekniska sidan är detsamma som ”elektriska vågor” – till fysiska reaktioner och omvänt. Om detta skriver Martinus bl.a. följande i Livets Bog 1:
”Hjärn- och nervsystemet utgör sålunda individens ”port” in till den andliga världen. I den mån jordmänniskans andliga kroppar ännu är outvecklade kommer hon att vara offer för den övertron att ”porten” eller hjärn- och nervsystemet är upphov till hennes andliga funktioner. Hon kommer sålunda då ännu att vara omedveten i de andliga kropparna eller om de faktiska förhållandena. Denna övertro stimuleras ytterligare därav att det i ”porten” till den andliga världen finns speciella små öppningar för de olika arterna av elektriska vågor, vilket alltså vill säga att det i hjärn- och nervsystemet finns särskilda centra eller komplex för de olika andliga funktionerna. Jordmänniskan är alltså offer för den illusionen att dessa särskilda centra eller komplex är själva orsaken till funktionerna, medan de i själva verket endast utgör speciella inställningsorgan för fysisk avsändning och mottagning av de motsvarande speciella andliga energivågorna eller vibrationerna. (LB 1 stycke 224).
Att det i vår hjärna t.ex. finns ett ”smärtcenter”, som också kan reagera på vår nästas smärta, är alltså, kosmiskt sett, ett resultat av en andlig förmåga eller funktion som i sin tur är avhängig vår andliga ”känslokropps” standard eller utvecklingsnivå. Och det som bestämmer denna standard eller nivå är, visar Martinus, ingenting annat än våra egna självupplevda lidandeserfarenheter genom många fysiska liv eller inkarnationer. Och eftersom vi lidit i varierande grad och på olika områden uppvisar också vår förmåga till medkänsla stora individuella variationer. Om medkänsla bara är ett resultat av en specifik ”mekanism” hos den jordmänskliga hjärnan är det ju onekligen lite märkligt eller svårförklarligt att medkänslan uppenbarligen är så ojämnt fördelad och uppvisar ett sådant brett eller vitt spektrum av individuella variationer och avvikelser som den nu gör inom jordmänskligheten.
Medkänsla är igenkännande
I den andliga vetenskapen får detta fenomen alltså sin förklaring av att vi alla äger ett alldeles eget och unikt erfarenhetsmaterial som vi själva är den djupaste orsaken till eller skaparen av. Något som alltså bl.a. innebär att vår medkänsla – ännu så länge – är selektiv eller mer eller mindre utvecklad på olika områden. Vi kan märka det på våra egna reaktioner inför det vi möter och ser i omvärlden. Kosmiskt sett är ju medkänsla ingenting annat än en igenkännandereaktion (se t.ex. Livets Bog del 2 stycke 634-36), och det är detta mer eller mindre starka ”igenkännande” som gör att vi i varierande grad kan identifiera oss med eller leva oss in i vår nästas smärta på olika områden.
De medkännande kvinnorna i det brittiska forskningsexperimentet skulle naturligtvis inte ha kunnat reagera som de gjorde om de själva aldrig upplevt vad det vill säga att få en elektrisk stöt. Och att andra människor uppvisar motsvarande starka medkänsloreaktioner för t.ex. krigs- och tortyroffer, för handikappade och sjuka, för missbrukare och utslagna, för fattiga och nödlidande osv. beror alltså på att de i sin egen själs ”smärtcentrum” – dvs i sin andliga känslokropp – bär på samma eller likartade erfarenheter på motsvarande område eller områden.
Att dessa erfarenheter i många fall inte längre är dagsmedvetna, eftersom de förvärvats redan i tidigare inkarnationer, har ingen betydelse för själva ”igenkänningsprincipen” – och därmed medlidandereaktionen. En sådan reaktion är alltså egentligen vad man skulle kunna kalla en ”känsloerinring” (som alltså inte är beroende av vår nuvarande dagsmedvetna erinringskapacitet), dvs en prägling eller ett vibrations-mönster hos ”känslokroppen” som skapar vår individuella och unika själsliga resonansbotten i mötet med nästans och omvärldens energier. Liksom ett musikinstruments resonansbotten – i form av t.ex. en skiva – kan bringas i vibration eller svängning av exempelvis tonen hos en sträng, så kan vår själsliga eller känslomässiga resonansbotten bringas i vibration eller svängning av den ton som framkallas av de ”ödessträngar” vår nästa spelar på. Det betyder att det automatiskt etableras en kontakt mellan vårt eget – medvetna eller omedvetna – erfarenhetsmaterial och nästans ödes- eller livssituation.
Universums grundton
Har du, käre läsare, t.ex. någon gång när du sett en film på biograf eller TV upplevt att tårarna plötsligt och ofrivilligt börjar rinna i allt stridare strömmar nedför dina kinder? Du kanske befinner dig i ett opassande sällskap när det sker och kämpar därför emot denna plötsliga känsloyttring, men du lyckas i alla fall inte hindra eller dämma upp tårarnas flöde. Varför? Därför att kontakten mellan ditt eget erfarenhetsmaterial och det du just då bevittnar på bioduken eller TV-skärmen i det ögonblicket är alltför stark eller övermäktig. Det utlöser en automatisk känsloreaktion som inte är viljestyrd, och som du därför inte heller viljemässigt kan hejda eller bromsa. Men du kan trösta dig med att dessa tårar har en livgivande verkan. Martinus sa en gång att de filmer han tyckte bäst om var de som kunde framkalla medkänslans tårar hos tittarna eller åskådarna. Det är den mänskliga eller humana plantan i oss som vattnas av dessa tårar. ”Vår mänskliga utveckling har vi gråtit oss till”, är ett annat Martinus-uttalande på samma ”tårdrypande” tema.
Medkänslans slutfacit är dock inte tårar. Dess slutfacit är i stället den orubbliga livsglädje som kommer allkärlekens utövare till del. När medkänslan har intellektualiserats och till sist blivit till allkärlek känner den inte längre några selektiva eller partiska begränsningar, utan har blivit en aktiv och allt omfattande och allt genomträngande sympati och kärlekskraft. En kraft vars källa är givandets och tjänandets glädje; glädjen i att vara till glädje och välsignelse för allt och alla. Tänk att få leva i en värld befolkad av väsen där alla hellre själva lider än är orsak till andras lidande. För ett sådant väsen är det alltså mer smärtsamt att se någon annan lida än att själv ta på sig samma lidande. Den världen och dess inbyggare har en själslig ”resonansbotten” som vibrerar i takt med universums egen grundton: allkärleken.
Inom den naturvetenskapliga eller materialistiska kosmologin talar man i dag mycket om den så kallade ”strängteorin”, som kort eller förenklat uttryckt innebär att universums för oss osynliga fundament är ett oändligt nätverk av vibrerande ”strängar”. Martinus andliga kosmologi eller vetenskap har på sitt sätt också sin ”strängteori” – om uttrycket tillåts. Dessa ”strängar” är det oändliga och eviga nätverk som håller universum samman i kraft av allkärlekens genom hela världsalltet vibrerande grundton.
Källa: Dagens Nyheter 2004-02-20
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1-2005.