“Det är först när klockan har stannat som man kan utföra något på nolltid” (citat okänd)
Klockan går – men gör tiden det? Man kan säga ”han går, hon går” o.s.v. – men tiden går den? Finns det med andra ord en ”tidsmateria” som går eller rör sig? Därom tvista de lärde, som man brukar säga.
Newton – den klassiska fysikens upphovsman – menade att tiden har en egen existens oberoende av oss. Han såg universum som ett gigantiskt urverk.
Filosofen Kant menade att tiden bara är vårt sätt att organisera eller strukturera vårt liv. Den har ingen egen existens oberoende av vårt medvetande.
Einstein – den moderna fysikens upphovsman – menar i sin relativitetsteori att det inte finns någon absolut tid. Tiden är alltid relativ i förhållande till betraktaren och hans hastighet. En konsekvens av relativitetsteorin är nämligen att tiden skulle gå långsammare vid höga hastigheter. Om vi exempelvis tänker oss ett par tvillingbröder, där den ene av dem gör en rymdresa med nästan ljusets hastighet, medan den andre blir kvar här på jorden, så kommer de att åldras olika snabbt. Om rymdresenären reser i t.ex. 10 år med denna hastighet kommer han själv bara att åldras ett år under denna tid, medan hans tvillingbror här på jorden under samma tid alltså åldras 10 år. Somliga menar att denna tidsförskjutning vid höga hastigheter är ett bevis för att tiden i sig har en – om än mystisk – existens. Men den frågan återkommer vi till senare.
Enligt vissa tankar inom den moderna fysiken är nuet bara ett utsnitt av den fyrdimensionella rumtiden, vari vi lever (verkligheten har enligt Einstein fyra dimensioner: längd, bredd, höjd och tid.) Det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt som en sammanhängande helhet. Nuet är bara en kort glimt av rumtiden. Liksom en smal ljusstråle som följer den i en viss bestämd riktning (riktningen från det förflutna mot framtiden). Vi upplever att vi befinner oss i den del av rumtiden, mellan det förflutna och framtiden, som ljusstrålen aktualiserar för oss. Men de andra delarna existerar också – på samma gång. Eller sagt med Einsteins ord: “Skillnaden mellan det förgångna, nuet och framtiden är bara en illusion, om än envis”.
Varför går tiden fortare när vi blir äldre?
Mellan födelse och död finns ett avstånd som inte är fysiskt-rumsligt – d.v.s. ett avstånd som inte kan mätas i kilometer eller mil – utan psykiskt eller upplevelsemässigt. Det ligger en massa upplevelser eller erfarenheter mellan dessa båda punkter. Det visar att tiden är ”ett andligt rum”, som Martinus har formulerat det (1). Det visar också att tid och rum är integrerade, och egentligen bara två olika ord för att beskriva avstånd mellan två olika punkter, d.v.s. att det är två ord för att beskriva allt som har början och slut, vilket återigen betyder allt som är uttryck för rörelse.
I en skämtteckning i en svensk tidning kunde man se två äldre män, där den ene säger till den andre ”Ju äldre man blir desto fortare går tiden”, varpå den andre svarar ”Ja, vad är det för dagar i dag?”. Erfarenheten att ”ju äldre man blir desto fortare går tiden” har vi väl alla gjort med stigande ålder. Det visar ju att tiden är ett i högsta grad subjektivt upplevelsefenomen. Tiden ”går” ju i verkligheten inte fortare när vi blir äldre, men varför upplever vi det så? Det har att göra med en kosmisk princip som Martinus kallar ”perspektivprincipen”, d.v.s. den princip som betingar att det finns ett avstånd i tid, rum och tillstånd mellan betraktaren och det betraktade. Och detta avstånd är alltså olika från individ till individ beroende på var vi befinner oss i en viss process från dess början till dess slut. Den tidsprocess vi kallar ”åldrande” är alltså en rörelse mellan de punkter vi kallar ”födelse” och ”död”. Allt eftersom vi rör oss från den ena punkten i riktning mot den andra kommer vårt tidsperspektiv att förskjutas så att tiden subjektivt upplevs att gå snabbare och snabbare. För exempelvis en 10-åring är ju ett år 1/10 av hans eller hennes nuvarande liv, medan det för en 50-åring bara är en 1/50. Perspektivprincipen ombesörjer alltså att allt eftersom vi blir äldre och äldre blir det vi exempelvis kallar ett år en allt mindre eller kortare del av vårt liv, vilket vi subjektivt registrerar eller upplever som att ”ju äldre man blir desto fortare går tiden”.
Tid = rörelse
Men vad är då en klocka? Är inte den en objektiv tidsmätare?
Klockan mäter bara jordens rotation kring sin egen axel, som ju sker automatiskt i t.ex. soluret. En klocka mäter denna rotation genom att man gett den en viss takt eller frekvens – och det skapar illusionen om tiden som ett objektivt fenomen. En illusion som kanske ytterligare förstärks av att man i dag fått ännu mer förfinade eller sofistikerade instrument att mäta tiden, nämligen så kallade ”atomur”, vilket möjliggjort följande definition av vad tid är:
”1 sekund = varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan två hyperfin-nivåer i grundtillståndet hos atomen cesium 133.” (naturvetenskaplig definition av tid giltig sedan 1967).
Det finns i dag ett antal sådana atomur runt om i världen som mäter tiden och deras mätresultat samordnas av en internationell central instans, som fastslår ett genomsnitt av dessa mätresultat som den giltiga tiden. Denna “atomurstid” synkroniseras också med jordens rotation, eftersom jordens rotationstid har en – visserligen mycket liten, men i alla fall – avvikelse från atomurets tid. På ett halvårs tid skiljer det 1 sekund (jorden sackar efter atomuret 1 sekund inom loppet av den tiden), så därför lägger man varje halvår till 1 sekund för att vara i takt eller fas med jordrotationen. Skillnaden får enligt mätinstansernas regler aldrig bli mer än 1 sekund!
Men allt detta sofistikerade mätande av tiden visar ju bara att tid = rörelse. Och den som har läst sin Martinus vet naturligtvis också att rörelsen har sin upprinnelse i det levande väsendets tidlösa ur-begär, fast det har, namnet till trots, inget med tidsmätning att göra…
Ljushastigheten, som vi också senare ska återkomma till, är ju den högsta hastigheten på det fysiska planet och den utgör därmed gränsen mellan den fysiska och den andliga världen. Det finns högre hastigheter, menar Martinus, men de ligger alltså bortom det fysiska planet. Men hur är det då för vår tidigare nämnda rymdfarande tvillingbror, som färdas med nästan ljusets hastighet och bara åldras ett år på 10 jordiska år? Bevisar inte det att tiden är en mystisk materia som kan manipuleras? Nej, det bevisar egentligen bara att det finns en viss relation mellan begreppen hastighet och energiomsättning (2). Både ett urs gång och förändringar i vår fysiska organism har ju med energiomsättning att göra. Det är alltså inte heller något bevis för att tiden skulle ha en objektiv existens oberoende av oss som upplever den.
Det eviga nuet
“Nuet är ett ingenting som skiljer det som inte finns från det som inte finns”, skrev någon för mig okänd. Det fångar i ett nötskal tidens illusion – betraktat ur ett visst perspektiv ”ovan” eller ”utanför” det evigt skiftande sceneri, där det vi alltså upplever som ”tiden” och ”nuet”, utspelar sig. ”Nuet” låter sig ju nämligen svårligen fångas eller fasthållas (hur tjockt eller utsträckt i tiden är ett ”nu”?) – annat än i form av de upplevelsemässiga kontraster som hela tiden träder in i och ut ur ”nuet” . Och det ligger i sakens natur att de båda andra tidsformerna ”det förflutna” och ”framtiden” – som är det som avgränsar det vi kallar ”nuet” – inte heller finns – i alla fall inte just här och nu på det fysiska planet. Att de finns i vårt medvetande som det Martinus, som nämnt, kallar ”ett andligt rum” är en annan sak. Men hur smalt eller snabbt försvinnande ”nuet” än är, är det, paradoxalt nog, det enda som finns! Det är ju alltid ”nu” – i varje ögonblick härskar ”nuet”. Här ser vi alltså att ”nuet”, samtidigt som det är fokuspunkten för timligheten, eller vår upplevelse av allt som har början och slut, sett ur en annan aspekt är ett fenomen höjt över tiden – och därför avslöjar evigheten eller stillheten mitt i tidens ström. Här har vi alltså i form av ”det eviga nuet” kommit till en fast punkt eller något som är evigt oföränderligt. Det är ju också jagets analys enligt Martinus. Att vi kan uppleva rörelse och timlighet är ett bevis för att vi själva är något annat än rörelse och timlighet, eftersom man bara kan uppleva det man avviker ifrån. Jaget kan vi bara uppleva indirekt som vår centrumförnimmelse i förhållande till alltet, och ”det eviga nuet” är alltså denna centrumförnimmelses representant i ”tiden” (3).
Tiden och evigheten är med andra ord en ”tvåenig” princip som har sin brännpunkt i ”nuet”. Samtidigt som ”nuet” som sagt, ur en viss aspekt, är evigt och oföränderligt, är de upplevelser som hela tiden ”passerar” detta ”nu” en kontrast till denna evighetsnatur och det som skapar upplevelsen av tidens eller timlighetens fenomen. Eller uttryckt med Martinus ord:
”Tiden” och ”evigheten” är alltså närvarande i allting som vi överhuvud kan förnimma. ”Tiden” kan inte vara tillstädes utan att avslöja ”evigheten”. Och ”evigheten” kan endast uppenbara sin närvaro i kraft av ”tiden”. De två företeelserna kan sålunda aldrig förekomma åtskilda, utan är som tidigare nämnt en ”tvåenighet” eller en enhet med två analyser.” (4)
Denna ”tvåeniga” princip uttrycks ju också, som Martinus visar (5), i det matematiska talsystemet i form av nollan (stillheten eller den fasta punkten) och de övriga nio siffrorna som uttrycker timligheten eller föränderligheten (kretsloppsprincipen). Tänk också på att nollan rymmer alla tal – summan av alla plus- och minustal blir ju noll – liksom ”det eviga nuet” rymmer alla upplevelser. Nollan är alltså inte ingenting utan allting! Och detta allting kan bara uttryckas som ”något som är”.
I en artikel i tidskriften ”Dagens Forskning” för några år sedan av Bodil Jönsson (professor i fysik och författare till flera populärvetenskapliga böcker om tid) visar hon att hon och hennes internationellt sett mer berömde fysiker- och författarkollega Paul Davies kommit till samma slutsats angående frågan om tiden är ”något som går” eller bara är ”något som är”. Hon skriver där:
”Paul Davies naglar fast att tiden inte går och att alltså tidsflöde inte finns, rent fysikaliskt. Tiden är. Den är lika verklig som rummet, men den rör sig inte. Våra sinnen får oss visserligen att uppfatta det förflutna som något fixt, det kommande som något osäkert och därmed nuet som något unikt. Som ett sig ständigt flyttande tillfälle mellan det förflutna och det kommande. Men redan när man börjar fundera över hur man skulle kunna uttrycka nuets förflyttning framåt tar det emot. Man kan väl inte gärna säga att nuet flyttar sig med 1 sekund per sekund?” (6).
Den som fysikaliskt eller mått- och viktmässigt vill kvantifiera eller dela upp tiden i form av ”nu-enheter” eller ”nu-kvanta” ställs alltså inför det svårlösliga problemet: hur uttrycker man ”nuets” förflyttning? Flyttar det sig med 1 sekund per sekund (som Bodil Jönsson retoriskt frågar i citatet ovan)? Och hur uttrycker man i så fall ”mellanrummet” mellan de olika ”nuen”? Om ”nuet” på detta sätt kan kvantifieras, så måste ju de olika ”nuens” existens markeras av något slags ”mellanrum” eller ”rytm”. Om det inte finns något sådant ”mellanrum” eller någon sådan ”rytm”, ja, då finns det ju inte heller något som kan markera eller avskilja ett ”nu” från ett annat – annat än i form av den subjektiva måttstock som vår egen upplevelseförmåga utgör…
Den svenske författaren Torsten Ekbom har formulerat denna nuets paradox – eller det Martinus ovan kallar tidens och evighetens ”tvåenighet” – sålunda:
”Det enda som existerar, det enda vi någonsin upplever, är nuet, den flyktiga punkten som rör sig evigt framåt medan den i själva verket tycks stå stilla.”
Och den argentinske författaren Jorge Luis Borges har formulerat samma tanke på följande sätt:
”Ingen människa har någonsin levt i det förflutna, och ingen kommer att leva i framtiden; det nuvarande är den enda livsformen.”
Tiden – ett andligt rum
Men vad är då ”förfluten tid” och ”framtid”? Martinus kallar det, som tidigare nämnt, ett ”andligt rum”. Tidsformerna ”det förflutna” och ”framtiden” finns ju bara i vårt inre eller andliga rum. Bägge dessa tidsformer – liksom upplevelsen av fenomenet ”rörelse” överhuvud taget – skulle inte existera om det inte fanns en andlig förmåga som vi kallar ”minne”. Det är utifrån minnet av något förflutet som föreställningen om en framtid blir möjlig, och det är också utifrån minnet som vi tycker oss kunna konstatera eller registrera att förändringar eller rörelser äger rum. En förändring eller rörelse är ju en upplevd skillnad mellan ett tings nuvarande position eller tillstånd och dess föregående position eller tillstånd, och utan den andliga förmåga vi kallar ”minne” skulle denna skillnad aldrig kunna bli till upplevelse för oss. Det visar att ”tiden” egentligen är den andliga sidan av det vi kallar ”rörelse”.
Att minnas är således att befinna sig i ett andligt rum – ett rum som inte längre finns här på det fysiska planet. I detta andliga rum eller ”kartotek”, som Martinus också kallar det, finns den förflutna tiden, även om den för länge sedan har upphört att existera på det fysiska planet. Tänk på vad som t.ex. sker när man skriver dagbok och senare, kanske många år senare, läser vad man skrev vid en viss tidpunkt. Då aktiveras detta andliga rum och får liv på nytt!
Människan är, till skillnad från det vanliga djuret som bara lever i ”nuet”, i hög grad en varelse som lever i ”tiden”, dvs i sina minnen av det förflutna och i sina föreställningar om framtiden. Människan lever med andra ord i hög grad i sitt ”andliga rum”, vilket är en livsform eller ett ”rum” som expanderar till följd av utvecklingen eller tillväxten hos oss jordmänniskor av de andliga kroppar Martinus kallar känslo- och intelligenskroppen. På nuvarande ofärdiga stadium av denna utveckling är det ju emellertid inte en odelat behaglig eller harmonibefrämjande företeelse. Eller som författaren Mark Twain en gång uttryckte det: ”Jag har varit med om mycket elände i mitt liv och åtminstone hälften har inträffat.”
Kan framtiden upplevas?
I vårt minne kan vi alltså göra ”tidsresor” till för länge sedan svunna tider. Men kan vi också göra ”tidsresor” i den andra riktningen, d.v.s. till ”framtiden”? Alltså uppleva verkliga ”glimtar” av händelser eller upplevelser som ännu inte manifesterat sig i ”nuet”, vilket ju är något annat än de mer eller mindre välgrundade föreställningar och spekulationer om framtiden vi alla mer eller mindre gör oss i Mark Twains ovan citerade anda…
I Livets Bog del 2 stycke 338-345 skriver Martinus om vårt ”nattmedvetande” och det vi kallar ”drömmar” – däribland också ”sanndrömmar”. Enligt Martinus finns det ”sanndrömmar” i både tid och rum. ”Sanndrömmar” i tid är när man drömmer något som senare verkligen också inträffar här på det fysiska planet och ”sanndrömmar” i rum är när man drömmer något som samtidigt äger rum eller utspelar sig på ett helt annan plats än där man fysiskt befinner sig när man sover eller drömmer. I parapsykologisk litteratur kan man också läsa om att det finns forskning vars resultat tycks bekräfta att det verkligen existerar ”sanndrömmar” av bägge dessa typer. Vissa forskare har t.ex. undersökt förekomsten av ”sanndrömmar” i samband med stora katastrofer och olyckshändelser. Två av de mest kända undersökningarna därvid lag gäller fartyget Titanics undergång år 1912 och en lavinkatastrof i gruvstaden Aberfan i Wales 1966, där också många människor förolyckades. I bägge dessa fall menar parapsykologiska forskare att de kunnat dokumentera en frekvent förekomst av ”sanndrömmar” (7). Och då godtas som ”bevis” naturligtvis bara sådana fall där man kunnat dokumentera att andra människor fått vetskap om dessa ”drömmar” innan olyckorna inträffat.
Dessa ”sanndrömmar” är enligt Martinus bevis för att vi i nattmedvetandet befinner oss på ett annat tillvaroplan än det fysiska. Han skriver t.ex:
”Och vi har då mitt i drömmarnas överflöd av mentalt avfall funnit de guldkorn som i form av ”fjärrskådning i rum och tid” är orubbliga bevis för en själslig upplevelseform och tillvaro, liksom vi funnit, att nattmedvetandet för jaget är uttryck för något helt annat och mera än blott och bart fysisk sömn.” (8)
I vårt nattmedvetande befinner vi oss enligt Martinus alltså på det andliga planet (det är för övrigt därför han också kallar sömnen ”den lilla döden”), och på det andliga planet är vi ju inte bundna av tid och rum på samma sätt som i den fysiska verkligheten, så därför kan vi där också uppleva saker som kommer att inträffa först vid en senare tidpunkt i vårt fysiska upplevelsetillstånd.
Detta är ju i sin tur möjligt på grund av att allt vi upplever är ödesenergier som vi själva en gång sänt ut och som befinner sig ”på resa” på väg tillbaka till oss för att förr eller senare utlösa sig som realistiska händelser eller upplevelser i vårt fysiska upplevelsetillstånd. Dessa ödesenergier är alltså möjliga att i viss utsträckning uppleva i vårt nattmedvetande på det andliga planet redan långt innan de kommer att manifestera sig här på det fysiska planet. Men eftersom det enligt Martinus inte finns någon normal minnesöverföring av upplevelser i vårt nattmedvetande till vårt fysiska dagsmedvetande, så är det bara undantagsvis som sådana upplevelser av ”sanndrömmar” kan sippra ner i vårt vakna dagsmedvetande.
Hur kan ”sanndrömmar” förklaras?
I boken ”Mänskligheten och världsbilden” skriver Martinus:
”Rörelsen är alltså i sin högsta analys ”upplevelse”. Men för att rörelsen skall kunna upplevas, måste den skapa kontraster. Och all rörelse i världsalltet framträder ju genom en evig princip i grader av hastighet. Dessa olika hastighetsgrader, ställda emot varandra, skapar ju kontraster eller olikheter i sina reaktioner. Det är denna skillnad som skapar grundvalen för upplevelse.” (9)
Vi kan av detta sluta oss till att även kontrasten mellan det fysiska och det andliga planet – ur en viss synvinkel – har med en hastighetsskillnad att göra. I Livets Bog del 1 bekräftar också Martinus detta när han där om de högsta energierna på det andliga planet (intuitions- och salighetsenergierna) skriver:
”Men då dessa energier befinner sig i ett så hastigt vibrerande tillstånd att även de högsta fysiska hastigheter i jämförelse med dessa kosmiska rörelser eller vibrationsformer nästan kan betecknas som stillhet, bör man kunna förstå att de ligger utanför gränsen för allt som är av fysisk natur och följaktligen inte är tillgängliga för fysisk uppfattning eller forskning.”(10)
Den högsta fysiska hastigheten är ju ljushastigheten. Ur ett hastighetsperspektiv kan vi därför sluta oss till att ljushastigheten egentligen är gränsen mellan den fysiska och den andliga världen. Passerar vi ljusets hastighet lämnar vi också det fysiska planet (eller som skämttidningen ”Blandaren” en gång skrev: ”Springer man fortare än ljuset svartnar det för ögonen”…).
På det andliga planet kan vi alltså i kraft av våra högre andliga organ eller kroppar – eller snarare ”kroppsfoster” som Martinus kallar det – uppleva energier av helt andra hastigheter än de vi kan uppleva här på det fysiska planet i kraft av våra fysiska sinnesorgan. Detta är den ena ”nyckeln” till att kunna förstå det Martinus kallar ”sanndrömmar i tid”. Den andra ”nyckeln” är naturligtvis karma- eller ödeslagen, som ju, som nämnt, betingar att allt vi upplever är återvändande ödesenergier som vi själva en gång sänt ut och som befinner sig ”på resa” på väg tillbaka till oss för att förr eller senare utlösa sig som realistiska händelser eller upplevelser i vårt fysiska upplevelsetillstånd.
När det gäller hastigheten på dessa ödesenergier eller karmabågar ger oss Martinus också en intressant upplysning i boken ”Den idealiska födan”. Han skriver där:
”Då dessa verkningar, från det de blivit utlösta till dess de når tillbaka till sitt upphov, ibland måste röra sig i en ofantligt lång passage eller cirkelbana i världsrymden, är de ofta på väg i flera hundra år, trots att de rör sig med en hastighet som långt överstiger både ljusets och de vanliga radiovågornas.” (11)
Om vi nu försöker konkludera eller knyta ihop alla hastigt vibrerande trådar i detta sammanhang, så torde förklaringen på ”sanndrömmarnas” fenomen kunna sökas i energiernas olika signalhastighet på det fysiska respektive det andliga planet och skillnaden i vår förmåga att kunna uppleva dessa med hjälp av våra ”tröga” fysiska sinnesorgan respektive våra högvibrerande andliga sinnesorgan eller ”kroppsfoster”, som vi ju har en annan möjlighet till i vårt nattmedvetande på det andliga planet, när vi är frigjorda från den fysiska kroppens begränsningar.
För att ta en liknelse, som måhända haltar, kan man kanske jämföra med hastighetsskillnaden på e-post och papperspost. Ett brev som sänds med e-post når ju mottagaren långt före ett brev som sänds som papperspost. Den som har tillgång till e-post och internet får alltså på så vis tillgång till informationen som brevet innehåller betydligt snabbare än den som ännu är beroende av Postverket och dess brevbärare som mellanhand.
När vi är på det andliga planet i vårt nattmedvetande har vi alltså – i alla fall i viss utsträckning – tillgång till ett andligt ”internet” eller nätverk, som gör att vi via detta kan ta del av information eller ”ödesmeddelanden” långt innan samma ”meddelanden” befordras till oss här på det fysiska planet via de ”brevbärare” som alla våra medväsen utgör.
Men vår förmåga att förstå dessa sammanhang är med nödvändighet ännu starkt begränsad, vilket också framgår av det Martinus skriver om förmågan att uppleva framtiden ”i nuet” när vi befinner oss i spiralkretsloppets högsta rike, dvs ”den gudomliga världen” (där intuitionsenergin kulminerar). I Livets Bog del 2 kan man sålunda läsa:
”Men det är inte bara förmågan att föra förgången tid in i ”nuet” som är utmärkande för ”den gudomliga världen”. Här finns också en utpräglad förmåga att föra in framtiden i detta ”nu”, men motiveringen till detta är för omständlig för att återges här.” (12)
Antagligen insåg han att det var för omständligt eller komplicerat för oss att förstå, så länge våra andliga kroppar – och därav följande förmåga att förstå – ännu befinner sig på fosterstadiet…
Uret som symbol för den treeniga principen
Till sist ska vi vända tillbaka till utgångspunkten för denna artikel, nämligen klockan eller uret. Den är nämligen inte bara en tidsmätare eller ”timlighetssymbol”. Den är också en utomordentlig symbol för det Martinus kallar ”den treeniga principen” i form av det levande väsendet: urtavlans centrum eller mittpunkt är evighetens eller jagets symbol – ”den fasta punkten” eller X1. Visarna symboliserar skaparförmågan eller X2 som skapar timligheten eller tiden, d.v.s. X3, som i sin tur markeras av urtavlans siffror.
Och bakom skapandet av denna på en gång geniala livssymbol och praktiska hjälpmedel i tidens och rummets värld finns alltså ett tidlöst ur-begär…
Noter:
1) Kosmos nr. 6-1995
2) Se Per Bruus-Jensens bok ”X” del 1 stycke 1. 95-96
3) Se Livets Bog del 4 stycke 1079
4) Livets Bog del 4 stycke 1073
5) Se Livets Bog del 3 stycke 1010-50
6) ”Dagens Forskning” nr. 22-2002 sid. 24
7) Se Andreas – Kilians bok ”Den fantastiska vetenskapen” kapitel 1
8) Livets Bog del 2 stycke 344
9) ”Mänskligheten och världsbilden” kapitel 60
10) Livets Bog del 1 stycke 175
11) ”Den idealiska födan” kapitel 6
12) Livets Bog del 2 stycke 390
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2006.