Den evige vandraren

”Människor är inte där deras skor är” (Ivar Lo Johansson)

I många länder finns vandrarföreningar. Föreningar vars medlemmar delar intresset att vandra. Kanske både som en behaglig motions- och samvaroform och sätt att uppleva världen. Dessa föreningar har ofta ett internationellt utbyte, d.v.s. man besöker varandra för att vandra tillsammans i respektive länder. Amerikanska vandrare kan t.ex. besöka skandinaviska vandrarföreningar, för att vandra med dem ett stycke, och tvärtom.

I ett kosmiskt perspektiv är vi alla ”vandrare”. Och i detta perspektiv finns inte bara ett internationellt utan också ett interplanetariskt utbyte! I Livets Bog 1 stycke 288 skriver Martinus:

”Genom oändligt varierande former av livsupplevelse, genom vitt skilda zoner och tillvaroplan, genom materiella och andliga tillstånd, från mörka och kalla klot till varma och solljusa världar går livets väg. Och genom sin identitet som sinnesorgan, kroppsformer, tillvaroplan, utvecklingsstege och livets väg gör de samlade kosmiska grundenergierna sålunda alla levande väsen till ”kosmiska resenärer”, för vilka de enskilda kloten är tillfälliga uppehållsstationer och sevärdheter. Då dessa resenärer blir präglade av de erfarenheter, intryck och upplevelser som de berikas med i varje sådan värld de passerar, blir livet på varje klot ”interplanetariskt” och mångskiftande i sina detaljer.”

Kosmiskt sett är alltså varje klots invånare en ”vandrarförening”! Ett antal kosmiska resenärer eller vandrare som vandrar ett stycke av livsvägen tillsammans! Och som under den vandringen berikar varandra med sina skilda perspektiv, erfarenheter och begåvningar. Ett berikande som gör vandringen mycket varierad, omväxlande och spännande.

Inget levande väsen är alltså under den fysiska delen av sin livsvandring för evigt bundet till ett och samma klot. Martinus betonar (se stycke 284 i Livets Bog 1) att vi alla har haft en föregående tillvaro och utveckling på andra klot och att denna ”utomjordiska” förhistoria eller prägling är en fundamental faktor bakom vårt nuvarande jordiska framträdande eller manifestationsform. Denna prägling är så fundamental att den skapar olika arter av ”vandrare” som är mer eller mindre besläktade eller obesläktade i samma grad som deras förhistoria på andra klot varit besläktad eller obesläktad. Detta är, kosmiskt sett, grunden till arternas uppkomst. Att vi på vårt klot har sådana sinsemellan olika arter som t.ex. däggdjur, fåglar och insekter beror alltså på faktorer vars räckvidd sträcker sig långt utanför jordklotets gränser!

I dagens globaliserade värld är ju in- och utvandring ett högaktuellt tema. Människor från olika kulturer och världsdelar blandas och konfronteras med varandra i en på detta klot aldrig tidigare skådad omfattning. Men sett i ett kosmiskt perspektiv begränsar sig dessa in- och utvandringsflöden inte bara till jordklotets olika kontinenter och kulturer. Just nu är till exempel vårt klot – i kraft av reinkarnationsprincipen – föremål för en stark ”invandringsvåg” från andra klot och världar. Detta återspeglas inte minst i det senaste seklets starka befolkningsökning. Jordklotets speciella utvecklingstillstånd – med allt vad det innebär av forcerad utveckling för dess högst utvecklade mikroindivider eller ”hjärnceller” – drar som en magnet till sig många inkarnationsmogna själar som utvecklingsmässigt är på våglängd med detta jordiska tillstånd på gott och ont. Martinus har t.ex. gett uttryck för att jordklotet i denna mycket speciella utvecklingsfas – som vår tid representerar – drar till sig ”hjärnceller” av både nedbrytande och uppbyggande natur. De förstnämnda är individer som är speciellt ägnade att utlösa och befordra ”ragnarök”, d.v.s. nedbrytandet av den ”gamla jorden” och dess strukturer, och de sistnämnda är individer som är speciellt ägnade att befordra uppbyggandet av den ”nya jorden” och dess strukturer. Eftersom de gamla strukturerna först måste brytas ner innan de nya kan byggas upp, så kan man förstå att jordklotet – vars vilja och längtan nu är inställd på skapandet av ”en ny himmel och en ny jord” – har behov av bägge dessa typer av ”hjärnceller” eller mikroindivider. Båda är lika nödvändiga – om än inte lika behagliga – sett i den gudomliga världsplanens perspektiv. Det är kanske värt att tänka på i en tid som denna när världen på nytt målas i svart och vitt, och ”de goda” för krig mot ”de onda”…

Fotspår och vägmärken

Det aktualiserar också en annan fråga som har med vår vandring här på jorden att göra: i vems fotspår vandrar vi? Vem eller vilka är våra vägvisare eller vägledare på denna livsvandring? Går vi på ”flockmentalitetens” väl upptrampade och breda stigar och vägar eller försöker vi vandra i de fotspår och på den ännu smala och inte helt lättframkomliga väg som mänsklighetens stora pionjärer eller andliga vägvisare lämnat efter sig som exempel och gåva till flockens eller den breda vägens stigande antal av trötta och vilsna vandrare?

Den frågan aktualiserar den nuvarande världssituationen i högsta grad. När Martinus en gång fick frågan vad den enskilda människan kan göra åt världssituationen sådan den nu ser ut, så svarade han: ”Det viktiga är att hålla sig själv på rätt köl.” Vad betyder det att ”hålla sig på rätt köl”? Det betyder bl.a. just att stå fri från flockens massuggestion och välja fredens och kärlekens väg även när flocken eller majoriteten väljer krigets och hämndens väg.

Att vandra på fredens och kärlekens ”smala väg” är inte lätt. Det är en balansakt i den högre skolan, som också kräver mod och styrka – som alltid när nya vägar ska röjas i mänsklighetens mentala terränger. Denna snåriga, svårframkomliga och ibland dunkla väg är dock som sagt upplyst av de lysande ”fotspår” som mänsklighetens andliga pionjärer och vägvisare lämnat efter sig. På sin vandring här på jorden har de också placerat ut ”vägmärken” för att underlätta efterföljande vandrares orientering. ”Vägmärken” kallas ju de rösen som fjällvandrare placerar utmed vandringsleder till hjälp för medvandrares orientering i t.ex. dimma eller storm. Genom både den gamla och den nya världsimpulsens förmedling går ett pärlband av sådana ”vägmärken”: ”Du skall icke dräpa”, ”Stick ditt svärd i skidan…”, ”Älska dina fiender och be för dem som hatar och förföljer dig”, ”Där okunnigheten avlägsnas upphör det så kallade onda att existera” etc, etc.

Dessa ”vägmärken” förmedlar också konkret vägledning och råd för vad vi rent praktiskt kan göra för de trötta och hjälpbehövande medvandrare vi möter på vägen. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” (Matteus 25:35-36). Att erbjuda trötta medvandrare – t.ex. de medvandrare som kallas invandrare och flyktingar – vila och härbärge är i dag mer än någonsin en utmaning eller möjlighet som livet ger oss eller konfronterar oss med. Livet visar oss ju också att olika människor reagerar olika på denna utmaning, vilket också är exakt vad Jesus enligt Bibeln säger oss att de kommer att göra. Här kan man ju också minnas hans ord om att ”om någon ber dig att gå en mil med honom, så gå två mil.”

Den platsbundne guden

När Israels premiärminister Ariel Sharon omgiven av sina livvakter tog en vandringstur eller promenad på det heliga Tempelberget i östra Jerusalem, så utlöste han det senaste palestinska upproret (”intifadan”). För de muslimska palestinierna var Sharons promenad en religiös provokation och maktdemonstration, eftersom Tempelberget eller Haram al-Sharif, som är palestiniernas namn på platsen, är en helig plats för både muslimer och judar. För judarna är det platsen för deras heligaste tempel, som ursprungligen uppfördes av kung Salamo och som förstördes av romarna för över 1900 år sedan (den så kallade Klagomuren som ligger i anslutning till denna plats är den i dag enda kvarvarande delen av detta judiska tempel), och för muslimerna är det platsen där profeten Muhammed steg upp till himlen. Av dessa skäl är det omöjligt för bägge parter i denna konflikt att överlåta kontrollen eller överhögheten över denna plats till motparten.

När Usama bin Ladin svor att viga sitt liv till kampen mot ”de otrogna” i gestalt av USA i första hand, så var – enligt vad han själv berättat i intervjuer – det han kallar ”amerikanarnas ockupation av heliga platser” i hans hemland Saudiarabien den utlösande orsaken till detta hans val av livsväg. När han (eller vem det nu var) valde World Trade Center och Pentagon som angreppsmål för den stora terrorattacken den 11 september 2001, så visar detta också på ett väl utvecklat sinne för betydelsen av ”platsens ande” eller symbolvärde. Dessa byggnader är och var ju också ett slags ”heliga platser” eller tempel och maktsymboler för en mer profan eller materialistisk form av ”gudsdyrkan”, som dominerar USA och Västerlandet i dag. Den materialistiska kultur och ”gudsdyrkan” som Martinus betecknar som ”guldkalvsreligionen” (se t.ex. hans bok Kulturens skapelse).

I historien finner vi många fler exempel på hur platsbundna föreställningar om helighet eller gudomlighet varit utlösande orsaker för konflikter och krig. Man kan kanske undra om det var det som också fick Jesus att gråta över staden Jerusalems öde som det berättas om i Bibeln: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.” (Lukas 19:42).

Den evigt orörlige vandraren

Så länge vi binder eller begränsar det heliga eller gudomliga till vissa platser – och individer eller folk – så förblir både fredens och Gudomens verkliga natur fördold för oss. Eftersom Gudomen omfattar allt och alla är alla platser och alla väsen lika heliga eller gudomliga sett i det kosmiska perspektivet. Vår livsvandring är därför en platsförflyttning från något ”heligt” till något ”heligt”. Men en förflyttning från något heligt till något heligt är ju ingen förflyttning i absolut mening. I livsupplevelsens perspektiv är förflyttningen eller vandringen (=utvecklingen) förvisso en realitet, eftersom den är det enda vi kan uppleva, men det något i oss, som upplever och skapar denna vandring upp på livets högsta tinnar och ner i dess djupaste dalar och skuggregioner, är såsom den fasta punkten i universum höjd över alla rörelser i tid och rum. En fast punkt som omfattar och skapar alla tider och alla rum och därför inte kan ges någon platsbeteckning eller tids- och rumsdimensionell analys. En evig stillhet som upplever en evig vandring från plats till plats och från tillstånd till tillstånd. En vandring långt utöver och bortom de platser dit våra fötter och skor kan föra oss. Eller sagt med Martinus ord:

” All världens människor är på vandring. De befinner sig på en egendomlig väg. Det är inte en väg som kan mätas i kilometer eller ljusår, ty sådana finns inte i dess dimensioner. Den har absolut ingen längd eller storlek i fysiskt mått. Den är oändlig. Och den är likaledes fri från begränsning i tid. Den är evig.” (Livets väg kap. 1).

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 9-2002.