Brytningstid

Mänskligheten befinner sig idag vid en djupgående andlig skiljeväg. Den mest djupgående skiljevägen eller vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Därför kännetecknas vår tid av en stark polarisering mellan mörkrets och ljusets krafter – den polarisering som redan i Bibeln omtalas som uppdelningen i “får” och “getter”.

“Världen och människan blir bara värre och värre”. Känns uttrycket igen? De flesta av oss torde väl någon gång ha mött denna inte alldeles ovanliga uppfattning. Att denna åsikt kunnat bli så utbredd, som fallet är, är inte heller märkligt, sett mot bakgrund av den nuvarande världssituationen. En hastig blick ut över världen synes till alla delar bekräfta att denna uppfattning har fog för sig. Invecklas inte ständigt såväl individerna som samhällena i allt mer djupgående kriser och konflikter? Ser vi inte hur de existentiella hoten – hoten mot människans och livets existensvillkor – tilltar och skärps i en aldrig tidigare skådad omfattning? Breder inte våldet, rädslan och känslokylan alltmer ut sig i umgänget mellan människor?

Vår syn på världen är avhängig av vårt perspektiv

För den som vill “läsa” tidens tecken är det alltså inte svårt att finna belägg för att mänsklighetens nuvarande kurs är en katastrofkurs – en kurs som pekar rakt mot avgrunden.

Hoppets tecken – tecknen på en ljusnande framtid – är måhända inte lika lätta att upptäcka. Men det behöver ju inte betyda att de inte finns. Det betyder bara att vår “synskärpa” inte är lika framträdande eller uppövad i att lägga märke till dessa tecken, som när det gäller tecknen av motsatt slag. Men “synskärpa” förutsätter distans eller perspektiv. Det man har alltför tätt inpå sig kan man inte överblicka, eftersom det skymmer hela horisonten. Om jag t.ex. vill fotografera ett föremål, eller olika föremål i ett sammanhang, måste jag ha den distans till föremålet eller föremålen ifråga, som möjliggör att de(t) kan överblickas i kamerans “sökaröga”. Samma förhållande gör sig i princip också gällande när vi riktar vårt eget “sökaröga”, dvs. vårt medvetande, mot vår tids problem. För att kunna få den riktiga överblicken, det riktiga sammanhanget i vad vi ser, måste vi se tingen från en viss distans eller ett visst perspektiv. Ett perspektiv höjt över tiden och rummet. Det är just ett sådant perspektiv som den kosmiska klarsynen ger individen. Sett ur en viss synpunkt kan man säga att “kosmiskt medvetande” utgör förmågan att skapa det riktiga perspektivförhållandet mellan individen själv och omgivningen. Det perspektivförhållande varifrån tingens sanna natur och mission kan genomskådas och överblickas.

Vilka “syner” ett sådant perspektivförhållande skänker individen är Martinus författarskap en rik provkarta på. Hur framträder vår tidsepok då för den med kosmiska “ögon” begåvade iakttagaren?

Mänsklighetens ödessituation och livsenhetsprincipen

Martinus visar att vi lever i en stor brytningstid – den största brytningstiden i hela mänsklighetens historia. En brytningstid mellan mörker och ljus, där vi samtidigt upplever både en gammal världskulturs undergång och en ny världskulturs födelse. De kriser som vi nu upplever på så många områden – både på det individuella och på det samhälleliga planet – är denna brytningstids symtom. Kriser som är uttryck för såväl den gamla världskulturens dödsryckningar som den nyas födslovåndor.

För att förstå dessa krisers natur och mission är det också nödvändigt att se dem i ett mycket större perspektiv än vi vanligtvis gör. Här är Martinus förklaring av “livsenhetsprincipen” en ovärderlig hjälp. “Livsenhetsprincipen” lär oss att kosmos innersta natur består i principen “liv inuti liv“. Likt en oändlig serie av kinesiska askar är kosmos uppbyggt av levande väsen inuti levande väsen. Det medför att alla levande väsen är “treeniga” också i den bemärkelsen att de på en gång är såväl makro- som mellan- och mikrokosmiska väsen. I förhållande till överliggande “spiralkretslopp” är vi mikroindivider och i förhållande till underliggande “spiraler” är vi makrovarelser, samtidigt som vi också är mellankosmiska väsen, dvs. väsen som upplever livet i vårt eget mellankosmos eller vår egen “utvecklingsspiral”.

Vi jordmänniskor är alltså följaktligen mikroväsen eller “celler” i planeten jordens fysiska organism. Närmare bestämt dess “hjärnceller”, dvs. bärare av dess mentalitet och medvetande. Jordklotet är, visar Martinus, ett väsen som i själva verket står på tröskeln till att uppleva “den stora födelsen” eller sin kosmiska invigning. När han talar om att detta är en process som kommer att fullbordas inom loppet av de närmaste 3000 åren för jordmänskligheten som helhet, så må man förstå att det som för oss är århundraden för jordklotet, i dess livsupplevelseperspektiv, endast är en fråga om minuter. Denna skillnad i tidsupplevelse mellan makro- och mikroväsen betingas av den kosmiska “perspektivprincipen”, som är den grund varpå all tids- och rumsdimensionell förnimmelse vilar (se t.ex. ”Den eviga världsbilden” 1 stycke 14.10).

Jordklotsväsendet och den nuvarande världskrisen

Jordklotsväsendet är således en högt utvecklad individ som redan upplevt flera “kosmiska glimtar” (“glimtar” som för oss jordmänniskor tagit sig uttryck i gamla högkulturer och olika ”världsåterlösares” framträdande på jorden). En individ som alltså nu står i begrepp att möta den hela och totala upplevelsen av ”kosmiskt medvetande”.

Men, kan man fråga sig, hur kan världen då se ut som den gör? Ja, det är inte så märkligt som det först kan förefalla.  Martinus förklarar nämligen att varje individ, vare sig denna individ framträder som människa, klot eller någon helt annan form, omedelbart före upplevelsen av “den stora födelsen” (födelsen av det kosmiska medvetandet) genomgår en själslig kris, som till sin natur är en psykisk utrensningsprocess. I det allra heligaste kommer man inte in utan att “ha bröllopsdräkten på“, dvs utan att vara helt renad från lägre tendenser och begär. Men hur blir en sådan grad av “rening” möjlig? Jo, endast genom att alla ofullkomliga och mer eller mindre primitiva sidor i mentaliteten kommer fram i ljuset – fram till dagsmedvetandets yta. Bara på så sätt kan de bli utlevda och övervinnas. Därför sker det i vår tidsepok – med kulmen i detta århundrade och en bit in i nästa, enligt Martinus – en väldig koncentration av mörkt erfarenhetsmaterial, dvs av lidandeerfarenheter, som får en starkt forcerad utveckling inom hela jordmänskligheten till följd.

Lidandet och dess facit

Det är ju, förklarar Martinus, framför allt lidandena och svårigheterna som befordrar vår mänskliga och humana utveckling. Men det är naturligtvis bara möjligt att förstå i ett reinkarnationsperspektiv. Så länge man har ett-livs-perspektivet som utgångspunkt blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att se något annat facit än perversitet och meningslöshet i allt det ohyggliga lidande vi kan se omkring oss (såvida man inte vill bortförklara hela problemet genom att hänvisa till att “Guds vägar är outrannsakliga”). Men med reinkarnations- och karmaperspektivet upplöses denna ohyggliga fantombild eller detta monstrum, under vars kvävande tyngd vi alla drabbas av and-nöd, och en helt annan bild framträder. En bild vars facit är kärlek och fullkomlighet.

Men, invänder någon, jag kan inte se att människor blir mer kärleksfulla eller humana av att lida. Tvärtom blir de ofta hårda och bittra.

Jag måste medge att det är en fullständigt riktig iakttagelse i somliga fall. Men frågan är om en sådan iakttagelse är ett riktigt slutfacit eller om den bara är ett lokalfacit, baserat på en otillräcklig överblick av problemet. Frukten har ju också sitt bittra eller sura utvecklingsstadium, men det är inte dess slutfacit. Fruktens slutfacit är att, i sitt mogna och välsmakande stadium, vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Frukten förkroppsligar därmed den universella moralen eller “gåvoprincipen”, och hela dess utveckling från det ofärdiga, bittra stadiet fram till den välsignelsebringande och angenäma “gåva” som den i sitt färdiga stadium utgör, blir, som Martinus framhåller, en modell eller sinnebild för människans utveckling eller omskapelse till “människan som Guds avbild”.

Även om lidandena således i förstone resulterar i “bitterhet”, så blir resultatet på längre sikt en i kommande liv medfödd förmåga till medkänsla med andra som lider, och medkänsla eller medlidande är den verkliga allkärlekens begynnelseform.

”Domedagen” omvandlar ”getter” till ”får”

En härom året publicerad internationell jämförelsestatistik över antalet vapenvägrare i olika länder visade att Västtyskland var det land som hade den högsta procentandelen av denna kategori. Finns det månne ett samband mellan detta faktum och de starka krigiska erfarenheter som detta århundrade bjudit inte minst det tyska folket?

Med utgångspunkt från reinkarnationsperspektivet förefaller ett sådant samband naturligt, eftersom man måste anta att en hel del av de unga tyska män som nu befinner sig i värnpliktsåldern är återfödda “stupade” från både första och andra världskriget. Den “domedag” som alltsedan det förra krigets utbrott rasar över vår jord har alltså redan börjat avsätta det resultatet att – för att tala med Bibeln – “fårens” skara har tillvuxit på “getternas” bekostnad. “Fåren” är ju den grupp av människor som är fredsmentalitetens representanter, medan “getterna” är de hos vilka krigsmentaliteten ännu är dominerande. “Domedagens” eller “ragnaröks” stora mission är, förklarar Martinus (se boken ”Världsfredens skapelse”) just att omskapa “getter” till “får”, så att det efter hand blir den senare gruppen som kommer att “besitta jorden”.

Begynnande ”vårtecken”

Bibelns förutsägelse om uppdelningen i “får” och “getter” i den “yttersta tiden” antyder också ett annat av denna tids kännetecken: den tilltagande polariseringen mellan ljusets och mörkrets krafter. Detta stämmer ju också i högsta grad in på vår tid.

Även om man skulle kunna tro det när man t.ex. lyssnar på nyhetssändningarna i radio/TV, så utmärks vår tid inte bara av mörker och elände (dvs “getmentalitet”), utan också av att ljusets krafter (dvs “fårmentaliteten”) rotfästs och utvecklas starkare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Under de mer spektakulära och dramatiska händelseförloppens mörka yta flyter alltså också andra strömmar; strömmar som alltmer är i färd med att flyta samman och skapa en ocean av ljus. Dessa ljusströmmar visar sig i tidens andliga uppvaknande och sökande, i humanitära rörelser och aktiviteter av alla de slag, i samhällsföreteelser och institutioner som har med vård och omsorg i olika former att göra, i den tilltagande internationalismen eller globala medvetenheten som tar sig uttryck i internationella organ, fredsrörelser samt mellanfolkligt samarbete och hjälp, i den ökande medvetenheten om de ekologiska sambanden i naturen och miljöproblemen, i djurskyddsrörelser, i en ökad hälso- och kostmedvetenhet m.m., m.m.

Allt detta är “vårtecken”, som visar att den kosmiska “vinterns” mörker och kyla är på väg att släppa sitt förlamande grepp. I vårt vardagliga “från dag till dag-perspektiv” kanske vi inte märker så mycket av att dessa “vårtecken” är under tillväxt. Förändringarna blir i detta perspektiv nämligen så små att de knappt är märkbara. Men om vi försöker höja blicken en aning över den vardagliga “lunken”, och i stället väljer att betrakta tillvaron från en utsiktspunkt där t.ex. årtionden och århundraden kan överblickas, så blir förändringarna uppenbara. Och det blir också uppenbart att förändringarna inte är i den kosmiska “vinterns” favör. Det är exempelvis ett faktum att ännu så sent som vid första världskrigets utbrott hälsade de inblandade folkens breda lager sina respektive regeringars krigsförklaringar i en anda av entusiasm och patriotisk yra.

Det har ändå skett något sedan dess, eftersom man svårligen skulle kunna föreställa sig samma entusiastiska reaktion i dag. Och vad fanns, för att ta ett annat exempel, för bara några få årtionden sedan av medvetenhet om ekologi och miljöfrågor? Hela miljörörelsen och dess tankar om människans ansvar för naturen och livsmiljön, är ju ett modernt fenomen som inte har mer än ett par decennier på nacken.

Jo, det kan inte råda någon tvekan om att “våren” är i antågande, även om det förvisso kommer att ta sin tid.

Mörkerkulminationen och ”ragnarök”

Men det finns också ett annat fenomen som är värt att uppmärksamma i detta sammanhang, när vi talar om “årstidspräglade” förhållanden. Martinus beskriver ju i symbolen “Jordklotets kosmiska strålglans” (symbol nr. 1 i Livets  Bog och nr. 27 i Den eviga världsbilden) att jorden redan har passerat sin mörkerkulmination, men samtidigt upplever vi “domedagen” eller “ragnarök” just nu, dvs efter denna mörkerkulmination. Hur hänger det ihop? Borde inte tidpunkten för “ragnarök” och mörkerkulminationen sammanfalla?

Också när det gäller besvarandet av denna fråga kan vi lära något av att studera livets eget tal såsom det visar sig i det fysiska årskretsloppet. Årskretsloppets mörkerkulmination eller det så kallade vintersolståndet inträffar ju redan i december, men det är som kallast i januari och februari. Orsaken måste således komma före verkan. Martinus påpekar exempelvis att orsakerna till de krig som utkämpas och förberedes i vår tid i själva verket ligger årtusenden tillbaka (se Livets Bog 2 stycke 453). De “orsaker” som vanligen brukar anges till moderna krig, typ ekonomiska och politiska förhållanden i nutiden, är egentligen bara yttre utlösande moment för en “skörd” som har “såtts” redan i forntiden, och som därför – så länge vi ännu inte har befriat oss själva från krigs- eller “getmentaliteten” – måste “skördas” i nutiden. Dagens människa är således inte riktigt så “dålig” eller krigiskt inställd som den nuvarande världssituationen kan ge intryck av, men hon lever i verkningarna av sin egen blodiga forntid, och måste så göra, ända tills hon helt övervunnit denna forntid eller detta djuriska arv inom sig själv.

Intelligensens frukter

Men för att förklara varför “domedagen” eller “ragnarök” inträffar just i vår tidsepok krävs ytterligare en aspekt som vi hittills inte berört. Det gäller människans intelligensutveckling i modern tid. Denna starkt accelererande utveckling, som ligger bakom den moderna vetenskapens och teknikens närmast explosionsartade växt i synnerhet i detta århundrade, har nämligen skapat förutsättningarna för att “den dräpande principen” ska kunna bringas fram till sin kulmination. Så länge människan, likt djuret, är hänvisad till att bara kunna använda sin egen fysiska organism (plus eventuella primitiva hjälpmedel som käppar, svärd etc.) som “vapen” eller dråpredskap, kan dräpandet aldrig nå de massproduktionens höjder, som just den moderna tekniken möjliggör. Att det moderna dräpandet är av en större och effektivare art, och därför också ter sig så mycket mer hotfullt, beror således inte på att människan blivit moraliskt sämre, som ibland har gjorts gällande.

Man kan ju t.ex. göra det tankeexperimentet att vikingarna hade haft tillgång till moderna vapen som atombomben. Månne inte jorden då för länge sedan hade varit sprängd i stycken? Vad man än kan säga om moderna statsledare som Reagan och Gorbatjov, så inte tror jag att de är farligare för världen än våra forntida vikingahövdingar skulle ha varit om de haft tillgång till samma vapenarsenal.

Dagens ledare, och den allmänhet de representerar, är således inte moraliskt sämre än gårdagens, men de vapen och de maktmedel de förfogar över är, till följd av människans intelligensutveckling, så mycket mer fruktansvärda.

Det dräpande geniet

Det är just kombinationen av en utvecklad intelligens och en outvecklad eller primitiv moral, som karakteriserar det mentala tillstånd som Martinus benämner “djävulsmedvetande”. Människan med “djävulsmedvetande” är alltså en individ som, i kraft av sin utvecklade intelligens och sin avsaknad av moraliska hämningar eller spärrar, blir ett “dräpande geni”, dvs en varelse hos vilken den dräpande förmågan kulminerar. Hon blir i stånd att utan samvetsbetänkligheter utplåna miljonstäder genom att bara trycka på en knapp, eller att organisera raffinerad “industriell” massproduktion av dräpandet av både människor och djur i koncentrationsläger och djurfabriker m.m.

När det i Bibeln talas om att “djävulen skall rasa i hela sitt välde” i de “yttersta tiderna”, så är det alltså just det ovan nämnda “djävulsmedvetandets” herravälde som avses.

Sekulariseringens verkningar

En bidragande orsak till att detta “djävulsmedvetande” kommit att kulminera i vår tid är också den så kallade sekulariseringen eller religionens försvagade inflytande. Så länge religionen och kyrkan, med sina mer eller mindre moraliska föreskrifter och förhållningsregler, hade ett dominerande och “dresserande” inflytande på människornas liv, kunde inte “djävulsmedvetandet” få fritt spelrum. Även om människorna i många fall saknade inre hämningar för att utöva den dräpande principen gentemot sin nästa, så var de likväl ålagda vissa yttre hämningar genom bl.a. den religiösa “dressyren”. Men när denna “dressyr” eller denna tillbakahållande kraft släpper, så kommer den kraft som varit undertryckt att i stället utvecklas desto kraftigare. Det uppstår ett fenomen som man kan kalla “hopklämnings-” eller “tryck föder mottryck”-effekten. Om man t.ex. klämmer ihop en ballong på en viss punkt, så sväller den ut på ett annat ställe, dvs ett mottryck eller en motreaktion uppstår. Att det religiösa “trycket” delvis fungerat på samma sätt, kan man se när det efter hand släpper på olika områden.

Detta är uppenbart inte minst på det sexuella området, där den tidigare stränga religiösa regimen starkt medverkat till den sexuella explosion eller “översvämning” som karakteriserat de senaste decennierna.

Alldeles bortsett från att det kan diskuteras om det så kallade “ungdomsvåldet” idag är större än tidigare (tänk t.ex. på forna tiders “bya-slagsmål” m.m.), så torde en del av detta våld ha sin grund i samma förhållande. Enligt Martinus repeterar ju barn och ungdomar tidigare livs utvecklingsstadier (en repetition som pågår ända fram till 30-årsåldern), och det är väl inte alldeles otänkbart att aggressioner som somliga av dessa ungdomar, till följd av bl.a. den religiösa “dressyren”, fått undertrycka i tidigare liv, nu istället kommer fram desto starkare när religionens hämmande inflytande saknas.

Den dräpande principens självmord

Kosmiskt sett är allt våld uttryck för obalanserade tyngdenergireaktioner, dvs ett mentalt tillstånd som kännetecknas av den explosiva tyngdenergins okultiverade herravälde på känslo- och intellektualitetsenergiernas bekostnad. Men “våld föder våld”. Den som i sitt sätt att vara “sår” våld, får också “skörda” våld. Att “skörda” våld är detsamma som att uppleva lidandeerfarenheter, vilket i sin tur utvecklar just den felande känsloenergin hos individen. När denna har blivit tillräckligt utvecklad, är tyngdenergin definitivt “bunden”, dvs den kan inte längre komma till explosiva och obalanserade utbrott. Tyngdenergins eller den dräpande principens herravälde går alltså på så sätt “havande” med sin egen motsats. Ju mer den dräpande principen praktiseras, desto snabbare närmar vi oss det tillstånd som är känsloenergins och den livgivande principens domän.

I det andliga “vinterklimat“ som ännu dominerar våra jordiska kontinenter är det oundvikligt att vi då och då hemsöks av förfärliga snöstormar och dräpande “köldknäppar”. Och man behöver inte vara någon särskilt framstående andlig “meteorolog” för att kunna se att nya oväder nu är på väg att torna upp sig. Men inget sådant oväder kan ändra på utvecklingens riktning. Den riktning som går mot vår och snösmältning i det stora kosmiska spiralkretsloppet.

Denna utveckling kommer också att få en mäktig draghjälp av “Hjälparen, den heliga anden”, dvs den andliga vetenskapen, som har fötts som en liten men klart lysande låga i vår tids andliga mörker. En låga i vars allt förklarande ljus också själva mörkret blir rättfärdiggjort som det nödvändiga fundamentet för ljusets födelse. Vi vet att det nu bara är en tidsfråga tills denna låga kommer att upplysa hela vår värld, och inspirera skapandet av “en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor“.

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1987