”Gud kan ha skapat utomjordingar. Det finns ingen konflikt mellan Gudstro och tron på liv i rymden, anser Vatikanens chefsastronom. Precis som det finns en mängd varelser på jorden, kan det finnas andra varelser som Gud har skapat. Det står inte i motsättning till vår tro, för vi kan inte sätta gränser för Guds kreativa frihet.” (Dagens Nyheter 2008-05-14).
År 2000 gjorde katolska kyrkan ”avbön” för sitt fördömande av astronomen Galileo för nästan 400 år sedan och hans på den tiden ”kätterska” tankar om att jorden inte är hela världsalltets centrum. Nu hävdar alltså Vatikanen i en artikel i sin egen tidning genom José Gabriel Funes, en 45-årig jesuitpräst som är chef för Vatikanens eget astronomiska observatorium och påven Benedictus vetenskaplige rådgivare, att det är mycket möjligt att det finns intelligenta varelser på andra planeter, som kanske till och med är mer högtstående än vi. Vissa av dessa kan även ha fördelen av att vara fria från ”arvsynd”, spekulerar han.
Fader Funes menar nu att det är dags att se framåt i stället för bakåt, och för att visa sitt vetenskapliga engagemang ordnar Vatikanen en konferens nästa år i samband med 200-årsdagen av Charles Darwins födelse.
”Tiderna förändras”, som Bob Dylan sjunger.
Också inom naturvetenskapen…
Den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA har numera vid sitt Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Kalifornien en avdelning som heter ”Planetary Science and Life Detection Section” (”Sektionen för planetvetenskap och upptäckande av liv”), som arbetar med utforskningen av vårt eget solsystem. Ett intressant tidens tecken att en materialistisk forskarinstitution nu har sett sig föranledd att skapa en ”sektion för upptäckande av liv”! Ett steg på vägen mot det Martinus kallar ”livsyttringsforskning” månne…? Inte riktigt ännu kanske, eftersom den materialistiska vetenskapen först måste få hjälp av den andliga vetenskapen att definiera vad ”liv” egentligen är. Det är ju inte den materiella vetenskapens mission eller specialistkompetens.
Men när det gäller sökandet efter biologiskt-organiskt liv på andra klot och världar, som naturligtvis är forskningsområdet för ”Planetary Science and Life Detection Section”, så är NASA:s forskare och Martinus på samma linje! Huvudparollen vid ”Planetary Science and Life Detection Section”, dvs ledstjärnan för dess arbete, är nämligen ”follow the water” (följ vattnet), eftersom erfarenheten från vår egen värld visar att överallt där det finns så mycket som en droppe vatten, där finns det också myriader av biologiskt-organiskt liv!
I kapitel 93 i boken Bisättning skriver Martinus att så länge det finns någon grad av ”fuktighet” i en kropp – det framgår av sammanhanget att det spelar ingen roll för principen om det är exempelvis en klotkropp eller en människokropp – ”finns där också organiskt, fysiskt medvetna mikroindivider.” Och orsaken till det är inte svår att förstå utifrån det Martinus skriver i samma bok om medvetandets elektriska natur (se t.ex. kapitel 43). ”Fuktigheten” eller den flytande materieformen är nämligen kosmiskt sett förbindelseledet mellan den strålformiga (andliga) och den fasta fysiska materien, eftersom vatten och en del andra vätskor har förmågan att leda elektricitet. Och medvetandet och livskraften är ju, som Martinus alltså påvisar, av elektrisk natur. I en fysisk kropp som är helt förtorkad eller mineraliserad finns alltså inte längre något medium som kan leda eller fortplanta medvetandets strålformiga materia till den mest ”förtätade” fysiska materien.
Det är inte många år sedan forskarna trodde sig veta att vår jord var det enda vattenklotet i vårt solsystem, och därför också det enda ställe i solsystemet där liv i biologins mening haft förutsättningar att kunna utvecklas, eftersom det som sagt är ett villkor för alla av oss kända former av biologiskt liv. I dag tror samma forskare att jorden inte ens är det mest vattenrika klotet i vårt solsystem!
Utforskningen av Jupiter och dess månar genom NASA:s sond Galileo på 1990-talet har gett forskarna starka indikationer på att i synnerhet månen Europa har en gigantisk och globalt omfattande saltvattenocean under sin isiga yta, och Galileo fann också indikationer på att ett par andra av Jupiters stora inre månar – Ganymedes och Callisto – gömmer på vattenoceaner under det istäcke som kan ses på deras yta. Och åtminstone när det gäller Europas globala ocean är den enligt forskarna så djup att den samlade vattenmängden där – trots att denna himlakropp inte är större än vår egen måne – förmodligen är större än den samlade vattenmängden på vårt eget till ytan betydligt större klot!
Och nu tyder de senaste forskningsresultaten från i synnerhet den pågående utforskningen av Saturnus och dess månar via NASA:s sond Cassini på att det finns fler vattenklot – med förutsättningar för organiskt liv – i vårt eget solsystem. Det är framför allt två av Saturnus månar som står i fokus för forskarnas intresse: den stora och på många sätt planetlika – till och med jordlika (NASA:s forskare kallar den ”jordens systervärld” i vårt eget solsystem) – Titan och den lilla Enceladus, som bara är 1/10 av Titans storlek
En värld där allt flyter
”Allt flyter” sa den gamle grekiske filosofen Herakleitos, och det kunde nog stå som en passande rubrik eller överskrift för tillvaron på Titan. Forskarna menar sig nämligen nu ha funnit bevis för att “landmärken” på Titans yta, som man har följt genom återkommande observationer från Cassini, flyttar på sig – man har uppmätt differenser på upp till 30 km för vissa av dessa “landmärkens” geografiska placering eller position när man jämför olika observationstillfällen. Att “landmärken” på ytan flyter omkring på det sättet är svårt att förklara på något annat sätt än att Titans kontinenter flyter omkring på ett underjordiskt världshav, menar forskarna. Och man menar också att detta världshav består av vatten till skillnad från de hav och sjöar Cassini fotograferat uppe på kontinenternas yta, som man tror består av metan och etan – ämnen som kan existera i flytande form vid mycket låga temperaturer. Titans låga densitet eller täthetsgrad, liksom även karaktären på dess radioekon, tyder också på att den består av en kombination av vatten och sten.
Om Titan har en underjordisk global vattenocean som värms upp från dess egen “solenergi” eller varma inre kärna, så blir den, i kombination med sin övriga miljö av varierande och komplexa organiska ämnen i atmosfären och på ytan, astrobiologiskt högintressant, menar forskarna (1). Enligt exempelvis den franske planetforskaren Gabriel Tobie kan Titan ha erbjudit speciellt goda betingelser för utveckling av liv. ”Organisk [kolvätebaserad] kemi och varmt vatten erbjuder mycket goda betingelser för livets uppkomst”, säger han (2)
Om denna globala ocean verkligen existerar under Titans kontinenter och yta, så betyder det kanske att den är vårt solsystems mest vattenrika klot. Forskarna förmodar nämligen att denna ocean kan vara upp till 300 kilometer djup! (3)
Fler vattenklot
Ett ytterligare för forskarna högintressant vattenklot i det ”minisolsystem” som utgörs av Saturnus och dess månar är, som ovan nämnt, den lilla Enceladus, vars sydpolsområde uppvisar solsystemets största och mest spektakulära gejserfenomen, där man funnit vatten, värme och organiskt material! Det läcker ut så mycket värme vid frakturer i isen i sydpolsområdet att temperaturen där är dubbelt så hög som i de omgivande områdena, vilket gör att forskarna tror att det strax under isen där finns vatten i flytande form (4).
Ytterligare ett litet klot – inte särskilt mycket större än Enceladus – som forskarna numera betecknar som astrobiologiskt intressant är den lilla “dvärgplaneten” Ceres (5), som ligger i det s.k. asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Ceres blev, när den upptäcktes i början av 1800-talet, först klassificerad som en planet, men senare, när många andra kroppar upptäcktes inom samma område, betecknad som en bland dessa, dvs som en asteroid. Nu är den sedan 2006 uppgraderad till en “dvärgplanet” (alltså samma kategori som t.ex. Pluto numera också tillhör enligt Internationella Astronomiska Unionens senaste definitioner och klassificeringar), eftersom den, även om den befinner sig i asteroidbältet, uppenbarligen är en planetkropp. Den har nämligen till skillnad från andra kroppar i detta bälte både en sfärisk form och andra för planetkroppar karakteristiska kännetecken. Och inte nog med det. Den är alltså också mycket intressant ur astrobiologisk synvinkel, och kommer därför att få besök av en NASA-sond, som går in i omloppsbana runt den 2015. Också här finns det nämligen indikationer på en ocean av flytande vatten och att den har en tunn atmosfär innehållande vattenånga. Den amerikanske planetforskaren Peter Thomas har gjort en hypotetisk beräkning eller uppskattning att Ceres skulle kunna rymma omkring 200 miljoner kubikkilometer vatten, vilket är mer än allt färskvatten – alltså allt vatten som inte är salt – på jorden.
Världsbildskonsekvenser?
Vi har alltså nu flera himlakroppar i det yttre solsystemet, som forskarna betecknar som “astrobiologiskt intressanta”. Att det är spännande, tycker säkert många. Men kan det också ha vidare implikationer för vår hela vår världsbild?
Somliga framstående representanter för naturvetenskapen har redan gett uttryck för detta. Om man lyckas finna bevis för liv – enligt naturvetenskapens definitioner av detta begrepp – på andra klot i vårt eget solsystem, så finns det mycket som talar för att hypotesen att livets utveckling på vår egen planet är ett resultat av en sällsam och lyckosam slump eller tillfällighet på allvar kommer att ifrågasättas eller sättas under debatt också inom den naturvetenskapliga världen. Vissa forskare spekulerar om att ”livet” på något sätt kan vara ”inbyggt i universum” – och således vara ett fenomen av mer universell natur.
Vad är då Martinus syn på detta? Ja, Martinus menar ju för det första inte att liv “skapas” eller “uppstår”, eftersom det är ett evigt “något som är”, som aldrig har blivit till och aldrig kan upphöra att vara till. I sin identitet som “skaparens” egen dimension är det ju upphovet till det “skapades” dimension, dvs allt det som har början och slut, som t.ex. vår egen fysiska värld eller planet. Vad är det då som sker när “liv” i naturvetenskaplig eller biologisk mening uppstår, som det t.ex. gjorde för 3-4 miljarder år sen här på vår planet?
Det som sker är helt enkelt att liv inkarnerar överallt där betingelser för det finns – till och med om dessa betingelser är skapade på konstgjord väg av naturvetenskapen själv (som ju sker t.ex. i samband med “kloning”). Om detta skriver Martinus i Livets Bog del 6 stycke 2167. Enligt den andliga vetenskapen kommer vi alltså att finna organiskt liv överallt där förutsättningarna eller betingelserna för det finns!
Sedan hör det också till saken att samma fysiskt-organiska liv kan manifestera sig på ett oändligt varierat sätt eller i oändligt varierade former i olika ”kosmiska utvecklingsbanor”, som Martinus kallar det (6), varav vi här på vår planet bara är i kontakt med en bråkdel av de möjligheter och variationer som här står till buds. Det är alltså inte ens säkert att vi och vår naturvetenskap skulle känna igen fysiskt-organiska livsformer på ett annat klot just som livsformer.
Detta med olika ”kosmiska utvecklingsbanor” gäller inte bara vårt eget spiralkretslopp, där vi kan iaktta olika ”banor” eller arter som t.ex. däggdjurens, fåglarnas och insekternas. Det gäller ju i säkert lika hög grad det Martinus kallar klot- eller planetspiralen. Varje klot är – eller har en gång varit – en organism för ett levande väsen, även om det saknar det som dagens naturvetenskap definierar som ”livsyttringar”. Vad ska man exempelvis säga om de stora ”gaskloten” i vårt solsystem? De tillhör uppenbarligen en annan ”kosmisk utvecklingsbana” i ”klotspiralen” än jordklotet gör, men är därför inte mindre levande. Cassini-sonden har exempelvis nyligen registrerat att det på Saturnus finns ”elektriska stormar” med blixturladdningar som är 10 000 gånger starkare än de starkaste som förekommer här på jorden. Sannerligen inga svaga ”livsyttringar” alltså…
NASA:s ”Life Detection Section” lär – liksom alla andra “livsyttringsforskare” – ha mycket spännande att se fram emot!
Ps. ”Titaner” på Titan?
I artikeln ”Astrobiologi och världsbild” på annan plats i detta nummer av Kosmos, kan man bl.a. läsa om den vattenocean som enligt forskningens senaste resultat förmodligen finns dold under ytan på Saturnus stora måne Titan. I nr. 1-2009 av tidskriften Illustrerad Vetenskap kan man också läsa att enligt de senaste beräkningarna och mätningarna av Titans densitet eller täthetsgrad består omkring halva klotkroppen av vatten! Citat:
”Dessutom tyder månens låga densitet på att den består av upp emot 50 procent vatten, och detta får alltså forskarna att tro att Titan hyser en enorm ocean.” (Illustrerad Vetenskap 1-2009 sid. 22).
I samma nummer av Illustrerad Vetenskap kan man som en förannonsering av en annan artikel som kommer i nr. 2-2009 läsa följande:
” Ju djupare ned vi kommer i oceanerna, desto större blir djuren. Kylan, mörkret och det höga trycket ger speciella livsvillkor, som får djurarterna att växa till groteska storlekar – ofta är de 10, 30 och 50 gånger större än sina närmaste släktingar vid ytan.” (Illustrerad Vetenskap 1-2009 sid. 90).
Om Titan har en så enormt djup vattenocean – mycket djupare än någon ocean på jorden – som forskarna nu alltså tror, så kan man ju undra hur stora ev. djur i djupet av denna ocean kan bli. Blir de kanske som ”titaner”? 😉 ”Titanerna” var ju i den grekiska mytologin ett slags jätteväsen… Kanske verkligheten här återigen visar sig överträffa dikten eller myten?
Noter:
1) http://www.astrobio.net/exclusive/5527/antifreeze-on-titan-could-affect-its-chances-for-life
2) NewScientist.com news service 2008-03-20 http://www.newscientist.com/article/dn13516#.UcV2-z7AVj1
3) NewScientist.com news service 2008-03-20
http://www.newscientist.com/article/dn13516#.UcV3MT7AVj1
4) National Geographic News 2008-03-26 http://news.nationalgeographic.com/news/2008/03/080326-moon-geysers.html
5) http://en.wikipedia.org/wiki/Ceres_(dwarf_planet)
6) Se Martinus symbol ”kosmiska utvecklingsbanor” (symbol nr. 29 i Den Eviga Världsbilden del 3 och nr. 8 i Livets Bog del 1).http://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-29/
Illustrationer:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/17/Titan_Earth_Comparison_at_29_km_per_px.png
Bildtext: En skalenlig storleksjämförelse mellan ”storasyster” jorden och ”lillasyster” Titan. Frågan är vem som rymmer mest vatten?
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/16/Ceres_Earth_Moon_Comparison.png
Bildtext: En skalenlig storleksjämförelse mellan Ceres, månen och jorden. Frågan är vem av dem som rymmer mest färskvatten?
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 2-2009.
Fler artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra finns på dessa länkar:
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/pluto-overraskar-forskarna/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/var-kom-vattnet-ifran/
https://www.kosmiskresenar.se/essaer/gamla-greker-och-unga-klot-och-en-och-annan-dvarg/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/varmt-och-kallt-och-sott/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/mysterier-i-vintergatan-och-vart-solsystem/
https://www.kosmiskresenar.se/notiser/den-transpirerande-planeten/
https://www.kosmiskresenar.se/notiser/vi-lever-inuti-en-bubbla%e2%80%8f/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/det-rader-harmoni-i-solsystemet/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/nya-upptackter-vacker-nya-fragor/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/solsystemets-barnkammare-och-andra-gator/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/en-vandpunkt-i-rymdforskningen/
https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/manen-var-en-gang-en-vat-varld/
Seminariet Jorden i solsystemets organism kan ses i två delar på Youtube på dessa länkar:
Så här tror planetforskarna idag att Titan ser ut i genomskärning:
http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4468
Och den som vill göra en virtuell flygtur över en del av Titans nordliga hav och sjöar kan göra det på denna länk:
http://www.nasa.gov/jpl/cassini/saturn-moon-titan-20131212.html#.UtbX2WR5MVd
Se gärna också en annan och ett par år tidigare skriven artikel på samma tema som artikeln här ovan på länken https://www.kosmiskresenar.se/essaer/gamla-greker-och-unga-klot-och-en-och-annan-dvarg/
Nu har forskarna fått bevis för att även dvärgplaneten Ceres, som jag också skriver en del om i artikeln ovan, och som alltså ligger i det s.k. asteroidbältet mitt emellan Mars och Jupiter, också släpper ut vattenånga på ett liknande sätt som Saturnus-månen Enceladus (se http://photojournal.jpl.nasa.gov/jpeg/PIA08386.jpg) och Jupiter-månen Europa (se http://www.space.com/23939-jupiter-moon-europa-s-water-plume-spied-by-hubble-artist-impression-video.html), vilket naturligtvis ökar spänningen och begeistringen i planetforskarvärlden inför vad NASA-sonden Dawn – som om allt går enligt planerna ska anlända till Ceres i mars 2015 och då lägga sig i en omloppsbana runt denna lilla himlakropp – kommer att få se och upptäcka där! Läs mer om de nya forskningsresultaten angående vattnet på Ceres på länken:
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/vattenanga-sprutar-fran-dvargplanet
Nya spännande forskningsresultat om oceanen under Saturnus-månen Enceladus isiga yta kan man läsa och höra om på länken http://www.space.com/25340-saturn-moon-enceladus-ocean-discovery.html
Reflektion!
Hur står det till med “relationerna” dessa månar emellan. Planeter och solar. Naturvetenskapen du noggrant iakttar och återger i din artikel, väcker inom mig ett ännu större behov att uppleva relationerna oss människor imellan. Det finns inget vackrare än mötet mellan ” liv” i en andens utformning, iklädnad alltså. Månar älskar månar, människor älskar människor.
Mellan det du så noggrant och samvetsgrant “afbilder”, och om hur! – det skapar impulser hos läsaren, ligger en gudslängtan. Som signaliserar frågan, vari ligger relationerna som ger livsupplevelse? “Fountain of youth”.
Att tänka, det har vi redan hos de gamla grekerna erfarit, var en maskulin dygd. Vi feminina varelser var ännu “lite sovande” då. Sen dess har hänt en hel del med oss feminina enpolade individer. Och Martinus tankar, som är dubbelpolade, har nu fått lite mer plats, intåg i min ” inåtvända” blåa himmel.
Kanske en del nya månar sedan dess, har tillkommit, uppstått, vattenbärande individer, som med stor livslust nu transporterar högspännings laddade kärlekstankar, ifrån en kontinent till en annan. Ifrån en sida till den andra. Den maskulina sidan (pol) tycks vakna upp till nytt liv i denna nyuppkomna process, men den önskar inte att reproducera mannens lite “föråldrade” maskulina tänkande.
Det kan vara en vansklig balansgång att bli den där nya tvåpolade människan, både för mannen som för kvinnan, för det finns ännu inga ‘levande’ modeller att rätta sig efter. Vi skapar dom just nu själva. – Vatten är ande, så skildrar du det mycket vacker, med en helt egen handstil: tankar väcker liv, och “Vattumannen” med sin bägare på ryggen, bär in de nya tankarna på det fysiska planet. Och öser ut det i två nästan tomma behållare, som törstar, var och en på sitt sätt.
Spännande det där med vattnets fråga! Och var livets inträdande i den fysiska tillvaron blir synlig. Walter och jag “sitter” på en vatten källa bara några meter här ifrån vårt hus. Konstant sprudlar en kubik vatten i minuten ifrån den ena källan och nästan likaså mycket vatten ifrån en till, lite norr om. Som sedan nu hundra år tidigare har blivet anslutna och försörjer många kommuner väster ut med vatten, ca. 4 mil lagda rör, vattenledningar alltså. Ett jättearbete då med häst och vagn ner och upp i klyftor och dalar. Som sagt vatten i överflöd.
Schweiz med sina berg, ett vattenrikt land, kan det vara anledningen till att Gud skapade Demokratins intåg bland folket här för mer än 700 år sedan?
Som jag tänker Marianne vill ju Martinus inspirera oss till att älska hela skapelsen och det alltomfattande levande väsen som finns bakom den. När jag skriver det så dyker en minnesbild upp från mitt första möte med Martinus sommaren 1977 på stranden nära hans “skrivarstuga” på Klint (bilden på länken http://www.martinus.dk/da/fotogalleri/index.php?mode=stor_s&returnmode=mini_s&pageNum=1&nr=4&soeg=olav%20johansson är från det tillfället). Det var som man kan se på bilden en relativt molnig dag, men vissa ”solsprickor” öppnade sig då och då i molntäcket, och det hände också under vårt möte där på stranden. Då lyfte Martinus blicken upp mot denna vår stora ljus- och värmekälla och uttryckte sin kärlek för denna makrokosmiska varelse. Jag minns inte exakt hur han formulerade denna kärleksbetygelse, men jag minns glansen i hans ögon när han uttryckte den! Man kunde inte tveka om att det var en djupt känd kärlek. På samma sätt som man inte kan tveka om den djupt kända kärleken i detta citat från ”Kring min missions födelse”:
“Jag såg, att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte den “döda” såväl som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade stenarna såväl som de levande varelserna, emedan de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllne ljuset, upplevelsen av den helige Ande, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som medvetet jag i min egen närhet hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände, att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag älskades av denne Fader.” (Martinus: Kring min missions födelse kapitel 18).
Så därför menar jag att vi ska lära oss att älska allt inklusive månar 🙂 . Att jag också tycker att det är viktigt att redogöra för naturvetenskapens senaste forskningsresultat och ställa det i relation till det Martinus skriver är ju därför att jag menar att vi ska utveckla oss till forskare på alla områden och kunna integrera andlig och fysisk forskning. De ska ju i framtiden förenas till en allomfattande kosmisk vetenskap eller som Martinus skriver:
“Det rent materialistiske verdensbillede vil derfor kun udtrykke et billede af et ocean af højst forskellige bevægelsesarter, uden at disse af den samme videnskab er kendt som udtryk for det bag disse eksisterende liv eller bevidsthed. Men denne videnskab er alligevel absolut nødvendig for menneskene og vil efterhånden blive opklaret og forbundet med den åndelige eller kosmiske videnskab. Disse to videnskaber vil således efterhånden blive til én videnskab, der vil udgøre den absolutte sandhed og dermed selve livsmysteriets løsning. Den materialistiske videnskab er jo netop begyndelsen til sandhedens opklaring eller åbenbaring på det rent stoflige eller materiemæssige område i livsmysteriets løsning.” (http://www.martinus.dk/da/dtt/index.php?bog=67&stk=14&pkt=7).
Jag ger dig förstås helt rätt, att vi är på väg att bli allomfattande körleksväsen. Mina intentioner handlade om vad jag just nu upplever som högaktuella begivenheter och ansvar. Människor älskar människor, däri ligger för mig en stor utfodring. Men jag är ju heller ingen ” himmelsforskare” så som du. Mer en människoforskare, känsla, omsorg, ansvar och hjälpsamhet, tålamod och solidaritet stimulerar mina intressen. Sedan länge.
Ändå, lät ödet ske, då, att jag fick en bror som var lika intresserad som du och hade blicken vänd uppåt, milsvitt och åter milsvitt, men även neråt i materien, han var en mästare inom elektriciteten. En slags kosmo elektrisk konstnär. Även min far älskade stjärnorna. Så kom jag i omedelbar beröring med mått, vikt och storhet och realism. Både var allomfattande informerade om Martinus andliga lagar. Min bror kunde inte ta kosmologin till sig och upplevde mig som naiv. Med min far hade jag ett innerligt förhållande. Så ser jag idag att homo sapiens familjer och solsystems familjer har något gemensamt, i sin uppbyggnad och utvidgning av deras andliga förmågor. Medlemmarna, sätts samman så att alla lär något nytt. Så bildrar en “familj” tillsammans en helt egen “atmosfär”. Jag ser att där i ligger ett svar, varför atmosfärer är så olika.
Denna min familj hade två plus poler och två minus poler och en neutral. Jag trivdes mycket bra i denna gemenskap.
Ja, Olav du beskrev så trevligt då du mötte Martinus, på promenaden och hur du upplevde det. Tack också för kortet. Det var en ovanlig tid i unga osäkra år. Vad går vägen och vad är sanning? Jag minns dig ifrån en sommar, var kanske 1980, 81, du bodde i samma röda länga, med de lägenheterna som låg ut mot havet. Du stod utanför din ingång med några vänner. Denna bild brännde sig in i mitt minne. Med dig som aktör. Jag kan lätt ta fram den, men inte visa dig den. Man vet inte varför en del människor fastnar på minneshinnan andra bara glider förbi.
Någon stans inuti mig, svävar troligen en Titan, mini drabant, som bär den nödvändiga vattenmängden, så att jag inte törsta skall!
Jag är helt enig om att det medmänskliga eller moralen – i förhållande till alla medvarelser (också dem som utgör vårt eget mikrokosmos) – är det viktigaste för oss att lära på vår jordiska vandring här och nu, och även om jag har skrivit mycket om utforskningen av solsystemet och makrokosmos, så kommer du, om du läser vidare bland artiklarna här på sidan, att upptäcka att jag skrivit ännu mer om människovärlden och samhället och dess utveckling. Nu började du att läsa essäavdelningen på sidan nedifrån förstår jag, och det kan kanske ge en något skev bild av sidans karaktär, eftersom jag medvetet valt att samla några artiklar på det makrokosmiska temat i “klump” där (därför att innehållet i dem hänger ihop mer eller mindre. Det finns i och för sig några artiklar också under rubriken Världen aktuellt och Notiser som handlar om detta tema, eftersom det som tidigare nämnt är något av ett specialintresse för mig). Men läs gärna vidare också bland övriga artiklar på sidan, om du finner det intressant, så tror jag kanske att en något annorlunda bild kommer att framträda än den som jag förstår att du fått hittills. Sedan önskar jag bara att lägga fokus i samtalen här på själva världsbilden, och inte på min personliga roll i det hela. Det är klart att det alltid är en risk när man startar en blogg eller hemsida med egna artilar och föredrag att det ger ett intryck av att det är en själv som det hela handlar om – oss emellan sagt var det också en orsak till att jag i det längsta var tveksam till att starta en egen hemsida – men min person är, om jag nu får säga det själv, tämligen ointressant i sammanhanget. Jag önskar också att artiklarna på denna sida ska kunna läsas av människor som inte på förhand har en aning om vem Martinus var och vad hans världsbild handlar om. Om det lyckas så känner jag att sidan faktiskt fyller en funktion och därmed har ett existensberättigande – men ett stråk av min ursprungliga skepsis och tveksamhet angående det finns ännu kvar, måste jag medge. Men jag ser på besöksstatistiken att sidan är mycket besökt och det gör att det känns meningsfullt att fortsätta. Jag tror också att många hittar hit via Google och andra sökmotorer just därför att jag skriver om många olika saker, och det ger naturligtvis också många olika slags träffar för olika områden på bl.a. Google.
Nya forskningsresultat från NASA:s Saturnus-sond Cassini angående den lilla havsmånen Enceladus och från Hubbleteleskopet angående Europa, som är en av Jupiters havsmånar (ungefär lika stor som vår egen måne), har styrkt hypoteserna om att oceanerna på dessa månar kan vara miljöer där biologiskt liv i någon form har utvecklats. Se
http://illvet.se/universum/liv-i-rymden/alla-forutsattningar-for-liv-funna-pa-saturnusmane
Och det finns ju också, som nämnt i min artikel ovan, fler “oceanvärldar” än Enceladus och Europa i vårt solsystem. Se en informativ kortvideo från NASA om det på länken
https://www.nasa.gov/press-release/nasa-missions-provide-new-insights-into-ocean-worlds-in-our-solar-system
Och också en slideshow från NASA med korta informativa texter om det man idag vet om dessa världar (plus vad man tror om ytterligare ett par världar, som nu också förmodas vara vattenbärare). Se https://www.jpl.nasa.gov/edu/learn/slideshow/ocean-worlds/
Planetforskarna vet nu sedan länge att det finns en mycket komplex organisk kemi på den stora Saturnus-månen Titan, som man tror starkt liknar förstadier till det biologiska livets utveckling här på vår planet. De flesta forskare har dock trott att den utvecklingen inte har kunnat komma längre än till förstadier till en biologisk utveckling p.g.a. att temperaturen på Titan är alltför låg för att cellmembran av den typ som kännetecknar jordiskt biologiskt liv ska kunna utvecklas. Man har dock gjort laboratorieexperiment som teoretiskt har visat att ett ämne kallat akrylnitril skulle kunna skapa cellmembran i en värld med Titans temperaturer och atmosfär, men förut var det okänt om detta ämne verkligen fanns på Titan.
Nu är det inte längre okänt, eftersom NASA, med hjälp av nya mätningar från det stora ALMA-teleskopet i Chile, nu har konstaterat att Titans atmosfär innehåller stora mängder av just molekylen akrylnitril. Se mer om denna intressanta upptäckt i dessa artiklar:
http://illvet.se/universum/liv-i-rymden/saturnus-mane-kan-hysa-alternativt-liv?
https://www.space.com/37653-saturn-moon-titan-cell-membrane-molecules.html
https://www.universetoday.com/136640/nasa-detects-chemicals-titan-essential-life/
Man frestas nästan att citera en viss dansk författare som om detta med liv på andra klot påstod:
“I skapandet eller utvecklingen av de olika kloten finns det olika livsformer, som ju inte behöver vara samma livsform, som den vi har här. Det är avhängigt av om de fysiska betingelserna på de andra kloten är av samma slag.” (Martinus: Den eviga världsbilden del 5 stycke 49.2).