Sitter som vanligt och smuttar på en kopp te med sojamjölk när jag funderar på hur jag ska inleda denna artikel. Det är en fin gammal kopp som just i detta nådens – jag höll på att skriva nödens – år 2008, när detta skrivs, har ”repeterat” klart, dvs den fyller 30! Enligt Martinus är ju de 30 första åren i våra jordeliv en ”repetitionsperiod” av tidigare livs utveckling. Det gäller kanske också för tekoppar? 😉 . Jag vet i alla fall att det var 1978 koppen hamnade i min ägo, eftersom jag då fick den som en gåva av en vän, och jag förmodar att den inte var ”begagnad” – då. Men nu är den alltså begagnad av mig under 30 år. Och även om den blivit lite kantstött på ett ställe är den än i denna dag lika funktionell, som när jag fick den 1978. Den är alltså än i dag lika användbar för det ändamål den en gång skapades för, dvs för tedrickande. På ekonomspråk skulle man kunna säga att dess bruksvärde således är oförändrat. Den kan fortfarande brukas lika effektivt till det ändamål den är skapad för.
På mitt skrivbord, intill där tekoppen just nu står, ligger också tre stycken ”Selma”, dvs svenska 20-kronorssedlar, som kallas ”Selma” därför att de är försedda med en bild av Selma Lagerlöf – en av de klassiska svenska författarna – som jag just hittat vid en inventering av mina byxfickors innehåll. De representerar alltså ett bytesvärde på 60 svenska riksdaler eller kronor. Men till skillnad från min 30-åriga tekopp representerar de inget ”bruksvärde”. De kan alltså inte användas till varken tedrickande eller något annat för mig önskvärt praktiskt ändamål. Det leder osökt vidare till nästa fråga: om en tekopps bruksvärde är oförändrat efter 30 år, är då också dess bytesvärde lika oförändrat efter samma tid? Nej, det vet vi att den normalt inte är. Dess bytesvärde varierar ju i enlighet med det som på ekonomspråk kallas ”lagen om tillgång och efterfrågan”. Det betyder att om efterfrågan är större än tillgången ökar priset och omvänt. Men det har alltså inget med tekoppens verkliga värde, dvs dess bruksvärde, att göra.
Det leder vidare till nästa fråga: vad är det som kan skapa ”bruksvärden”? Somliga av dem får vi ju färdigskapade direkt från naturens egen hand, som exempelvis de frukter, som enligt Martinus är framtidsmänniskans ”idealiska föda”. Men i de flesta fall måste naturens råmaterial bearbetas av människan för att bli till de ”bruksvärden” vi omger oss med och är mer eller mindre beroende av i vårt dagliga liv. Det gäller alltifrån magens till själens behov.
Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att mänskligt arbete däri har blivit materialiserat. Ta bort allt det som är mänskligt arbete i exempelvis ett stycke bröd och kvar finns bara axet på åkern. Ja, också axets tillkomst är ju avhängigt en mänsklig arbetsinsats. I framtiden kommer därför den mänskliga arbetsförmågan – mätt i tid – att vara det enda verkliga värdet eller betalningsmedlet (se t.ex. Livets Bog del 1 stycke 112). Eftersom arbetet är tingens eller nyttigheternas ”värdebildande” substans, så kan detta värde bara mätas i den mängd arbete som är nerlagt eller materialiserat i dem, och denna arbetsmängd åter kan bara mätas i arbetstid. Arbetstiden är det enda universella mått vi har för att jämföra och mäta kvalitativt olika slags arbeten. Hur skulle man annars kunna jämföra exempelvis läkarens och lärarens arbete?
I den framtidsekonomi Martinus beskriver för oss i kapitel 4 i Livets Bog del 1 är alltså den nuvarande motsättningen eller diskrepansen mellan bruksvärde och bytesvärde upphävd. Men i den världen lever vi ju ännu inte, vilket dagens ekonomiska verklighet smärtsamt påminner oss om på många sätt. När efterfrågan på exempelvis livsmedel är större än tillgången stiger livsmedelspriserna, vilket vi nu kan se i stor skala på den globala arenan. Varför de stiger så hastigt just nu är en fråga för sig, som bl.a. har att göra med att det för många odlare i dag finns mer ekonomiskt lukrativa eller lönsamma alternativ än livsmedelsproduktion. Det som är av betydelse för vårt resonemang här är att det demonstrerar hur prisbildningsmekanismerna i den globala marknadsekonomin fungerar. Och konsekvenserna?
“Tyst tsunami” – och börsturbulens
“Tyst massmord”, säger FN:s rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler. “Tyst tsunami” säger Josette Sheeran, chef för FN:s livsmedelsprogram WFP. Citat:
”Det här är hungerns nya ansikte: miljoner av människor som inte fanns i den värsta hungerkategorin för ett halvår sedan men som nu är där. Vad som krävs är storskaliga åtgärder från det globala samfundet, på hög nivå. Världen måste reagera lika generöst som efter flodvågskatastrofen i Sydostasien på annandag jul 2004. Det vi upplever just nu drabbar fler människor på varje kontinent, fler förlorar sitt levebröd och barnen kommer att få lida för näringsförlusten under hela sin livstid.” (1)
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO varnar också för sociala och politiska kriser i den s.k. tredje världen de kommande åren på grund av de stigande matpriserna. Redan har våldsamma oroligheter utbrutit i matbristens spår i flera länder i denna del av världen. Nära hälften av Afrikas befolkning lever t.ex. på högst en USA-dollar per person och dag, det klassiska måttet på extrem fattigdom.
Samtidigt härjas den rika delen av världen av en börsturbulens, som till och med fått somliga av branschens egna auktoriteter och experter att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Enligt exempelvis den världsberömde finansmannen/spekulanten och aktiemiljardären George Soros står världen inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget. ”Marknadsfundamentalism och kreditexpansionen har nått vägs ände”, säger han. Från att under en period ha varit en ekonomisk hävstång har kreditexpansionen nu blivit en källa till kreditfrossa och ”svarta hål” i ekonomin, bestående av obetalda ränteskulder och förluster.
”Ägarsamhället” – vision och verklighet
”Mindre än 50 procent av svarta och spansktalande amerikaner äger ett hem”, konstaterade president Bush 2002. ”Det är alldeles för få.” Han uppmanade det halvoffentliga bolåneinstitutet Fannie Mae och den privata sektorn ”att frigöra miljontals dollar, att göra dem tillgängliga för köp av egna hem”. Och i oktober 2004 sade han: ”Vi håller på att skapa … ett ägarsamhälle i detta land, ett där fler amerikaner än någonsin förut kommer att kunna öppna dörren till sin bostad och säga välkommen till mitt hus, välkommen till min lilla egendom”. (2).
”Ägarsamhällets” bakomliggande idé var enkel: om de flesta av samhällets medlemmar äger en liten del av marknaden – en belånad bostadsrätt, en aktieportfölj, ett privat pensionssparande osv. – kommer de att börja uppfatta sig själva som ”ägare”och identifiera sina egna ekonomiska och politiska intressen med det privata ägandet och omsorgen om detta. Metoden att genomföra eller förverkliga denna vision blev bl.a. att främja bolån med hög risk, så kallade ”subprime mortgages”, lån skräddarsydda för samhällets mindre bemedlade.
Subprimelånet är oftast uppbyggt på så sätt att den inledningsvis låga räntan efter 2-3 år höjs till skyhöga nivåer, ibland till så mycket som 13–14 procent. När den nya högre månadskostnaden har tagit vid har många låntagare tvingats ta ett extrajobb vid sidan av sitt ordinarie, eftersom kombinationen av fallande huspriser och ett stigande antal osålda bostäder omöjliggjort för dem att sälja utan att förlora stora pengar. Enligt First American Loan Performance har i dag när detta skrivs (i maj 2008) 27 procent av alla subprimelåntagare inte klarat minst en månads avbetalning på sina lån, och det har satt den ekonomiska snöbollen i rullning (3). Enligt bl.a. den förre chefen för USA:s centralbank Alan Greenspan är den viktigaste orsaken till denna ”snöbollseffekt” att dessa lån omvandlats till värdepapper som har spritts från den amerikanska börsen på Wall Street ut över världen (4). På finansmarknaderna utvecklades nya instrument där dessa bostadslån alltså ”ompaketerades” på ett sätt som gjorde skulder och risker näst intill ogenomskinliga.
Ränta på ränta på…
Den akut utlösande orsaken till den nuvarande turbulensen på världens börser är alltså obetalda ränteskulder. I sin bok “Ekonomi utan ränta och inflation” ger Margrit Kennedy några tankeväckande och fantastiska exempel på räntabla tillväxtmekanismers konsekvenser på längre sikt. T.ex. detta:
”För en penny som investerats vid tiden för Jesu födelse till 4 % ränta hade man år 1750 kunnat köpa en guldklimp av samma vikt som vår planet. 1990 skulle man kunna köpa 12 246 sådana guldklimpar. Vid 5 % ränta skulle man kunnat köpa guldklimpen redan år 1403, och år 1990 vore pennyn värd 2 742 miljarder guldklimpar, vardera av samma vikt som vår jord. Exemplet visar vilken skillnad 1 % gör över en längre period. Det visar också att kontinuerlig betalning av ränta och ränta på ränta är såväl räknemässigt som praktiskt omöjlig. Den ekonomiska nödvändigheten och den matematiska omöjligheten skapar en motsägelse vilken – för att lösas – har lett till otaliga fejder, krig och revolutioner.” (5).
Själv är jag varken matematiker eller ekonom, så jag överlämnar med varm hand eventuell kontrollräkning av dessa uppseendeväckande uppgifter till den som är bättre ägnad och hågad för den uppgiften. Men nog kan man tycka att räknestycken som det ovan citerade borde väcka funderingar kring vår nuvarande ”ränta på ränta”-ekonomi och vart dess inbyggda mekanismer till sist leder oss. Och om räknestyckena inte är tillräckliga för att göra det, så lär den praktiska verkligheten förr eller senare göra det…
Den nuvarande börsdramatiken illustrerar också den fiktiva eller trosbaserade naturen hos börsens värden. De olika aktierna där har ju bara ett värde så länge man tror att de har det. När man slutar tro eller börjar tvivla rasar de, tills tillräckligt många aktivt går in och tror igen. Eller i alla fall låtsas tro. Man skulle också kunna kalla det massuggestion eller masspsykos för detta är vad det djupast sett handlar om. Men som allt annat ger det oss omistliga erfarenheter och ska därför inte föraktas.
Den sanna affärsprincipen
Martinus visar oss som sagt att det enda verkliga värdet är den mänskliga skaparförmågan, eftersom den är det enda som kan omskapa naturens råmaterial till nyttigheter för oss människor. I verkligheten är den det enda som vi kan ”äga” som vår ”privategendom”, eftersom den är resultatet eller essensen av vår individuella talang- och förmågeutveckling genom otaliga inkarnationer, och som sådan varken kan köpas eller säljas. Vad betyder det då konkret att arbetet eller skapandet – mätt i arbetstimmar – blir det enda värdet eller betalningsmedlet i framtidssamhället? Det betyder att varje producerad vara bara ska betalas med den arbetstid som den har krävt för sin tillkomst eller materialisering – varken mer eller mindre.
Om vi hypotetiskt antar att produktionstiden för t.ex. en TV-apparat är en timme, så kommer den alltså också att kosta en arbetstimme! Sedan kan man ju som jämförelse ställa sig frågan: hur många arbetstimmar måste en normalavlönad individ i vårt samhälle i dag prestera för att kunna betala en TV-apparat till dagens “marknadspriser”?
Det Martinus kallar “den falska affärsprincipen” – som han definierar som principen “största möjliga värde för minsta möjliga värde” – tvingar således de flesta människor att betala sagolika “överpriser” för sin existens. “Överpriser” som normalt bara kan betalas genom ett liv slavbundet i arbete. När principen “samma värde för samma värde” blir ledstjärna för samhällsekonomin, så innebär det bl.a. att mänskligheten befrias från slaveriet att, för sin överlevnads skull, vara tvungen att offra nästan all sin tid och all sin livskraft i kampen för “det dagliga brödet”. När denna ordning har etablerats i hela världen har den nuvarande ”bankkontokulturen” avlösts av ”gåvokulturen” eller den ”affärsprincip” som uttrycks i orden ”det är saligare att giva än att taga”. Den gåvoprincip som är själva grunden för all tillvaro. Det kostar ingenting att födas. Det kostar ingenting att andas eller att älska. Det kostar ingenting att få del av solens ljus och livgivande värme.
Från partiskhet till opartiskhet
Att det Martinus kallar ”gemenskapsintresset”, dvs samhällsintresset, ännu så länge kommer till korta i kraftmätningen med ”privatintresset” eller ”penningmakten” visar bara att djurrikets livsbetingelse “makt är rätt” ännu dominerar vårt samhälle. Och det gör den i kraft av att den fortfarande dominerar de flesta människors sinnen. Det finns alltså ingen anledning att anklaga eller kritisera penning- eller privatmaktens representanter för detta sakernas tillstånd. Denna makts existens är bara ett symptom på en allmän mentalitet vars utvecklingshistoriska rötter hos dagens människor går långt tillbaka i djurriket.
Samhällets problem är alltså djupast sett inte ett ekonomiskt eller politiskt problem. Det är ett mentalitets- eller utvecklingsproblem. Det är en fråga om en utveckling bort från den mentalitet som uttrycks i satsen “envar är sig själv närmast”. Denna mentalitet, som i djurriket är tillvarons lag, kommer vi alltmer i konflikt med som ett resultat av utvecklingen av våra mänskliga egenskaper och anlag. Dessa mänskliga tendenser föder i oss en längtan efter att ge i stället för att ta, en längtan efter att beskydda i stället för att utnyttja, en längtan efter att smeka i stället för att slå. Och allt eftersom dessa tendenser tillväxer i var och en av oss, så förändrar de så småningom hela samhället.
I en värld, där individerna endast besitter en partisk sympatiförmåga, är det både naturligt och ofrånkomligt att den privata äganderätten blir en helig princip och samhällets dominerande ideal. Äganderätten är ju partiskhetens främsta uttrycksform, och partiskheten är äganderättens fundament eller grundval. Martinus visar att vår utveckling från djur till människa är en utveckling från partiskhet till opartiskhet, som djupast sett är grundad i det han kallar ”den sexuella polförvandlingen”. Och utveckling – såväl andlig som biologisk och samhällelig – tar sig uttryck i manifesterandet av “organ”. Organ som utvecklas ur “frön” och “kärnor”. Och även om det är en stor skillnad på exempelvis en äppelkärna och ett äppelträd, så har äppelkärnan i sig pontentialen att bli ett äppelträd, ja, i själva verket är det det som är dess “mission”, även om det är svårt att tro det så länge den bara visar sig som ett litet frö eller kärna. De samhällsorgan som är redskap för eller uttryck för ”gemenskapsintresset” är, visar Martinus, i själva verket sådana ”äppelkärnor”, som en gång kommer att ”växa till ett stort träd, vars grenar omsluter hela jorden”, som Jesus poetiskt uttrycker det enligt Bibeln.
Mindre än tre månader innan Martinus lämnade den fysiska världen talade han på ett rådsmöte om ”den nya världskulturen efter ragnarök”. Talet togs upp på band och finns återgivet som artikel i Kosmos nr. 8-2006. Där får vi bland mycket annat en liten inspirerande glimt av hur människor kommer att leva och bo i den framtidsstat, som Martinus annars mest detaljerat beskrivit för oss i kapitel 4 i Livets Bog del 1 och symbol nr. 26 i Den Eviga Världsbilden del 2. Som en avrundning på och kontrast till alla de problem som dagens på egendomsrätten baserade ”ägarsamhälle” skapat och skapar på detta och andra områden – som beskrivits i denna artikel – kan det vara upplyftande och stimulerande att ta del av Martinus kosmiska syn på vad som väntar oss runt hörnet när ”ägarsamhället” och dess utvecklingsfrämjande mission spelat ut sin roll i vår värld. Citat:
”Alla dessa tvåpoliga människor bor inte i hus, de bygger stora palats, där de har gemensamma arrangemang, gemensamma måltider, underhållning och biografer. Det blir gemensamt och mycket billigare… I framtidsstaten kommer man inte att bo i städer, utan i stora palats med stora parker och skogar omkring sig. Och det kommer inte att se ut som städer med gator och slumkvarter. Det kommer att inrättas efter den högsta fullkomlighet. (6)
Noter:
1) Dagens Nyheter 2008-04-22
2) Aftonbladet 2008-02-11
3) Svenska Dagbladet 2008-04-20
4) Dagens Nyheter 2007-09-17
5) Margrit Kennedy: “Ekonomi utan ränta och inflation” sid. 15
6) Kosmos nr. 8-2006
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 10-2008.