“De märkligaste påståenden florerar, breder ut sig och sprids genom film, radio, press, böcker och föredrag. Aldrig tidigare har ‘övertron’ haft sådana maktmedel till sitt förfogande som just nu.” (Martinus: Logik kapitel 4).
100 år efter Martinus födelse lever vi i det så kallade “informationssamhället”. “Informationssamhället” är, som framgår av beteckningen, ett samhälle som kännetecknas av informationsöverföring. Genom bland annat massmedia och undervisning i alla dess former förmedlas en ständigt växande informationsmängd. Men vad döljer sig under benämningen “information”‘?
En kakofoni av “röster”
Ordet “information” har en saklig och objektiv klang. En klang av neutral och opartisk upplysning. Men är de “informationer” som präglar “informationssamhället” neutrala och opartiska? Är de inte i mycket hög grad av motsatt natur? Vad ska man till exempel säga om den “information” som bekostas av kommersiella eller politiska intressen?
I denna djungel av reklam och propaganda i mångskiftande former är det inte lätt för den enskilde att orientera sig. Vi ser också att allt fler individer känner sig förvirrade och andligt hemlösa. Traditionella åsikter och värderingar inom religion, politik och moral tappar mark. Valresultat och opinionsundersökningar i olika länder visar till exempel att det är ett ständigt växande antal människor som inte vill lägga sin röst på något av de existerande politiska partierna.
Hos både politiska partier och kyrkor talas det om “informationskris”, dvs att partiet eller kyrkan inte i tillräcklig grad “nått ut” med sin “information”. Det minskande stödet och intresset från människornas sida tolkas som ett tecken på brister i “informationsöverföringen”. Slutsatsen blir alltså att man måste satsa ännu mer på “informationsöverföring”. Man måste, för att tala reklamspråk, bli duktigare på att “sälja sin vara”.
Men när alla ökar sina ansträngningar att nå ut med sin information, ökar också “informationsbruset”. “Informationssamhället” liknar därför mer och mer en kakofoni av röster som, mer eller mindre i munnen på varandra, ropar ut sin “sanning”. I denna kakofoni tenderar den enskilda stämman alltmer att drunkna i det allmänna bruset.
En tilltagande “informationsmättnad”
Det som gör ett ting förnimbart är ju dess kontrast eller avvikelse från andra ting. Men om alla bara gör mer och mer av samma sak, så blir den enskilda stämman eller det enskilda budskapet allt svårare att urskilja för dem som informationen riktar sig till. Ja, detta sätt att “marknadsföra” budskapet skapar i själva verket en leda och antipati hos många människor, som gör att de inte heller känner sig motiverade att närmare utforska de olika budskapen. Man är helt enkelt “mätt” på information. Eller för att vara mer exakt: Man är “mätt” på information som andra vill påverka en att ta del av.
Annorlunda förhåller det sig med information som individen själv söker upp av egen fri vilja. Då tillfredsställer nämligen informationen en verklig mental hunger hos honom. Den avgörande skillnaden är alltså att i det senare fallet söker individen själv aktivt upp den kunskap eller de informationer han behöver, medan han i det förra fallet bara är en passiv mottagare av information som andra menar att han behöver.
Den utveckling från djur till människa, som den jordiska människan enligt Martinus befinner sig i, får bland annat till följd att fler och fler individer blir självständigt tänkande. Men ju mer självständigt tänkande individen blir, desto mer oemottaglig blir han också för suggestion i alla former. Han blir – på ett visst utvecklingsstadium – i det närmaste “överkänslig” eller “allergisk” mot allt som påminner om till exempel reklam eller propaganda. Han tillägnar sig med andra ord alltmer en skepsis mot “marknadsförda” budskap, som får honom att i största möjliga utsträckning undvika allt som liknar detta.
En “svaghet” som blir en styrka
Härmed är vi framme vid denna artikels kärnpunkt. Nämligen det, som det kan tyckas, märkliga faktum att Martinus unika livsverk ännu 100 år efter hans födelse är i stort sett okänt för världen. Många som kommit i kontakt med den kosmiska världsbilden har uttryckt sin förvåning över detta faktum. Hur är det möjligt att ett så epokgörande verk kan förbli så okänt så länge? Och det kan också vara naturligt att fråga sig varför inte Martinusvännerna gjort mer för att sprida kännedom om sakens existens. Sakens “marknadsföring” kan tyckas vara i det närmaste obefintlig. Martinusvännerna är kanske i behov av en introduktionskurs i modern marknadsföring?
För den som vill sälja varor på en marknad är sådana kurser säkert bra. Frågan är om livsmysteriets lösning kan och bör “säljas” på samma sätt? I modern marknadsföringsteori framhålls vikten av “marknadsanalyser”, dvs analyser av hur marknaden för den vara som man vill sälja ser ut. Hur ser den tilltänkta kundkretsen ut? Vilka behov och önskningar dominerar bland dem? Svaret på dessa frågor blir sedan vägledande för hur “marknadsföringen” kommer att utformas i praktiken.
I detta avseende menar jag att vi verkligen kan lära något av de moderna marknadsförarna. Vi bör också göra en analys av “marknaden” för den andliga vetenskapen. Hur ser dagens “kundkrets” för livsmysteriets lösning ut? Vilka behov och önskningar dominerar bland dem?
Om man verkligen gör en sådan analys, så tror jag att man skall komma fram till att denna “kundkrets” i hög grad består av “mätta” materialister. Dessa “mätta” materialister är inte bara mätta på den materialistiska världsbilden – vilket gjort dem till sökande individer – de är också i stor utsträckning mätta på den materialistiska kulturens marknadsföringsmetoder för att sälja både varor och budskap. Många av dem kanske till och med, som nämnt, hyser en viss “överkänslighet” mot allt som påminner om marknadsföringsmetoder, vilket gör att de medvetet undviker sådan information. De vill själva “söka” och “finna” den information de har behov av. Deras inställning är inte den passive informationskonsumentens, utan den aktive sökarens.
För människor med denna inställning är det inte någon nackdel att den andliga vetenskapen inte har “marknadsfört” sig i större utsträckning. Tvärtom. För dessa människor är just avsaknaden av “marknadsföring” omkring saken något som väcker intresse och sympati. Därigenom uppfattar de snabbt att den andliga vetenskapen faktiskt är “annorlunda” än mycket annat som i dag saluförs på den andliga “marknaden”.
Det visar sig här att det som kan se ut som en svaghet eller brist, dvs den minimala “marknadsföringen” omkring Martinus verk, i själva verket är en tillgång eller styrka. När världen en gång får upp ögonen för storheten hos detta verk, så kommer just den ödmjuka och anspråkslösa framtoningen omkring saken att väcka förundran och respekt. Kontrasten mellan det “gamla” och det “nya” blir på så sätt tydlig. Det “gamla” representerar alltså i detta sammanhang metoden att “sälja” sig själv och sin vara, medan det “nya” representerar den tjänande ande som tålmodigt väntar på att bli behövd. “Ske icke min, utan din vilja“. Martinus har också formulerat det sålunda: “Det är inte honungen som kommer till bina utan bina som kommer till honungen.” (”Kring mina kosmiska analyser” kapitel 21. Ingår i den lilla boken ”Vägen till invigning”).
Försynens redskap
Innebär då detta att vi ska sitta med armarna i kors och invänta världens behov av den andliga vetenskapen?
Självfallet inte! För den som inställer sig på att tjäna Gudomen och livet kommer det aldrig att saknas arbetsuppgifter. En sådan människa kommer alltid att vara “behövd”, och hon kommer också att upptäcka att människor av egen fri vilja söker sig till henne. Hon kommer att märka att hennes väg allt oftare korsas av sökande själar, vilka har behov av just den slags “information” hon sitter inne med. Hon kommer också att bli mer och mer lyhörd för den inre röst, som talar om för henne vilka som kan ha glädje av denna “information” och vilka som inte har det.
Att låta sig ledas av denna “inre röst” eller inspiration är att låta sig ledas av Försynen. I den mån vi inspireras till olika initiativ och aktiviteter är vi naturligtvis Försynens redskap för detta. Här är det också viktigt att se att vi kan vara olika slags redskap. Det som känns rätt och inspirerande för mig behöver inte vara det för dig och tvärtom. Här måste den enskilde själv ta ställning till sin egen “inre röst” och inspiration. Detta är också en väsentlig skillnad på det “nya” och det “gamla”. Medan det “gamla” i högre eller lägre grad kännetecknas av “flockmentalitet”, dvs en kollektiv likriktning av de enskilda viljorna eller vad man skulle kunna kalla “enfald i mångfald”, så kännetecknas det “nya” av vad man kan kalla “enhet i mångfald”. Detta innebär att vi alla strävar mot samma mål, men att vi gör det på olika sätt. Djupast sett betyder detta synsätt att det finns lika många vägar till målet som det finns individer.
Principen “enhet i mångfald” är en universell princip – av Martinus benämnd “livsenhetsprincipen” – som kännetecknar varje organisk enhet. Om vi till exempel ser på vår egen fysiska kropp eller organism, så kan vi konstatera att den bland annat består av en rad olika organ – organ som alla har var sin individuella uppgift, men som ändå samverkar i en högre organisk enhet. Eller rättare sagt: Organen kan samverka – dvs komplettera varandra – just i kraft av att de är olika och har olika uppgifter.
Det gäller därför att se hur livet eller Försynen använder oss alla till det vi är bäst ägnade för, och hur vi just därför kompletterar varandra i en högre organisk enhet.
Livet “använder” var och en av oss på detta sätt i ett högre ändamåls tjänst, vare sig vi är medvetna därom eller inte. Men i samma grad som vi blir medvetna om detta förhållande kan vi också inspireras till nya uppgifter i den ständigt pågående skapelseprocessens tjänst. Här har vi alla tillgång till en exklusivt privat “vägledning” i form av bönens princip. Bönen är till sin natur ett privat eller intimt samtal mellan individen och Gudomen. Att lära sig använda denna “samtalsform” på rätt sätt innebär att vi blir mer och mer medvetna gudomliga medskapare och medarbetare på vår egen förvandling.
Tillitens problem
När vi hamnar i konflikt med livet beror det alltid på bristande tillit i en eller annan form. Bristande tillit till livet och Försynen eller med andra ord bristande tillit till att “allt är mycket gott”. Denna bristande tillit visar sig i form av kritik och missnöje. Utifrån vårt begränsade jordmänskliga perspektiv kan vi inte alltid förstå varför tingen utvecklas på de sätt som de gör, och denna bristande förståelse ger naturligtvis i många fall upphov till kritik och missnöje. Kritik och missnöje kan i sin tur i värsta fall leda till mer eller mindre permanenta känslor av besvikelse och bitterhet. Men att vara bitter och besviken är detsamma som att vara i disharmoni med Försynen eller den gudomliga världsplanen. Från Försynens perspektiv eller utsiktspunkt är ju “allt mycket gott”.
Vår första och främsta bön i en sådan situation bör därför inte vara att tingen ska förändras på de sätt vi önskar och anser rätt och riktigt. Vad vi däremot bör be om är insikt och tålamod. Insikt att förstå “Guds vägar” och tålamod att invänta “Guds tid”. I “Guds tid”, dvs i rätt tid, blir allt uppenbarat.
En hel värld har under det senaste halvåret förvånats över de stora omvälvningar som nu drar fram över Östeuropa. Vad ingen för bara ett år sedan trodde var möjligt har nu ägt rum i land efter land. Murar som tidigare syntes ogenomträngliga har på ett ögonblick raserats. Maktstrukturer som tycktes orubbligt cementerade har lika snabbt svepts bort av förändringens vindar. Sådant inträffar när tiden är mogen, dvs i “Guds tid”. I verkligheten finns det bara en makthavare i världen. Det är Försynen som verkar i allt och genom allt. Att förstå denna sanning på djupet är en stor befrielse därför att denna förståelse är nyckeln till den stora hemligheten. Nämligen hemligheten bakom konsten att alltid vara i harmoni med livet. Denna förståelse ger nämligen en fullkomlig tillit. En tillit som är orubblig, vad som än händer. En tillit som bara kan få oss att utbrista: “Ske icke min, utan din vilja.”
Att tillägna sig denna fullkomliga tillit i praktiken är naturligtvis ingen lätt sak. Det är en väsentlig del av den svåraste av alla konstarter: livskonsten. Men vi har i den människa, vars födelse vi i år firar l00-års-minnet av, den bästa tänkbara förebild. Han var i allt – och inte minst i inställningen till sin egen mission – besjälad av denna tillit. Han visste att denna mission inte kunde misslyckas, ty – som han själv sa – “Försynen sänder inte någon som kan misslyckas.”
Att ha fått ta del av den förklaring av världsbilden som detta Försynens sändebud skänkt oss är att ha fått ta del av ett mirakel. Ett mirakel som är större än alla andra, därför att det – rätt förstått – skapar den fullkomliga tilliten till livet och Gudomen. Den tillit som gör själva mörkret lysande och kan få oss att börja förnimma Försynens kärleksfulla ledande hand i såväl med- som motgång.
“Nyckeln till visdomens port”
Hand i hand med denna tillit går ödmjukheten. Om vi har verklig tillit till livet och Gudomen har vi inget behov av att upphöja oss själva. Vi inser då nämligen att varje sådant upphöjande är en illusion, eftersom inget väsen i den gudomliga världsordningen kan vara förmer än något annat. I denna världsordning råder således en absolut jämlikhet: Vi är alla ett i Gudomen. Varken mer eller mindre.
Men i den jordmänskliga världsordningen råder som bekant en annan gradering eller värdering. Här graderas och värderas människor efter börd, samhällsställning och penningtillgångar m.m. Just därför har kärlekens främsta representanter på jorden – världsåterlösarna – valt ett liv under yttre omständigheter som varit en kontrast till denna jordmänskliga värdering.
För 2000 år sedan föddes ett barn av en ogift mor i ett stall. Barnet växte upp under enkla förhållanden, som son till en timmerman, och föraktades därför också av den tidens skriftlärda, som inte kunde föreställa sig att en människa med en sådan enkel bakgrund kunde äga någon insikt i de högsta tingen.
För 100 år sedan föddes ett annat barn i ett annat land av en annan ogift mor. Även detta barn växte upp under mycket enkla förhållanden, och började redan i unga år att arbeta som mejerist. När han i vuxen ålder kom att framträda som andlig vägledare för sina medmänniskor, kunde man från “skriftlärda” eller akademiska kretsar i hans hemland höra kommentarer i stil med: “Vad kan en mejerist från Jylland veta?” En professor förklarade till och med i en tidningsintervju att “mejeristens” vetande var av samma dignitet som påståendet “månen är en grön ost”.
Men “mejeristen” arbetade oförtrutet vidare på sin “ost” – totalt obekymrad och opåverkad av inställningen bland denna världens “visa” – vilket vi, som i dag finner vår livgivande näring i denna “ost”, är djupt tacksamma för.
Att han bakom sitt enkla yttre var sina kritiker och belackare oerhört överlägsen i andligt hänseende hade han inget behov av att demonstrera. Han sa också, apropå kritik och angrepp mot saken, att “vi ska inte försvara oss“. Härigenom uppenbaras också skillnaden mellan det “gamla” och det “nya”. Medan det “gamla” baseras på stridens – angreppets och försvarets – princip, så är det “nya” helt baserat på principen att “vända andra sidan till“.
Den människa, vars födelse vi i år firar 100-årsminnet av, blev, medan han vandrade här på jorden, aldrig “stor” i världens ögon. Det önskade han heller inte. Han var tvärtom tillfreds med att kunna leva ett relativt anonymt och tillbakadraget liv, vilket ju också var en nödvändig förutsättning för att han skulle få tid och möjlighet att fullborda sitt stora livsverk. Han visste att detta verk hörde framtiden till och att det i “Guds tid”, dvs i rätt tid, skulle bli uppenbarat för världen.
Han lärde oss att “nyckeln till visdomens port” är ödmjukhet, och i sitt eget liv och verk förkroppsligade han denna ödmjukhetens anda. Att se tillbaka på de 100 år som nu förflutit, sedan denna “gäst” från en högre och vackrare värld gjorde sin entré här på jorden, är därför att se tillbaka på 100 år av ödmjukhet.
Martinus om sig själv:
”Jag har därför, med undantag för vad jag lärt som barn, inte varit i beröring med vare sig teosofi, antroposofi, spiritism eller någon som helst annan nu för tiden framträdande andlig riktning, förrän jag själv upplevt hela världsbilden och återgett den i form av mina symboler och teckningar. Tack vare denna lyckliga omständighet kommer nu hela min kosmiska manifestation att föreligga för världen i sin fullständigt ursprungliga, renodlade form och därmed göra mig till ett levande bevis för att det verkligen finns ett stadium i den eviga utvecklingen, då man – helt oberoende av böcker eller av ett inlärt teoretiskt vetande förmedlat av andra väsen – genom absolut självsyn kan nå fram till den högsta visdom och kunskap – kan uppnå att mitt i ett timligt, fysiskt tillstånd vara upphöjd i en evigt förklarad tillvaro.
Denna min kosmiska upplevelse och mitt tillstånd blev det utlösande momentet för mitt därefter följande framträdande i världen och för skapandet av “Livets Bog”. Men eftersom denna andliga process, som förut nämnts, upplevs av varje individ, när han i sin eviga tillvaro passerar det för denna upplevelse nödvändiga utvecklingstillståndet, står det här klart att jag inte representerar något särskilt privilegium i fråga om sinnesbegåvning eller utgör något som helst undantag från regeln – att jag därför i den eviga utvecklingen omöjligt kan utgöra ett enda grand mer än vad alla väsen före mig har varit och vad alla väsen efter mig skall bli.” (Livets Bog 1 stycke 22).
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-8-1990 (jubileumsnummer med anledning av 100-årsdagen av Martinus födelse).