Kan “livskvalitet” mätas? Kan värdet eller kvaliteten av olika individers livsupplevelse objektivt jämföras eller mätas? Vad är egentligen “livskvalitet” och vad är grunden till upplevelsen av en “god ” livskvalitet? Det är frågor som tränger sig på när man tar del av den så kallade “hälsoekonomins ” idéer.
“Hälsoekonomi” – vad är det? Ett nytt påfund från hälsorörelsen eller en metod att kurera ekonomisk ohälsa?
Ingetdera faktiskt. “Hälsoekonomins” utövare menar sig istället vara representanter för en ny vetenskaplig disciplin. En disciplin som ser som sin uppgift att skapa enhetliga mått för mätandet av mänsklig livskvalitet. Mått som kan fungera som underlag för de politiska besluten om resursfördelningar och prioriteringar inom sjukvården.
“Hälsoekonomin” är idag på väg att bli ett begrepp i flera länder – bland annat i Skandinavien. I Danmark, som är det skandinaviska land där denna utveckling verkar ha hunnit längst, är den redan en betydelsefull faktor i det politiska beslutsfattandet. Såväl den statliga danska Sundhedsstyrelsen som landstingspolitiker, med ansvar för sjukvården, använder “hälsoekonomiska” resonemang och analysmodeller som en del av underlaget för de beslut som man fattar.
“Hälsoekonomins” förespråkare menar att dess metoder för mätning av livskvalitet för första gången gör det möjligt att jämföra och värdera olika slags behandlingar och insatser inom sjukvården. Mätmetoden är därför också utvecklad i syfte att ge politikerna underlag för att välja vilka behandlingar och insatser som det ur livskvalitetssynpunkt är mest angeläget att bevilja pengar till. Metoden är med andra ord ett “prioriteringsverktyg” enligt dess anhängare.
Livskvalitet och pengar
I vilket fall får samhället mest livskvalitet för pengarna: När sjukhusläkarna behandlar en 42-årig man mot för högt blodtryck, eller när de räddar livet på ett för tidigt fött barn på 480 gram?
Svaret är enkelt: behandlingen av 42-åringen ger tre gånger så mycket livskvalitet per krona, som behandlingen av det för tidigt födda spädbarnet.
Detta har en kanadensisk “hälsoekonom” räknat ut, och det är ett exempel på ett “hälsoekonomiskt” analysresultat som bland annat danska politiker använder när de diskuterar resursfördelningen inom sjukvården.
När “hälsoekonomerna” mäter livets kvalitet tillämpar de en skala från 0 till 1. Siffran 1 står för perfekt hälsa – såväl fysiskt, psykiskt som socialt. Siffran 0 står för död. Men enligt vissa mätningar kan livskvaliteten också vara under 0. I de fall nämligen när “tillståndet värderas till att vara värre än döden”.
Det mest använda “hälsoekonomiska” måttet kallas QALY (Quality Adjusted Life Years). Det betyder “livskvalitetsjusterade överlevnadsår”, och är en skapelse av den engelske ekonomen Allan Williams. Metoden går kortfattat ut på att man genom att intervjua patienter om deras fysiska, psykiska och sociala tillstånd och förhållanden kan fastställa ett mått för deras livskvalitet. Detta mått multiplicerar man sedan med det antal överlevnadsår som anses troligt i patientens fall. Om livskvaliteten exempelvis graderas till 0,2 och patienten bedöms kunna leva vidare i 5 år, så blir resultatet 1,0 kvalitetsjusterade levnadsår eller QALY.
Till sist divideras QALY-måttet med priset på behandlingen (se också vidstående tabell över olika slags medicinska behandlingar).
Det ligger i sakens natur att dessa mätmetoder automatiskt ger äldre och handikappade en lägre livskvalitet. Att satsa behandlingsresurser på dessa grupper betalar sig med andra ord dåligt enligt “hälsoekonomernas” måttstock.
“Det handlar om att använda pengarna där de gör mest nytta. Så enkelt är det”, säger en professor i “hälsoekonomi”.
Livskvalitet och lidande
Men är det nu så enkelt? Ja, för den som menar att allt, även livskvalitet, kan uttryckas i kvantitativa mått- och viktformler, och att pengar är livets utslagsgivande mått, är det givetvis enkelt. För den som inte delar den uppfattningen blir dock saken genast mer komplicerad. Och “hälsoekonomins” resonemang och metoder har också redan fått många kritiker. En av dessa är den danske psykologen Peter la Cour som säger:
“Det är stora värden gömt i lidandet. Lidandet är något helt centralt i många filosofier, men det skrotar QALY-måttet fullständigt.” (Citerat i Weekendavisen 24/8 1990.)
Lidandet, som för den materialistiske “hälsoekonomen” bara kan utgöra en minuspost i livets balansräkning, är ur andligt-vetenskaplig synvinkel ett otvetydigt plus. Den andliga vetenskapen visar oss att utan lidande skulle vi över huvud taget inte kunna uppleva det vi kallar “livskvalitet”. Om detta skriver Martinus:
“Glädjen är nämligen i sin högsta analys detsamma som reaktionen av övergången från mörker till ljus, från sjukdom till hälsa, från nöd till hjälp, från smärta till lindring, från armod till välstånd, från dårskap till visdom, från primitivitet till intellektualitet o.s.v. medan sorgen på samma sätt är identisk med reaktionen av övergången i motsatt ordning, från ljus till mörker, från hälsa till sjukdom, från lycka till olycka o.s.v.” (Martinus: Logik kapitel 21.)
För att till exempel kunna uppleva det vi kallar “hälsa”, måste vi alltså också ha upplevt “hälsans” motsats. Det är bara i relation till denna motsats som begreppet “hälsa” får innebörd för oss. Vid närmare eftertanke kan vi nog alla bekräfta att det är så. När vi är friska och allt fungerar som det ska ägnar vi normalt inte någon större uppmärksamhet åt upplevelsen av “hälsa”. Den är bara ett tillstånd som existerar som en nästan omedveten automatfunktion och som vi kanske därför också tar mer eller mindre för given. Det är först när vi drabbas av ohälsa eller sjukdom som vi verkligen blir medvetna om, och förstår att värdesätta, upplevelsen av “hälsa”.
Låt mig ta ett annat vardagligt exempel som belyser samma princip. Ett exempel som har den fördelen att det omedelbart kan testas av var och en som är tillräckligt djärv och som har tillgång till dusch. Om ni dristar er till att duscha kallt, gärna iskallt, en kort stund (någon längre stund klarar ni knappast) så kommer ni, under förutsättning att rumstemperaturen där ni befinner er överstiger temperaturen på det kalla duschvattnet, efter duschen att känna er varmare än ni gör när ni duschat i enbart varmt eller ljummet vatten. Det kan förefalla paradoxalt, eftersom man skulle kunna tycka att logiskt sett borde ni ju känna er kallare efter att ha kylt ner er med kallt vatten. Men så är det inte. Och orsaken till detta upplevelsefenomen är naturligtvis kontrastprincipen. Den behagliga värme man känner efter en sådan kall dusch är just ett resultat av upplevelsen av den värmens kontrast som det kalla vattnet utgör.
Det visar att upplevelsen av “värme” och “kyla”, liksom alla andra upplevelsetillstånd, i högsta grad är något “relativt”, d.v.s. dessa upplevelser är alltid relaterade till en eller annan grad av kontrastupplevelse. Temperaturen 20 plusgrader kan exempelvis upplevas både som “varm” och som “kall” beroende på olika grader av kontrastupplevelser. Om vi vill övertyga oss om det kan vi till exempel pröva att fylla tre kärl med vatten med varierande temperaturer. Vi fyller det första kärlet med vatten som är 10 grader varmt, det andra fylls med 20-gradigt vatten och det tredje med vatten som är 30 grader varmt. Om vi nu först doppar våra händer i det 10-gradiga vattnet och sedan förflyttar dem till kärlet med det 20-gradiga vattnet, så kommer vi att uppleva det 20-gradiga vattnet som “varmt”. Men samma 20-gradiga vatten kommer vi att uppleva som “kallt” om vi istället först doppar händerna i det 30-gradiga vattnet innan vi känner på det 20-gradiga.
Som det är med upplevelsen av “värme” och “kyla”, så är det också med upplevelsen av “livskvalitet”. Själva begreppet “livskvalitet” blir alltså meningslöst om det inte ses i relation till upplevelsen av en kontrast. Upplevelsen av en “hög” livskvalitet förutsätter alltså en föregående upplevelse av “låg” livskvalitet, liksom upplevelsen av “värme” förutsätter en föregående upplevelse av “kyla”.
Hur starkt vi kommer att uppleva ett visst tillstånd av det ena eller andra slaget är dessutom helt avhängigt av i vilken grad vi upplevt detta tillstånds kontrast.
Om vi fortsätter experimentet med vattenkärlen, så kan vi tänka oss att vi tar ett fjärde kärl som vi fyller med vatten som endast är 5 grader varmt. Om vi förflyttar våra händer direkt från detta 5-gradiga vatten till det 20-gradiga, så kommer vi att uppleva det 20-gradiga vattnet som ännu varmare än vi gjorde när vi flyttade händerna från det 10-gradiga till det 20-gradiga vattnet. Orsaken till det är naturligtvis att kontrasten mellan det 5-gradiga och det 20-gradiga vattnet är större än kontrasten mellan det 10-gradiga och det 20-gradiga.
Samma princip gör sig också gällande när det gäller upplevelsen av vår “livskvalitet”. I ju högre grad vi upplevt en kontrast till det vi kallar en “god” eller “hög” livskvalitet, desto starkare blir upplevelsen av “livskvalitet”. Ju starkare vi upplevt “mörkret”, desto starkare blir också vår upplevelse av “ljuset”. Här kan det åter vara på sin plats att citera Martinus:
“När ett välbefinnande skall markeras, kan detta likaledes endast ske genom att detta välbefinnande markeras med sin motsats, alltså med något som inte är välbefinnande. Och ju större motsättning man upplevt till detta välbefinnande, desto större blir förnimmelsen av välbefinnandet. Och det är just härpå som den så kallade “lyckan” beror. När en människa verkligen känner sig lycklig, sker detta alltså enbart i kraft av att hon förut haft en motsvarande upplevelse av kontrasten eller motsatsen till denna sin nuvarande lycka.” (Martinus: Livets Bog del 6 stycke 1939)
Av detta kan vi också förstå att förhållanden som ytligt sett är likartade – till exempel med avseende på fysisk och psykisk hälsa och sociala förhållanden – kan upplevas högst olika av olika individer. Det som för den ene är “livskvalitet” behöver inte vara det för den andre. Att skapa enhetliga eller objektiva mått för mätande av “livskvalitet” låter sig därför inte göras. “Livskvalitet” är ett fenomen som uteslutande hänför sig till den subjektiva dimensionen eller upplevelsesfären.
I denna subjektiva dimension är individens eget unika erfarenhetsmaterial den enda giltiga “måttstocken”. Det är detta erfarenhetsmaterial som betingar alla våra reaktioner, uppfattningar och värderingar.
I det kosmiska perspektivet kan inget liv vara mer värt än något annat
“Livskvalitet” kan alltså aldrig kvantifieras; aldrig “mätas” eller “vägas”. Den kosmiska världsbilden visar oss också att alla försök att, på ett eller annat sätt, mäta eller värdera olika livs värden är ett uttryck för okunnighet om livet och dess lagar. Inget liv kan, i det kosmiska perspektivet, vara mer värt än något annat. I detta perspektiv är nämligen allt lika nödvändigt och därmed också lika “gott”. Vi är alla – alltid och under alla omständigheter – föremål för en fullkomlig undervisning från livets sida, d.v.s. en undervisning som är fullkomligt anpassad till varje individ och dennes aktuella utvecklingsnivå och ödessituation. Vi får därför alla möta precis det vi måste möta för att komma vidare i utvecklingen.
I det kosmiska perspektivet är det inte heller någon som får lida mer är någon annan, även om det kan se så ut när vi betraktar tillvaron ur ett ”ett-livs-perspektiv”. Den överblick som reinkarnations-perspektivet ger avslöjar nämligen att alla sådana “orättvisor” jämnas ut under utvecklingens gång. “Vi måste alla uppleva detsamma, för att bli detsamma“, har Martinus sagt. Det vore ju orättfärdigt om somliga skulle ha en svårare väg till ljuset än andra.
Det försvunna livsmåttet
Om varje upplevelse, behaglig som obehaglig, är lika nödvändig för vår utveckling, så blir ju allt, sett ur det kosmiska perspektivet, “mycket gott”. Detta är livets stora facit. Ett facit som, väl att märka, inte är av kvantitativ utan kvalitativ natur. Eftersom detta är livets generalfacit, så blir det också i verkligheten “alla tings mått”.
Det är detta “mått” eller facit som tillfälligt försvunnit ur sikte för den moderne materialisten. Och det som skymmer sikten för materialisten är just alla de mått- och viktfacit som för tillfället upptar hans mentala horisont. Dessa kvantitativa facit har – på grund av sin mätbarhet – skenbart en mer “objektiv” eller “vetenskaplig” prägel än de kvalitativa facit som det är den andliga vetenskapens uppgift att ge oss.
Att försöka väga och mäta livets kvalitet är därför bara den yttersta konsekvensen av en materialistisk livsinställning. Om livet bara är materia, varför kan då inte den materien mätas och kvalitetsbestämmas likaväl som all annan materia? Vi mäter och kvalitetsbestämmer ju till exempel livsmedel (där finns det ju ett fungerande “QALY-mått” i form av den så kallade datummärkningen). Varför då inte också livskvalitet?
Att många humana materialister ändå tvekar och känner motvilja mot att kvalitetsbestämma människoliv på samma sätt som man kvalitetsbestämmer exempelvis mogen eller skämd frukt, visar bara att deras materialism inte är helt konsekvent. I verkligheten befinner sig dessa humana materialister i konflikt med sin egen världsbild, eftersom denna världsbilds yttersta konsekvenser blir både absurda och inhumana.
Denna konflikt är naturligtvis för många ännu omedveten, men företeelser som “hälsoekonomin” bidrar till att dra fram konflikten i ljuset, och ökar därmed också längtan efter en annan världsbild och ett annat kulturfundament.
All materieforskning, allt vägande och mätande av materien, leder, visar Martinus, till sist till ett helt annat facit. Ett facit som inte är baserat på mått och vikt. Det är detta facit som uttrycks i orden “allt är mycket gott“. Detta facit är alltså det försvunna “livsmåttet”, och den materiella forskningen är, kosmiskt sett, detsamma som jakten på detta försvunna “mått”.
Utgångspunkten för en human etik
Om “allt är mycket gott”, så kan, som nämnts, olika slags livsupplevelser inte graderas som mer eller mindre värda. Detta måste vara utgångspunkten för en human samhälls- och vårdetik. All “etik” som inte har den utgångspunkten måste, i högre eller lägre grad, leda till en urspåring från humanitetens väg. Att värdera människoliv och deras kvalitet i ekonomiska termer, som “hälsoekonomerna” gör, är ett exempel på en sådan urspåring.
Om detta synsätt anammas av beslutsfattarna i samhället så blir ju den praktiska konsekvensen att samhällets stöd till vissa utsatta grupper, som till exempel äldre och handikappade, kommer att minska. En sådan “nedrustning” av den sociala omsorgen och välfärden pågår redan för fullt i många länder och det finns därför skäl att vara uppmärksam på fenomenet och de attityder och värderingar som driver fram denna utveckling (attityder och värderingar som förvisso existerar i hela samhället).
Någon har sagt att ett samhälles civilisations- eller humanitetsgrad avslöjas i samma samhälles attityd till sina svagaste individer och grupper. Ju mer civiliserat eller humant ett samhälle är, desto högre grad av beskydd och hjälp erbjuder det sina “svaga” grupper.
En sådan samhällelig omsorg eller hjälp är i själva verket ett mått på graden av “gåvokultur” i ett samhälle. Och “gåvokulturen” är den sant mänskliga kultur som blir resultatet av alla de lidanden som den nuvarande “tagandekulturen” åstadkommer.
Vi ska alla, med hjärtat, en gång kunna instämma i orden “det är saligare att giva än att taga“. I ett samhälle där individerna besjälas av denna inställning existerar inga resurs- eller fördelningsproblem; där är en “nedrustning” av den medmänskliga omsorgen något otänkbart, eftersom denna omsorg eller kärlek är den grund på vilken hela samhället vilar. I detta samhälle är kärleken inte en kostnad eller belastning för samhället, utan alla, såväl materiella som andliga, rikedomars källa.
Källor:
Weekendavisen 1990-08-24
Dagens Nyheter 1990-10-17
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 12-1991.
Se ev. också artikeln https://www.kosmiskresenar.se/varlden-aktuellt/mitt-liv-har-ett-varde/