Ett experiment i framtidens ekonomi

En amerikansk professors idéer om ett nytt ekonomiskt system, som kan stimulera medmänsklig kärlek och omtanke, inspirerar nu till praktiska experiment både i USA och i Sverige. Dessa idéer innebär en praktisk tillämpning av de kosmiska principerna för framtidens samhällsekonomi, som Martinus beskrivit i Livets Bog.

Egentligen går allt ut på kärlek och omtanke“. Det säger Edgar Cahn i en intervju i Svenska Dagbladet den 18/9 1990. Edgar Cahn, professor vid Florida International University i USA, är upphovsmannen till en idé som väckt stort intresse på olika håll i USA och som nu troligen också ska prövas i Sverige. Idén kallas i USA “Service Credit Volunteer System” (“Tjänst-Kredit-Frivillig-System”). Det är ett omvårdnadssystem som betalar tjänster med tid istället för pengar. Systemet går ut på att den tid man lägger ner på att hjälpa en annan människa registreras i en databank. En timme är lika med en poäng och varje månad får man ett kontoutdrag. När man sedan själv behöver hjälp, får man motsvarande tid tillbaka av någon annan medlem i “tidsbanken”. Eller så kan man ge bort sina “poäng” eller sin insparade tid som gåva till någon hjälpbehövande.

Exempel på försöksverksamhet

Professor Cahn säger själv att han ser systemet som “a new kind of money” (“ett nytt slags pengar”). En valuta som alltså bygger på tid istället för pengar. I USA pågår redan “Service Credit”-projekt i flera delstater, och nu är det alltså meningen att också Sverige ska bli försöksland för verksamheten. Enligt planerna ska det testas i en av Stor-Stockholms kommuner redan i år, och om det fungerar bra kan en utbyggnad i hela landet bli aktuell. Även Japan, Israel och flera östeuropeiska länder sägs ha visat intresse för Edgar Cahns idéer.

I USA är systemet delvis olika utformat i olika delstater. I vissa stater bygger det helt på frivilliginsatser, i andra är kyrkan, sjukhus, politiker och den delstatliga regeringen engagerade.

Som exempel på hur det kan fungera kan nämnas försöksverksamheten vid ett stort Senior Center i San Francisco. För att kunna vara medlem i “tidsbanken” där, ska man vara över 60 år och kunna ge minst åtta timmar av sin tid per månad. Man kan också vara enbart donator, dvs givare av sin insparade tid, eller enbart mottagare. Stor vikt läggs vid samordning av “givarna” och “mottagarna”. Varje “credit”-timme bokförs som en timme oberoende av vilken typ av tjänst som görs. Tjänsterna delas in i kategorierna “hemtjänster” (sällskap, rengöring, matlagning m.m.) och “utetjänster” (transporter, eskort, shopping, tolkning m.m.).

Edgar Cahn säger att han med sin idé vill stärka “icke-marknads-ekonomin”, där det lönar sig att hjälpa varandra och där det goda i människan bejakas.

Ett experiment för framtiden

Det är inspirerande att se hur den nya världsimpulsens idéer banar sig väg på det mänskliga livets alla områden. Också på det ekonomiska området, där annars “marknadsekonomin” eller “profittänkandet” just nu tycks stå högre i kurs än kanske någonsin tidigare.

För den som är bekant med Martinus verk är Edgar Cahns idéer inte nya, men det är, såvitt undertecknad vet, första gången dessa idéer prövas i praktiken i vår värld. Professor Cahns initiativ kan därför ses som ett spännande experiment som kommer att ge värdefulla erfarenheter för skapandet av ett helt nytt ekonomiskt system i framtiden.

Principerna för detta system har Martinus beskrivit i kapitel 4 av sitt huvudverk Livets Bog. Martinus visar där hur penningsystemet kommer att avskaffas i den framtida världsstaten och ersättas av det han kallar “människans naturliga medfödda betalningsförmåga”. Denna “medfödda betalningsförmåga” är helt enkelt arbets- eller skaparförmågan. I detta samhälle blir alltså arbetet det enda värdet eller betalningsmedlet. Betalningsmedlet “pengar” kan mätas i kronor och ören. Men hur kan betalningsmedlet “arbete” mätas?

Jo, den enda universella måttenhet som här kan användas är “tiden”, dvs arbetstiden. Istället för att betala med kronor och ören kommer vi alltså i framtiden att betala med timmar och minuter – precis som i Edgar Cahns “Service Credit”- system.

“Samma värde för samma värde”

Varje individ kommer, förklarar Martinus, att som betalning för sin arbetsinsats erhålla ett personligt utställt arbetskvitto, som exakt anger den arbetstid han eller hon presterat för samhället eller världsstaten. Detta kvitto blir individens enda betalningsmedel och ger denne tillgång till varor och tjänster i den omfattning som motsvarar kvittots arbetsvärde (=arbetstid).

Hur är det då möjligt att räkna ut de värden som till exempel en arbetstimme ger tillgång till?

Ja, här måste principen – liksom i “Service Credit”-modellen – vara “samma värde för samma värde”, dvs “samma tid för samma tid”. En timmes tjänst av ett slag ger tillgång till en timmes tjänst av ett annat slag. Den principen är ju enkel när det gäller tjänster, eftersom sådana inte kan mätas eller jämföras på annat sätt än just i arbetstid. Hur skulle man annars kunna jämföra till exempel läkarens och lärarens arbete?

Men i fråga om varor kan saken förefalla mer komplicerad. Hur många arbetstimmar ska till exempel en TV-apparat kosta?

Ja, det kommer att bero på den tid det tar att tillverka eller producera den. Om vi antar att produktionstiden är en timme (det är den redan i dag), så kommer den alltså också att kosta en arbetstimme.

I världsstaten kommer alla värden således att beräknas och bestämmas vetenskapligt. Det blir alltså inte som i dag när profitbegäret och “lagen om tillgång och efterfrågan” avgör varornas värde eller pris. Detta kommer bland annat att medföra att varor och tjänster i världsstaten blir otroligt “billiga” i jämförelse med dagens förhållanden. Ett litet begrepp om skillnaden kan man kanske få genom att tänka på ovan nämnda exempel med TV-apparaten, och sedan ställa sig frågan: hur många arbetstimmar måste en normalavlönad individ i vårt samhälle idag prestera för att kunna betala en TV-apparat till dagens “marknadspriser”?

Om vi, för enkelhetens skull, antar att en “marknadsmässig” genomsnittslön är 100 kr/timmen och att ett “marknadsmässigt” genomsnittspris för en ny TV-apparat är 5000 kr, så kostar alltså en TV-apparat i dag 50 arbetstimmar!

Men dess verkliga kosmiska värde är alltså, som nämnt, redan idag bara en arbetstimme, eftersom det är dess produktionstid.

Så kan man, om man är road av det, fortsätta att undersöka vara efter vara med utgångspunkt från dess kosmiska värde eller produktionstid och jämföra med samma varas “marknadspris” i vår nuvarande penningekonomi och vad detta pris innebär översatt i arbetstimmar. På så vis kan man långsamt börja ana skillnaden mellan det Martinus kallar “den falska affärsprincipen” (“största möjliga värde för minsta möjliga värde”) och den sanna eller gudomliga affärsprincipen (“samma värde för samma värde”).

Den “falska affärsprincipen” tvingar således de flesta människor att betala sagolika “överpriser” för sin existens. “Överpriser” som normalt bara kan betalas genom ett liv slavbundet i arbete. Att vara tvungen att prestera många fler arbetstimmar, för att få tillgång till de varor man behöver, än vad dessa varor – kosmiskt sett – i sig själva är värda, det är en aspekt av vad principen “största möjliga värde för minsta möjliga värde” betyder i vårt vardagliga liv.

När principen “samma värde för samma värde” blir ledstjärna för samhällsekonomin, så innebär det bland annat att mänskligheten befrias från slaveriet att, för sin överlevnads skull, vara tvungen att offra nästan all sin tid och all sin livskraft i kampen för “det dagliga brödet”. Då kan vi börja leva istället för att bara överleva.

På vägen fram mot detta hägrande livsmål leder oss Gudomen varligt med många små avpassade steg och impulser. Impulser som ibland manifesterar sig i betydelsefulla och inspirerande exempel och experiment i nya sätt att leva och organisera mänskliga relationer. “Service Credit”-experimentet verkar ha alla förutsättningar att kunna bli ett sådant exempel.

Källor:

Svenska Dagbladet den 1990-09-18

Dagens Nyheter den 1989-05-17

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 8-1991.