“Världen har tillräckligt för varje människas behov, men inte för varje människas girighet“, sa en gång Mahatma Gandhi. Sanningen i dessa ord illustreras på ett slående sätt av årets utvecklingsrapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP. Den visar nämligen att de tio största miljardärerna i världen är mer än dubbelt så rika som världens 50 fattigaste länder tillsammans. Dessa tio människor har en samlad förmögenhet på drygt tusen miljarder kronor. Det kan jämföras med att omkring 1,3 miljarder människor i världens fattigaste länder lever på mindre än åtta kronor om dagen.
I botten på nationernas fattigdomslista finns Niger, Kambodja, Mocambique, Sierra Leone, Burkina Faso, Mali och Etiopien. Men de länder som har upplevt den mest dramatiska försämringen i hela världen under det senaste årtiondet är Östeuropas och det forna Sovjetunionens stater. Fattigdomen – mätt i inkomst – har där spridits från en bråkdel till omkring en tredjedel av befolkningen. l dessa länder lever nu ca 120 miljoner människor på mindre än 30 kronor om dagen. För dessa människor låter marknadsekonomins välsignelser uppenbarligen vänta på sig…
Men det är inte bara antalet fattiga som ökar i världen, utan också antalet miljardärer: under de senaste sju åren har deras antal stigit från 157 till 447, enligt FN-rapporten. Konklusionen blir alltså att vi lever i en värld där de extrema motpolerna tilltar (en tendens som ju för övrigt är märkbar inte bara på ekonomins område): extrem rikedom och extrem fattigdom existerar sida vid sida. Skriftens fråga “hur skall jag ta vara på min broder?” är med andra ord mer aktuell än någonsin.
Också här i vår lite mer skyddade del av världen är det en fråga som växer i aktualitet. Det visar t.ex. en nyligen publicerad undersökning från statistiska centralbyrån (SCB). Den avslöjar att låginkomsttagarna i Sverige fick se sina disponibla inkomster minska med hela 30 procent under perioden 1989-1995.
– Mig veterligen är det första gången som de disponibla inkomsterna minskar så här påtagligt i Sverige, säger Johan Fritzell, docent på Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, enligt tidningen Metro den 11/6 1997.
Enligt Fritzell utvecklades Sverige från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet till ett samhälle där klassklyftorna minskade.
– l början av 80-talet var vi, ur inkomstsynpunkt, sannolikt det mest jämlika samhället i västvärlden. Därefter har det gått åt andra hållet, säger han. Och tillägger dessutom:
– Om inte arbetslösheten minskar talar allt för att vi får en inkomstfördelning som på sikt kommer att se ut som den i södra Europa. Och inget land har lyckats få ner arbetslösheten till tidigare nivåer när den kommit upp i den nivå som vi har i Sverige nu…
Onekligen tänkvärda ord från en forskare i dessa de yttersta av tider.
Källor: Svenska Dagbladet 12/6 1997 och Metro 11/6 1997
Publicerad i tidskriften Ny Kultur nr. 3-1997