Hösten 1995 mottog jag en invitation från Martinus Center i St. Petersburg i Ryssland att komma på besök för att hålla kurser och föredrag i Martinus kosmologi där. Vi kom överens om att slutet på februari 1996 skulle vara en bra tid för det, eftersom jag då kunde ta ledigt några dagar från mitt arbete i samband med sportlovet för eleverna på den skola där jag arbetar.
Som Kosmos läsare tidigare kunnat ta del av var jag inte den förste som fått en sådan invitation. Såväl Ole Therkelsen som Solveig Langkilde och Sören Grind har ju upprepade gånger redan besökt Ryssland. Men för mig var det alltså premiär.
Den 23 februari landade jag på St. Petersburgs flygplats och blev varmt mottagen av Alexander Kogan och Lena Sorotchkina från Martinuscentret. Det kändes lite speciellt att för första gången – i alla fall i detta liv – trampa rysk jord. Ryssland är ett land som känns både nära och fjärran på samma gång. Inte minst känns det stort och oöverskådligt (det är t ex ett land som innehåller 11 olika tidszoner!). Jag får ett starkt intryck av denna väldighet och oöverskådlighet när jag anländer till Esperantoklubben, där jag ska logera under mina dagar i St. Petersburg, och där får syn på en Rysslandskarta som nästan breder ut sig över en hel vägg. De skandinaviska länderna, som fått plats i periferin på denna karta, ter sig vid en jämförelse just som perifera. För att inte bli alltför överväldigad av det ryska rikets storhet tvingas jag erinra mig att alla mått- och viktfacit tillhör illusionernas värld. I verkligheten eller absolut sett är Ryssland inte ett dugg större än t ex Sverige, ja, det är inte ens större än Danmark! Men det är alltså i den absoluta eller kosmiska verkligheten, där ”alla storlekar är av samma storlek”, d v s lika med oändligheten. I den jordiska sinnesupplevelsens verklighet är de olika storlekarna förvisso en realitet att räkna med.
Esperantoklubben, som ligger centralt i St. Petersburg, blir alltså mitt hem för några dagar. Det är också platsen för den weekendkurs som jag håller den 24-25 februari. Kursen har temat ”Människans inre förvandling – om utvecklingen från själviskhet till osjälviskhet”. Sammanlagt deltar 20-30 personer (en del bara en av dagarna). Intresset är stort och frågorna många. Samarbetet med Lena Sorotchkina, som är min tolk, är också en mycket speciell upplevelse. Det var ren telepati, sa hon efteråt. Allt fungerade perfekt. Jag talade min hemmagjorda skandinaviska (Lena är utbildad i danska) och hon tolkade till ryska. Att man så att säga är två som ska förmedla budskapet är en mycket speciell upplevelse eller erfarenhet. Det kräver samspel, lyhördhet och uppmärksamhet från ömse håll. Vi upplevde båda att vi fick ett fantastiskt ”flyt” eller samstämdhet i detta. En annan fördel med att tala genom tolk är att man får många tankepauser. Medan tolken pratar hinner man ju tänka efter vad man ska säga härnäst, och det gör att framställningen nog blir mer samlad och koncentrerad än den annars skulle bli (”dököttet” eller utfyllnadsorden kan i stor utsträckning skalas bort).
Måndag och tisdag var det sedan dags för föredrag på den ärevördiga ryska vetenskapsakademin i St. Petersburg. Det var professor Leonid P Kraizmer på avdelningen för ADB och elektronik vid vetenskapsakademin, som tidigare träffat Ole Therkelsen, som stod som inbjudare eller arrangör för dessa föredrag. Professorn, en ytterst vänlig 80-åring, hälsade välkommen och jag uppskattar att första kvällen var det minst ett 50-tal intresserade på plats. Jag förstår att många kommit av nyfikenhet, men att inte alla vet vad Martinus kosmologi handlar om. Det insåg jag när en kvinna (som tydligen arbetade vid vetenskapsakademin) innan föredraget frågade mig om vi har något samarbete med det astronomiska observatoriet i Stockholm. Hennes missuppfattning är inte svår att förstå, eftersom begreppet ”kosmologi” i den naturvetenskapliga eller materialistiska världen normalt har en annan innebörd än den vi möter hos Martinus.
När jag tittade på de församlade förstod jag att en hel del av dem var vetenskapsfolk, och därmed fanns ju också risken att det kunde vara fler som var offer för samma missuppfattning som den nyssnämnda kvinnan. Därför tyckte jag också att det var bra att den ryska versionen av videofilmen ”Martinus – människan och världsbilden” visades innan mitt föredrag. Det gjorde att jag i föredraget inte behövde introducera eller presentera Martinus, utan kunde gå direkt in på ämnet för mitt föredrag, som den första kvällen var ”Mänskligheten och världsbilden”. Det är ju ett stort och vittfamnande ämne, men jag försökte ta det så kort och koncentrerat som möjligt, och visa på huvudlinjen i mänsklighetens och världsbildens förvandling från religiös tro via materialism till andlig vetenskap.
Det är svårt att bedöma hur stor mottagligheten för dessa tankar var bland de församlade, men jag upplevde att de lyssnade vänligt och intresserat, och rätt många stannade också kvar på frågestunden efter föredraget.
På tisdagkväll hade jag så mitt andra föredrag på vetenskapsakademin. Det kom inte lika många som kvällen innan, men i gengäld upplevde jag att de som kom denna afton var sådana som verkligen var intresserade och inte bara allmänt nyfikna, som kanske mer var fallet kvällen innan. Det var i alla fall ca. 30 personer som infunnit sig och ämnet för föredraget var ”Reinkarnation och utveckling”. Att intresset var stort kunde jag märka inte minst på frågorna efter föredraget. Det märktes också på frågorna att det var en filosofiskt beläst publik. Jag fick frågor där frågeställarna ville att jag skulle göra jämförelser mellan Martinus och t ex Spinoza och Swedenborg och även ryska filosofer vars namn jag aldrig hört. Mot slutet av frågestunden begärde en man som satt långt bak i salen ordet. Han berättade att hans namn var Konstantin Dveritinov och att han var astronom och rymdforskare, och att han läst lite av det som finns översatt av Martinus verk till ryska. En sak som fascinerat honom oerhört i det han hittills läst, berättade han, var Martinus beskrivning av spiralkretsloppsprincipen, eftersom han själv i sin egen forskning kommit fram till att all rörelse i universum sker i form av spiralkretslopp. Han berättade också att hans forskning omkring rörelsens fenomen fått honom att fundera mycket på frågan: Vad är det som skapar rörelsen? Nu ville han veta mer om Martinus svar på den frågan. Med hjälp av symbolen ”Det levande väsendet” (symbol nr 6) försöker jag förklara begreppen ”den fasta punkten” (jaget eller X 1) och ”rörelsen” (X 3). Han verkar oerhört nöjd med svaret att jaget är all rörelses skapare eller igångsättare. På sedvanligt hjärtligt ryskt manér ger han mig en kyss på kinden efteråt, och uttrycker intresse att någon gång få besöka ”Martinus Center” på Klint. Han beklagar att han inte har möjlighet att komma redan detta år, eftersom han en tid framöver kommer att vara upptagen av ett forskningsprojekt med studier av norrsken uppe i Murmansk i norra Ryssland.
Jag kände bland dessa, eller åtminstone en del av dessa, forskare en öppenhet, ödmjukhet och värme som inte är så vanlig i motsvarande kretsar här hemma. Det kanske också har något att göra med att det materialistiska högmodet fått lite av en knäck efter den kommunistiska statsreligionens och materialismens sammanbrott. En av de ryska vännerna menade att många ryska vetenskapsmän och forskare nu befinner sig i ett slags vakuum eller tomrum, och inte längre vet vad de ska tro på eller hålla för sant, och det kan ju vara en fruktbar utgångspunkt för att bli mottaglig för nya tankar.
Till en del är denna större öppenhet säkert också betingad av en allmän nyfikenhet på allt som är nytt och kommer från väst. Man kan förvänta att denna mer allmänna nyfikenhet med tiden blir mättad, och då får vi kanske en mer tillförlitlig värdemätare på hur stort det genuina Martinus-intresset är där borta.
Efter mitt andra föredrag på vetenskapsakademin mottog jag en invitation att på nytt återkomma dit i maj 1996. Jag mottog också en mycket fin gåva från den förutnämnde astronomen Dveritinov. Ett av honom själv och professor Kraizmer signerat exemplar av ett stort bokverk på nästan 500 sidor om rysk konst. Tyvärr kan jag inte läsa boken, eftersom texten är på ryska, men jag får roa mig med att titta på de fina bilderna i stället.
Innan vi skildes ville professor Kraizmer visa oss runt i vetenskapsakademins lokaler. Det visar sig att varje rum i denna traditionstyngda byggnad har sin alldeles egna historia som går tillbaka till förra århundradet och tsartiden. När vi steg in i ett rum, med en stor röd-vit-grå-mönstrad matta på golvet, sa professorn plötsligt: – Nu står ni på Hitlers egen matta från hans ”Örnnäste”. Mattan var, berättar han, ursprungligen rysk, men stals av tyskarna under kriget, och hamnade som krigsbyte hos Hitler i hans ”Örnnäste”, där ryska soldater sedan återtog den under krigsslutet. Att gå i Hitlers fotspår kändes onekligen lite speciellt… Jag kände att det var en situation som jag inte alltför länge ville befinna mig i och med en lätt rysning skyndade jag därför vidare till nästa rum. Och upplevelsen av detta rum är verkligen en kontrast till upplevelsen av ”förrummet” med Hitler-mattan. Här känns det som att ha kommit in i ”det allra heligaste”. Det är ett litet altarliknande rum med ett praktfullt ornamentbeklätt kupoltak som skimrar och gnistrar intensivt i guld, vitt, blått och rött…Det är en syn som nästan tar andan ur en och jag kommer osökt att tänka på symboliken i situationen: för att komma in i detta paradisiskt eller himmelskt vackra rum måste vi ta vägen över Hitler-mattans ”skärseld”. Sådan är ju också vägen till paradiset i verkligheten…
Fullmatad, för att inte säga omtumlad, av intryck lämnar jag St. Petersburg och Ryssland onsdagen den 28 februari – men då har vi redan bestämt att jag ska återkomma i mitten på maj. Då är jag också inviterad att besöka Viborg i Karelen nära finska gränsen, där det också finns några Martinus-intresserade.
Andra resan
Kristi himmelsfärdsafton, dvs den 15 maj, är det så dags för mig att, med Finnairs hjälp, på nytt göra en ”himmelsfärd” från Stockholm till St. Petersburg via Helsingfors. Mitt första föredrag denna gång äger rum på vetenskapsakademin den 16 maj och temat är ”Kosmiskt medvetande”. Liksom vid det senaste föredraget på samma ställe i februari är det ett 30-tal åhörare på plats. Av frågorna att döma är intresset för ämnet stort. En fråga vållar emellertid en viss uppståndelse i lokalen. Det är en ryssnationalistiskt sinnad man som har en lång utläggning om det ryska folkets företräden och höga utvecklingsnivå. Bl a vill han att jag ska bekräfta att det finns många ryssar som redan är kosmiskt medvetna…
Det är när man hör sådant, som man kan börja undra över hur det här med informationsöverföring egentligen fungerar. Jag som tyckte att jag i föredraget gett en så klar definition av begreppet ”kosmiskt medvetande”…
Förhoppningsvis var han dock ensam i salen om att till den grad ha missförstått vad jag sa. Det märktes också på de övrigas reaktioner. Det var många som blev mer eller mindre upprörda över vad nationalisten sa, så jag fick, så gott jag nu kunde, försöka gjuta olja på vågorna. I sådana situationer är det oerhört viktigt, tror jag, att man inte ger sig in i någon polemik, för då lägger man ju bara ved på brasan. I mitt svar till mannen betonade jag därför att jag var överens med honom om att det i den ryska kulturen finns många stora andar, som de klassiska ryska författarna t ex, men att enligt Martinus definition av vad ”kosmiskt medvetande” är, så finns det ännu inga jordmänniskor – vare sig ryssar eller andra – som är kosmiskt medvetna. Jag betonade också att i den nya världskulturen är det inte nationaliteten som är viktig eller intressant, utan de universella värdena och den globalt tänkande människan.
Det var ett svar som alla verkade nöjda med. Den för ett ögonblick upprörda stämningen la sig, och nationalisten lät sig också nöja med det svaret (i alla fall sa han inget mer).
Dagen därpå besökte vi så Viborg (drygt två timmars tågresa från St. Petersburg). En av vännerna där, som arbetar som lärare, hade ordnat så att vi fick träffa elever på två olika skolor i staden och berätta för dem om Martinus. Det är två skolor som också Ole Therkelsen har besökt tidigare. På den första skolan vi kom till – det var en skola med utbildningar i turism och ekonomi – var det ca. 30-40 elever som lyssnade på den korta introduktion (vi hade bara en halvtimme till förfogande) om Martinus och hans världsbild som jag höll. Eftersom tiden var så knapp blev det tyvärr inte mycket utrymme för eleverna att ställa frågor, men mitt intryck var att de flesta av dem lyssnade uppmärksamt och intresserat på vad som sas.
Sedan var det dags att skynda vidare till nästa skola för att hinna träffa eleverna där. Det var ett pedagogseminarium med enbart kvinnliga elever. Där fick vi också träffa en grupp elever och deras lärare och ha ca. en halvtimmes introduktion om Martinus. Eleverna i denna grupp var inte fler än ca. 15, men det var flera av dem som verkade mycket intresserade, och som även stannade efter lektionens slut för att ställa frågor. Av vårt samtal förstod jag att reinkarnations- och utvecklingstanken var något som de naturligt kunde förstå och ta till sig. Det kändes som att vi fick en fin kontakt. Kanske, kanske såddes något frö för framtiden där…
Efter en vilodag på lördagen var det så dags att på söndagen den 19 maj återvända till Esperantoklubben i St. Petersburg för en avslutande endagskurs på temat ”De djuriska och mänskliga tankeklimaten” (symbol nr. 33). Ett 20-tal personer deltog och det blev livaktiga samtal och diskussioner. Vi hann inte riktigt med att gå igenom hela symbol 33 (det är ju kanske den av Martinus symboler som innehåller flest detaljer), men deltagarna föreföll mätta och belåtna med vad de fått sig till livs under dagen.
Ryssland är på många sätt en oerhört spännande del av världen just nu. Det är ett land där det sker många, snabba och dramatiska omvälvningar och förändringar. Förändringar som både öppnar nya möjligheter för människor och samtidigt också kastar ut dem i en större osäkerhet och otrygghet än tidigare. Det skapar en oro och ett sökande efter något nytt hos många. Inte minst bland ungdomen. Man får också som besökare ett intryck av att det hos detta folk – åtminstone i en gammal kulturstad som St. Petersburg – finns en stark andlig och kulturell tradition. Och med tanke på allt som ryssarna gått igenom – och fortfarande går igenom – under detta sekel inte minst, kan man förstå att det i detta land finns en jordmån för och ett behov av en andligt-vetenskaplig världsförklaring. Å andra sidan ska man naturligtvis inte heller överdriva intresset och mottagligheten för dessa tankar just nu. Där som här är det ju ännu relativt få som aktivt intresserar sig för dessa ting. För flertalet människor är det andra, och mer akuta, saker som tränger sig på, som t ex de dagliga överlevnadsproblemen.
Det på sikt betydelsefulla för den vidare utvecklingen av arbetet i Ryssland är inte heller tillfälliga gästspel av svenska och danska föredragshållare och kursledare. Det verkligt betydelsefulla är för det första att litteraturen börjat utkomma på ryska och för det andra den lokala aktivitet som nu utvecklas t ex på ”Martinus Center” i St. Petersburg och på andra håll.
Martinus-föredrag på ryska vetenskapsakademin i St. Petersburg. Samma bild i större format kan ses på länken http://www.martinus.dk/da/fotogalleri/index.php?mode=stor_s&returnmode=mini_s&nr=44&pageNum=1&soeg=olav%20johansson
Astronomen Konstantin Dveritinov, tolken (numera också min kära fru) Lena Sorotchkina och professor Leonid P Kraizmer. Samma bild i större format kan ses på länken http://www.martinus.dk/da/fotogalleri/index.php?mode=stor_s&returnmode=mini_s&nr=45&pageNum=1&soeg=olav%20johansson
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 1 och 2-1997.