”Själviskheten i form av penningmakten betyder sålunda för samhället: truster, överpris på alla förnödenheter…” (Martinus: Livets Bog del 1 stycke 95)
”Överpris på alla förnödenheter” blir alltså, enligt Martinus, en av konsekvenserna av ”penningmakten” eller det system som i dag är mer känt under begreppet en ”fri marknadsekonomi”. Men enligt den i dagens samhälle förhärskande ekonomiska visdomen så leder ”privatisering” och ”konkurrensutsättning” (s.k. ”avreglering” av samhällstjänster som tidigare bedrivits i offentlig regi) i stället till sänkta priser på dessa tjänster för konsumenterna, eftersom konkurrensen antas ha en prispressande effekt.
I Sverige har sedan slutet av 1980-talet ett intressant samhällsekonomiskt experiment genomförts, vars innebörd har varit att staten successivt upphävt begränsande regleringar på en rad områden. Statliga och kommunala bolag har privatiserats, monopol har upphävts och konkurrensen har ökat. De verkliga effekterna av detta för prisutvecklingen i samhället har nu för första gången blivit föremål för en vetenskaplig undersökning och utvärdering. Och den visar – enligt den statistik som Statistiska centralbyrån (SCB) har tagit fram – att fem av de sex undersökta avreglerade marknaderna har haft klart högre prisökningar än konsumentprisindex (KPI), som mäter hur konsumentpriserna utvecklar sig i genomsnitt:
Tågresor har blivit 125 procent dyrare sedan avregleringen 1988. Under samma period har konsumentprisindex, KPI, ökat med 57 procent.
El har blivit hela 86 procent dyrare sedan avregleringen under mitten av 90-talet. Under samma tid har KPI ökat med måttliga 9 procent.
Posttjänster har blivit 80 procent dyrare sedan avregleringen och Posten fick konkurrens.
Taxiresor har blivit 72 procent dyrare sedan taximarknaden avreglerades.
Inrikesflyg har blivit 63 procent dyrare sedan avregleringen.
Telefonsamtal är det enda som blivit billigare efter avreglering och ökad konkurrens. Telepriserna har minskat med 13 procent sedan avregleringen på 90-talet.
Förutom på telemarknaden har priserna efter avregleringarna skenat i väg på de här marknaderna, konstaterar Stefan Gunér på SCB, enligt Dagens Nyheter 2004-09-16.
Och LO:s chefsekonom Dan Andersson, som på uppdrag av regeringen utreder effekterna av de avregleringar som gjorts inom en rad marknader de senaste tio åren, säger till Svenska Dagbladet:
– Det här visar att det är naivt att tro att priserna faller bara tack vare ökad konkurrens.
Nu är det naturligtvis inte bara nya regler på marknaden som har betydelse för priset. På elmarknaden spelar t.ex. också vädret in. Efter regnfattiga månader har vi exempelvis fått se stora uppgångar i elpriset när vattenmagasinen sinat.
Även förändringar i skatter spelar en roll i sammanhanget. Exempelvis infördes en moms på tolv procent på posttjänster 1994, som sedan höjdes till 25 procent året därpå. Men även om hänsyn tas till skatter har priserna på de avreglerade marknaderna ökat snabbare än den allmänna prisutvecklingen, enligt SCB:s underlag. Posttjänster har ökat i pris med 44 procent exklusive skatt sedan avregleringen 1993, jämfört med nettoprisindex, där indirekta skatter och subventioner räknas bort, som bara har ökat med 7 procent under samma period. Allra störst är prisökningen, rensat från skatter, på järnvägsresor i förhållande till nettoprisindex. Järnvägstjänsterna har exklusive skatt gått upp med 112 procent sedan 1988, jämfört med nettoprisindex ökning på 39 procent.
Det stora undantaget i sammanhanget är alltså teletjänsterna, där priset har gått ned med 13 procent sedan avregleringen 1993, jämfört med en ökning av KPI med 14 procent och 7 procent i nettoprisindex. Här verkar det alltså som om de marknadsekonomiska teorierna överensstämmer med verkligheten.
– Den marknaden är det närmaste man kan komma läroboksexemplet med högre produktivitet och flera aktörer på marknaden, säger t.ex. Dan Andersson.
Men att telekommarknaden visar en så stark avvikelse från de övriga undersökta marknaderna behöver inte nödvändigtvis bero på avregleringen, eftersom också den snabba teknikutvecklingen kan ha spelat en stor roll för prisutvecklingen på detta område. Det är ju den av de undersökta områdena som haft de snabbaste och mest dramatiska teknikförändringarna under den aktuella tiden.
Sanna och falska värden
Var sak har sin tid i världsordningen. Inget varar för evigt. Även om varje tidsepok och samhälle alltid har trott och tror att man har hittat den enda möjliga, naturliga eller normala ordningen.
Om vi vidgar blicken ut över vårt eget lands gränser så kan vi konstatera att obalanserna mellan rika och fattiga har växt extremt snabbt – i synnerhet under det förra decceniet – i det som brukar kallas ”den nya ekonomin” i dagens värld. Enligt en FN-rapport härom året äger de 200 rikaste personerna i världen i dag mer än den sammanlagda inkomsten för 41 % av världens befolkning (ca. 2,5 miljarder människor). De tre rikaste av dessa 200 extremt rika äger tillsammans mer än totalsumman för BNP (bruttonationalprodukten, d.v.s den totala produktionen i ett land) i de 26 fattigaste nationerna i dagens värld. Ännu mer uppseendeväckande blir det om man ser på utvecklingstendensen i förhållandet mellan rika och fattiga länder. År 1820 var inkomstskillnaden mellan dessa länder i genomsnitt 3:1, år 1913 var den 11:1, år 1950 var förhållandet 35:1, år 1973 var skillnaden 44:1 och – vilket är det verkligt anmärkningsvärda – mellan åren 1992 och 1997 ökade skillnaden från 72:1 år 1992 till inte mindre än 727:1 år 1997 (källa Newsweek). På 5 år på 90-talet mer än tiofaldigades alltså den genomsnittsliga inkomstskillnaden mellan rika och fattiga nationer! Vad säger det om tillståndet i dagens värld?
Men naturligtvis är mycket av dessa sagolika privata rikedomsanhopningar luft, d v s förväntade värden och inte reella. Det kan vi se så fort luften börjar gå ur aktiemarknaden. Saken är ju nämligen den att aktiernas värde är en ren trosfråga. När människor börjar vackla i sin tro på dessa fiktiva värden så rasar aktiernas värde, vilket ju är ett återkommande mer eller mindre starkt fenomen eller problem på börserna världen runt. Det enda som – tillfälligt – kan lösa problemet och vända utvecklingen igen är att tillräckligt många aktivt börjar tro (eller låtsas tro) igen. Men trosförmågan verkar här – liksom på andra områden – att vara på retur…
Det enda verkliga värdet är, visar Martinus, den mänskliga arbetsförmågan, eftersom den är det enda som kan omskapa naturens råmaterial till nyttigheter – eller det som kallas bruksvärden på ekonomspråk – för oss människor. I framtiden kommer därför den mänskliga arbetsförmågan – mätt i tid – att vara det enda verkliga värdet eller betalningsmedlet (om detta kan man läsa mer i kapitel 4 i del 1 av Martinus huvudverk Livets Bog). Och här gäller principen “samma värde för samma värde” i stället för marknadsekonomins princip “största möjliga värde för minsta möjliga värde”. Vad betyder det konkret? Hur många arbetstimmar ska t.ex. en TV-apparat kosta när vi har en ekonomi där den enda värdeenheten är den mänskliga arbetstiden?
Ja, det kommer att bero på den tid det tar att tillverka eller producera den. Om vi antar att produktionstiden är en timme (det är den redan i dag), så kommer den alltså också att kosta en arbetstimme. Sedan kan man ju som jämförelse ställa sig frågan: hur många arbetstimmar måste en normalavlönad individ i vårt samhälle i dag prestera för att kunna betala en TV-apparat till dagens “marknadspriser”?
Om vi, för enkelhetens skull, antar att en “marknadsmässig” genomsnittslön är 100 kr/timmen och att ett “marknadsmässigt” genomsnittspris för en ny TV-apparat är 5000 kr, så kostar alltså en TV-apparat i dag 50 arbetstimmar!
Ett annat exempel: i tidskriften Ny Kultur nr. 2-1995 har Arne Svaneberg i en artikel med namnet “Pengar – på gott och ont” redovisat en undersökning av våra boendekostnader utifrån samma principer eller jämförelsegrunder som de ovan nämnda (en undersökning som också blev omskriven i bl.a. Aftonbladet). Han har bl.a. undersökt den totala produktionstiden för en lägenhet i ett nybygge 1993 och kommit fram till att den var 1450 timmar. Återbetalningstiden för samma lägenhet under 40 år för amortering och ränta blir, enligt uträkningar av Riksbyggen, minst 22.431 timmar för en byggnadsarbetarlön på 100 kr/timmen. Det betyder alltså i detta fall att varje produktionsarbetstimme måste betalas med 15,5 återbetalningstimmar av en byggnadsarbetares lön (i nämnda exempel är dessutom de statliga räntesubventionerna inräknade. Utan dem skulle resultatet bli 3 ytterligare återbetalningstimmar, dvs 18,5).
Omräknat i % av sin livsarbetstid måste byggnadsarbetaren använda 32 % enbart för räntor och amortering. Lägger man till driftskostnader så hamnar man någonstans mellan 45-50 %. Räntor i olika led – som ju kan ses som en i sammanhanget “dold skatt” – är huvudorsaken till denna snedvridning eller obalans mellan produktionstiden och återbetalningstiden (den förklarar enligt undersökningen ca 2/3 av denna obalans och den resterande delen utgörs av vinster som inte investeras samt värdepappershandel av alla de slag).
Så kan man, om man är road av det, fortsätta att undersöka vara efter vara med utgångspunkt från dess kosmiska värde eller produktionstid och jämföra med samma varas “marknadspris” i vår nuvarande penningekonomi och vad detta pris innebär översatt i arbetstimmar. På så vis kan man långsamt börja ana skillnaden mellan det Martinus kallar “den falska affärsprincipen” (=”största möjliga värde för minsta möjliga värde”) och den sanna eller gudomliga affärsprincipen (=”samma värde för samma värde”).
Den “falska affärsprincipen” tvingar således de flesta människor att betala sagolika “överpriser” för sin existens. “Överpriser” som normalt bara kan betalas genom ett liv slavbundet i arbete. När principen “samma värde för samma värde” blir ledstjärna för samhällsekonomin, så innebär det bl.a. att mänskligheten befrias från slaveriet att, för sin överlevnads skull, vara tvungen att offra nästan all sin tid och all sin livskraft i kampen för “det dagliga brödet”. Då kan vi börja leva i stället för att bara överleva…
Tiden är som sagt den enda gemensamma nämnaren för alla de olikartade arbeten som behöver utföras i ett samhälle. Hur skall man annars kunna jämföra och värdera t.ex. en lärares och en läkares arbete?
Oberoende av om man utför ett s.k. manuellt eller intellektuellt arbete får man alltså sina veckoarbetstimmar noterad på det Martinus kallar ett “arbetskvitto” som fungerar som framtidssamhällets enda betalningsmedel. Det betyder också att alla arbeten värderas lika. En arbetstimme av ett slag är lika mycket värt som en arbetstimme av ett annat slag, dvs som betalningsmedel är de likvärdiga.
Det enda sätt som en individ i framtiden kan få tillgång till mer värden och livsförnödenheter än en annan är genom att prestera fler arbetstimmar än den “normalarbetstid” som gäller för alla vuxna och friska individer i detta samhälle. Detta kommer det också att finnas frihet till i den framtida världsstaten betonar Martinus. Och det kommer ju inte heller att vara särskilt betungande för dem som önskar detta, eftersom “normalarbetstiden” i framtiden kommer att vara väsentligt mycket kortare än den är i dag. Dock menar Martinus att levnadsstandarden i detta framtidssamhälle kommer att vara så hög för alla – alla varor och tjänster blir ju otroligt billiga jämfört med dagens verklighet – att ingen av ekonomiska skäl kommer att vara tvingad att jobba mer än vad “normalarbetstiden” innebär. Så de som ev. kommer att jobba mer än “normalarbetstidens” föreskrivna veckotimmar gör detta enbart av fri vilja och lust.
Djurrikets lag
I djurriket är kampen för tillvaron lag. Där råder “fri konkurrens” mellan individer och arter. Vi ser också att denna s.k. fria konkurrens betyder att den starkare överlever på den svagares bekostnad. I djurriket finns inga lagar eller rättsprinciper som skyddar den svage och hämmar den starke. Där är makt lika med rätt.
Hur är det då i människornas värld? Är inte makt också där detsamma som rätt?
Jo, i stor utsträckning är det så. Och i synnerhet är det så på de områden av det mänskliga livet där kampen för tillvaron eller “den fria konkurrensen” ännu är den absolut förhärskande principen. Som i affärsvärlden exempelvis.
Att det Martinus kallar ”gemenskapsintresset”, dvs samhällsintresset, kommer till korta i kraftmätningen med ”privatintresset” eller ”penningmakten” visar bara att djurrikets livsbetingelse “makt är rätt” ännu dominerar vårt samhälle. Och det gör den i kraft av att den fortfarande dominerar de flesta människors sinnen. Det finns alltså ingen anledning att anklaga eller kritisera penning- eller privatmaktens representanter för detta sakernas tillstånd. Denna makts existens är bara ett symptom på en allmän mentalitet vars utvecklingshistoriska rötter hos dagens människor går långt tillbaka i djurriket.
Samhällets problem är alltså djupast sett inte ett ekonomiskt eller politiskt problem. Det är ett mentalitets- eller utvecklingsproblem. Det är en fråga om en utveckling bort från den mentalitet som uttrycks i satsen “envar är sig själv närmast”. Denna mentalitet, som i djurriket är tillvarons lag, kommer vi alltmer i konflikt med som ett resultat av utvecklingen av våra mänskliga egenskaper och anlag. Dessa mänskliga tendenser föder i oss en längtan efter att ge i stället för att ta, en längtan efter att beskydda i stället för att utnyttja, en längtan efter att smeka i stället för att slå.
Allt eftersom dessa tendenser tillväxer i var och en av oss, så förändrar de så småningom hela samhället. Ett symptom på denna begynnande förändring är, enligt Martinus, statsmaktens framväxt.
Statsmaktens kosmiska bestämmelse
Martinus visar att statsmaktens kosmiska bestämmelse är att göra “rätt till makt” på samhällslivets alla områden. Det är en bestämmelse som den förvisso ännu är mycket långt ifrån att kunna uppfylla. Statsmaktens utvecklingsnivå är ju avhängig samhällsmedlemmarnas eller individernas utvecklingsnivå. Man kan säga att denna makt är ett samlat eller koncentrerat uttryck för samhällsmedlemmarnas genomsnittliga kärleksstandard, d.v.s. deras genomsnittliga givarförmåga och moraliska uppfattning. Denna kärleksstandard avspeglar sig bl.a. i statens lag- och rättsväsen.
Om vi studerar utvecklingen av lag och rätt i samhället över en längre historisk period – t.ex. några århundraden – kan vi konstatera att det skett en gradvis humanisering av lagar och rättsprinciper. Även om hämnd- och straffmoralen på sina håll fortfarande är stark, så är huvudtendensen i utvecklingen otvivelaktigt en försvagning av de moralbegrepp som stimulerar hämnd och straff, till förmån för framväxten av mer humana rättsprinciper.
Två viktiga grundprinciper, som det moderna rättssystemet vilar på, är principen om alla medborgares likhet inför lagen och principen om rättens opartiskhet. Även om dagens samhälle och rättsväsende i praktiken inte förmår leva upp till dessa ideal (en fullkomlig opartiskhet t.ex. förutsätter ju en fullkomlig kärleksförmåga), så är det ändå intressant att notera att dessa principer blivit riktningsgivande ideal för staten och dess lag- och rättsväsen.
Dessa ideal visar också att statens uppgift, kosmiskt sett, är att manifestera en föräldraprincip i förhållande till sina medborgare. En princip som innefattar både beskydd och uppfostran. Genom lag- och rättsväsendet skapas ju ett skydd mot vissa av den djuriska eller själviska principens verkningar i samhället. Ett skydd som samtidigt har en fostrande roll i utvecklingen, eftersom det bidrar till att påverka och förändra människors attityder och normer.
Statsmakten och gåvoprincipen
Den utvecklade statsmaktens uppgift är inte bara att beskydda och fostra. Den är också det moderna samhällets främsta kanal för manifesterandet av den gåvoprincip som, enligt Martinus, blir den framtida kulturens grundval. Denna gåvoprincip yttrar sig t.ex. i kostnadsfri undervisning och sjukvård, i barn- och äldreomsorg, i byggandet av bibliotek, muséer, sportanläggningar, vägar och parker mm. Den yttrar sig kort sagt genom den s.k. offentliga eller gemensamma sektorn i samhället. Indirekt är vi ju alla med och betalar denna sektors tjänster genom skattesystemet, men det som gör de offentliga tjänsterna till ett uttryck för gåvoprincipen, är att användandet och fördelningen av dessa tjänster inte styrs av användarens plånbok eller betalningskapacitet, utan av hans eller hennes behovsgrad.
I vår ”marknadsorienterade” tid håller, som sagt, visserligen dessa principer alltmer på att urholkas eller upplösas till förmån för mer “affärsmässiga” principer, men med den kunskap om människans och samhällets utveckling som Tredje Testamentets världsbild ger oss, och de erfarenheter som ”livets tal” nu berikar oss med, kan vi förstå att ”affärsmässighetens” nuvarande starka tilltagande och dominans nog mer är ett uttryck för samma fenomen som en slocknande lågas uppflammande…
Människans förvandling
De själviska anlagen har tjänat oss väl i djurriket, men nu är vi på väg att förvandlas till ett annat slags väsen, som allt mer kommer i konflikt med vår egen själviskhet. Om vår evolution bara handlar om “survival of the fittest”-principen, och att de anlag och egenskaper som inte gynnar denna princip under utvecklingens gång allt mer går under eller försvinner, så är det ju en aning märkligt att vi kunnat utveckla ett samvete, som just bringar oss i konflikt med vår egen själviskhet. Något sådant besvärades eller hämmades vi inte av på evolutionens tidigare stadier. Ett bevis så gott som något på att vi är på väg att bli ett annat slags väsen.
Denna vår inre förvandling är alltså den kosmiska bakgrunden till att samhället eller statsmakten, enligt Martinus, alltmer kommer att överta äganderätten till värdena, som därmed görs till gemensam eller allmän egendom. I en värld, där individerna endast besitter en partisk sympatiförmåga, är det både naturligt och ofrånkomligt att den privata äganderätten blir en helig princip och samhällets dominerande ideal. Äganderätten är ju partiskhetens främsta uttrycksform, och partiskheten är äganderättens fundament eller grundval.
På motsvarande sätt är det gemensamma ägandet via statsmakten den opartiska sympatins naturliga uttrycksform i samhället. Men det är alltså endast på ett långt framskridet stadium i människans utveckling som detta blir naturligt för var och en. Om man med hjälp av diktatur och tvång försöker införa gemensamt eller kollektivt ägande innan människan är mogen för det, blir resultatet att samhället mer eller mindre upphör att fungera. Spåren från de hittillsvarande s.k. ”kommunistiska” staterna förskräcker…
Att statsmakten i vår värld ännu är i högsta grad ofullkomlig framgår också av det faktum att den endast är av “nationell” natur. Så länge den är nationell, måste den också med nödvändighet vara partisk, och den motverkar därmed på sätt och vis sin egen natur och sitt eget existensberättigande.
Martinus definierar kärlek som en opartisk utstrålning av sympati till allt och alla. En kärleksutstrålning som har själva solen till förebild. Solen låter ju sitt ljus skina på både goda och onda. Den opartiska kärleken vet inte av varken favorisering eller diskriminering.
Med utgångspunkt från denna definition kan vi förstå att den verkliga kärleken ännu är en ytterst sällsynt, för att inte säga obefintlig, fågel i det jordmänskliga livet av i dag. Men det är en fågel som är under utveckling. Den är bara inte flygfärdig. Fågelns flygförmåga betingas av en organisk utveckling. En utveckling som medför tillväxt av de redskap som ska bära fågelns flykt, dvs vingarna. Men innan vingarna är färdigutvecklade kan de inte användas till att flyga med.
Alla erfarenheter, dvs ”livets eget tal”, leder oss till sist, visar Martinus, fram till att förena rätt och makt och till att förena jordens alla folk och nationer i en stat. Då först kan statsmakten till fullo manifestera den opartiska sympatin eller allkärleken. Då har den blivit “flygfärdig” och kan lyfta mot högre sfärer i evighetens rike. Då har den blivit det inkarnerade uttrycket för den största makten i hela världsalltet: kärlekens makt.
Publicerad i nättidskriften Prisma 2006.