Att normer och samvete inte är riktigt samma sak är ingen nyhet för den som läst Martinus. I många fall är det man kallar normer (t ex normerna i ett visst samhälle vid en viss tidpunkt) mer ett uttryck för en yttre prägling och uppfostran än ett verkligt inre sinnestillstånd hos den enskilde individen. Det är detta inre tillstånd som är individens verkliga samvete, och det är det som bestämmer vad han eller hon nänns respektive inte nänns göra.
Resultaten av en attitydundersökning hos 381 elever i en svensk ungdomsskola på 1990-talet ger en intressant belysning av det som är den verkliga skillnaden mellan normer och samvete. Denna undersökning utfördes av läraren Kenneth Wilson och ledde till en teologie licentiatavhandling som bl.a. refererades i Svenska Dagbladet 1997-01- 21. Wilsons slutsats var att det är bristen på “dåligt samvete” snarare än bristen på normer som är orsak till t ex det omdebatterade ungdomsvåldet:
– Jag fann att en elev kan veta att en handling är mycket allvarlig, men ändå inte må dåligt om han eller hon själv skulle utföra den, säger han.
Eleverna fick först svara på känslofrågor. På en skala från “må jättedåligt” och “ångra mig” till “känna ingenting” fick de gradera hur de skulle känna om de utförde handlingar som att misshandla, mobba, ljuga, skolka och snatta. Denna del av undersökningen kan man kalla en “samvetsgradering”. Därefter fick eleverna “normgradera” samma handlingar på en skala från “mycket allvarligt” till “helt riktigt”.
En jämförelse mellan resultaten i undersökningens båda delar visar t ex att var femte elev, som på “normskalan” graderat misshandel som “mycket allvarligt”, ändå inte skulle må dåligt om de själva stod för misshandeln. För varje s. k. klandervärd handling fanns det ca 10 elever, av de totalt 381 som deltog i undersökningen, som varken såg dem som allvarliga eller skulle må dåligt av dem. Hos den kategorin fanns det alltså, till skillnad från den förutnämnda gruppen, en större grad av överensstämmelse mellan normer och samvete, eftersom de inte heller accepterat samhällets “normala” normskala.
Med hjälp av Martinus världsbild kan vi som sagt förstå att den delvis bristande överensstämmelsen mellan normer och samvete hos ungdomar, som undersökningen avslöjar, i grunden är ett resultat av skillnaden mellan “yttre” och “inre” moralstyrning. Den inre moralstyrningen – som är detsamma som samvetets röst – kan varken åstadkommas genom undervisning, information eller den “dressyr” som vi kallar uppfostran. Den kan nämligen bara vara resultatet av många inkarnationers självupplevda lidanden. Den är en blomma som endast kan växa i smärtans jordmån.
Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 7-2009.
Se ev. också artikeln Samvetsnoteringar