Världen aktuellt – Sida 25

Sedan ett antal år har den förhärskande hypotesen inom naturvetenskapen om vår månes tillkomsthistoria varit att månen är resultatet av en gigantisk kosmisk kollision mellan jorden – i dess tidiga historia – och ett annat klot, kallat Theia, som förmodas ha varit av omkring samma storlek som planeten Mars. Denna kollision skulle, enligt denna hypotes, ha lösgjort så mycket material att månen sedan ur detta kunde bildas genom det astronomerna kallar ”ackretion”, dvs en av gravitationskrafter styrd ansamling av materia.

Men nu har en grupp forskare, som närmare har studerat en samling av mycket gamla månstenar som några av de sista astronauterna som besökte månen i början på 1970-talet fick med sig hem därifrån, kommit till den slutsatsen att ovan nämnda teori eller ”skapelseberättelse” för månklotets tillkomst motsägs av att man har funnit kemiska spår av vatten i dessa mycket gamla stenar, som skvallrar om att månen också en gång varit en ”våt” värld. Det går inte ihop med teorin om att denna värld skulle vara en ”restprodukt” av en gigantisk kosmisk kollision, därför att en sådan kollision skulle ha eliminerat alla spår av vatten, menar man (1).

“Genesis Rock” (“skapelsesten”) kallas denna och några andra mycket gamla månstenar som astronauterna på Apollo 15 fick med sig hem till jorden.

Månen verkar alltså ha varit ett klot eller en planet ”i sin egen rätt” så att säga, och inte bara något som ”blev över” efter en kollision mellan två andra klotkroppar.

Att månen en gång varit en egen planet – till och med en levande sådan – påstår ju också Martinus. Citat:

”Månen är alltså ett planetlik. Den har en gång för miljarder år sedan varit en levande planet, har varit organism eller boning för ett planetjag. Den har varit ett makrokosmos för mikroliv, en värld för levande väsen av högre eller lägre art, som alltså vid månklotets död eller dess jags frigörelse från sin fysiska organism långsamt dog ut. Detta “planetlik“ kom ut ur sin bana i rymden och infångades till sist av vårt solsystem och knöts till jordklotet, ännu innan det fanns högre utvecklat animaliskt liv på detta.” (Martinus: “Rymdresor och den fysiska jordmänniskan”. Kosmos nr. 2-1997).

Men hur är det då med det Martinus säger i citatet ovan om att månen, när den blev ett ”planetlik”, skulle ha kommit ur sin egen bana i ett annat solsystem och senare ha blivit infångad av vårt solsystem? Tidigare – när t.ex. Martinus skrev om detta i sin ovan nämnda artikel – var det inom rymdforskningen helt okänt att det fanns sådana ”hemlösa” klot som drev omkring mellan olika solsystem, men numera vet man bättre. Det kan man t.ex. läsa om i en artikel i ”Illustrerad Vetenskap” nr. 2-2012 (2). Och i nr. 3-2013 av samma tidskrift finns en intressant komplettering om sådana ”vagabondplaneter”, som man kallar dem, eftersom forskarna nu har kommit fram till att en sådan ”vagabond” förmodligen kan bli infångad eller ”adopterad” av ett annat solsystem (3) – liksom alltså Martinus påstår att vår måne en gång blev. Därmed är ju inte det Martinus säger om månen bevisat, men onekligen verkar det som om forskningen börjar närma sig Martinus utsagor mer och mer – också på detta område!

Noter:

1) http://www.sciencedaily.com/releases/2013/02/130218132355.htm

2) http://illvet.se/nytt-nummer/vaelkommen-till-nr-22012

3) http://illvet.se/universum/stjarnor-kan-adoptera-vagabondplaneter

Publicerad i tidskriften Kosmos nr. 6-2014. Se även tilläggskommentarerna nedan.

Se ev. också dessa artiklar som har med olika aspekter av utforskningen av vårt solsystem att göra: